Här följer ett utdrag ur söndagsintervjun:
–Sätter man ihop klippen som du gör nu är det inte sant. Det är djupt orättvist när du tar ut sex utsagor om kändisar och säger att det är min verksamhet.
Jag förstår att det inte är hela din verksamhet men finns det något problem med att döma ut folks yrkesheder?
–Du har rätt i att jag fortfarande gör det. Det är svårt att försvara men också att förkasta. På samma sätt som det är omöjligt för mig att förbjuda andra att ha åsikter om mig är det omöjligt för Lotta Bromé att förbjuda mig att tycka något om henne. Ska det kallas mobbning måste jag ge mig på någon svag och det gör jag inte. Jag skriver om folk i deras yrkesutövande, inte om att de är fula eller feta.
–Hela mitt sätt att arbeta bygger på att jag och några till slår hål på bubblorna och tar det för vad det är. Att skärskåda dessa människors poser och manér. Jag tycker att det behövs. Vi kan inte stå och bocka inför dem. Inom politiken är det inte så. Jag kommer aldrig glömma när jag och Annie Lööf var gäster hos Hübinette i höstas. Karin Hübinette var otroligt hård mot Lööf och så kommer jag in och får frågan ”berätta om din show!” Inte en svår fråga. Därför är det roligt att sticka hål på de stora egon som finns inom nöjesvärlden.
Själv konstaterar Alex Schulman att han är lättkränkt, något som förstås gör allt betydligt krångligare. Borde han inte då ta det lite lugnt och kanske rent av avstå från sina påhopp? Eller ”mobbar-tourettes” som någon uttryckte det.
–Hela mitt liv har jag skojat med andra, vilket innebär att jag måste vara beredd på att andra skojar med mig. Intellektuellt är jag med på spelreglerna. Det hindrar inte att jag blir kränkt, vilket är bekymmersamt eftersom det inte går att artikulera det någonstans. Jag får stå mitt kast helt enkelt.
Som sagt, återstår att se hur länge Alex Schulman står ut med att inte dissa folk.