Kulturbloggen

Harry Amster

Harry Amster

The Moody Blues skulle ha spelat i Filadelfiakyrkan den 29 juni. Av någon anledning ställde de in både Stockholms- och Köpenhamnskonserten. Men de har precis släppt boxen ”Timeless flight” (Universal) med 17 cd. Som tur är finns det en mindre version med fyra cd där de flesta av deras kända mellotron-låtar finns med. Singeln ”Love and beauty” från 1967 hade jag missat men det är en klassisk Moody-låt. Alltid kul att höra gamla låtar som ”Nights in white satin”, ”Never comes the day”, ”Higher and higher” och ”Gypsy”. Själv slutade jag lyssna efter albumet ”Seventh soujorn” (1972). Här finns fortsättningen med hur många låtar och album som helst. Men den sorgliga sanningen är att ju längre fram i tiden desto smörigare och tråkigare låtar.

När bandet besökte Sverige 2008 intervjuade jag frontmannen Justin Hayward. Han berättar att det bara tog två dagar att göra ”Days of future passed” och att de inte var speciellt bra i början. Läs här. Bandet består i dag av Hayward, Graeme Edge och John Lodge.

Jag skrev också om Moody Blues i serien ”The beat goes on”. Här några utdrag från artikeln daterad 10 mars, 1997:

Trots att Mike Pinder, mannen bakom det karaktäristiska mellotron-soundet, lämnade gruppen i vredesmod 1978 har populariteten inte släppt. Istället har de spelat in en ny version av ”Legend Of A Mind” från lp:n ”In SearchOf The Lost Chord”. Det är låten med textraden ”Timothy Leary’s dead…”. Grabbarna var polare med LSD-profeten och tyckte att nu när Leary verkligen är död behövdes en smärre förändring. Den nya textraden lyder ”Timothy Leary lives…”.

Men Justin Hayward, sångare och huvudfigur i gruppen, tar avstånd från knark: ”Jag har förstått att människor som fastnar i
knarkmissbruk vanligtvis är viljesvaga och korkade människor”. För övrigt tillfrågades Timothy Leary vid ett tillfälle varför Moody Blues sjöng att han var död. Learys svar löd: ”De var fulla och höga en kväll. Det är allt. Det var rock’n’roll.”

The Moody Blues är en Birminghamgrupp som bildades ur flera lokala band 1963-64. Deras andra singel ”Go Now”, som Denny Laine sjunger, blev en världshit och i Sverige plågade Janne Persson och Lucas ett helt folk med sin version (det var
innan han gav ut den banbrytande låten ”Växeln hallå, hallå, hallå/koppla mig till 22”).

Sedan floppade tre singlar i rad vilket gjorde att debut-LP:n ”The Magnificent Moodies” uppenbarligen fått fel namn. Den dog en stilla död men här finns underbara låtar från rhythm and blues-perioden som ”Stop”, ”Boulevard De La Madelaine” och ”Life’s Not Life”.

Gruppen består än i dag av ursprungsmedlemmarna Justin Hayward, Ray Thomas, Graeme Edge och John Lodge. Denny Laine lämnade gruppen 1966 och blev sedermera Paul McCartneys högra hand i Wings. Justin Hayward jobbade tidigt med Lonnie Donegan och Marty Wilde (Kims pappa) och brukade spela kompgitarr på Wildes inspelningar tillsammans med Jimmy Page.
1967 blev Moody Blues tillfrågade om de ville göra en demonstrationsplatta för att visa hur bra stereo-inspelningar kunde låta. De gick med på att spela in en rockversion av Dvoraks symfoni ”Från nya världen” tillsammans med en stor orkester.

Istället blev det egna låtar vilket resulterade i lp:n ”Days Of Future Passed” (1967). Den varvar vanliga mellotron-låtar med en symfoniorkester som vräker på. Skivbolaget Decca hatade skivan men släppte den ändå eftersom pengarna redan var utlagda.
Sedan följde album på album varav tre toppade den engelska listan: ”On TheThreshold Of A Dream” (med underbara ”Dear Diary”, ”Never Comes The Day” och ”So Deep Within You”), ”A Question Of Balance” och ”Every Good Boy Deserves Favour” som inleds med en genomgång av världshistoriens musik. På något underligt vis ror de projektet iland.

Moody Blues gjorde melankoliska, men lite kladdiga, melodier. De roade sig ofta med att recitera ”kosmisk poesi”, ungefär lika anspråkslöst som Jim Morrison. Liksom Jimi Hendrix var de influerade av en Elektra-LP från 1967: ”The Zodiac” med
studiogruppen Cosmic Sounds.

1972 fick de en stor hit med ”Isn’t Life Strange” men lade gruppen på is 1973. Massor av soloprojekt följde men albumen sålde inte. 1978 kom albumet ”Octave”, Pinder lämnade gruppen och ersattes av ex-Yes organisten Patrick Moraz. 1981 års
album ”Long Distance Voyager” tog sig upp till USA-listans första plats.

 

Live Isle of Wight 1970, många intervjuer.

YouTube Preview Image

”Nights in white satin”.

YouTube Preview Image

”Go now”, som jämt spelades i svensk radio.

YouTube Preview Image

”Boulevard de la Madelaine” från 1967.

YouTube Preview Image

”Isn’t life strange”.

YouTube Preview Image

 

 

 

 

 

 

 

 

Kategorier

Fler bloggar