Annons
X

Kulturbloggen

Lars Ring

Lars Ring

Teater har en märklig förmåga att föra sin publik genom tid och rymd. Oftast rent abstrakt via för länge sedan skrivna pjäser eller skildringar av andra länder och tider – men ibland också faktiskt, fysiskt.

Jag har varit på teater på norska Samiska teatern i Kautokeino och sett norrsken efter föreställningen. Jag har varit på den antika, grekiska teatern Epidauros och sett solen gå ner i Medelhavet, varit på teaterfestivaler i Istanbul och Uruguay, sett skuggspelsteater på en fotbollsplan en natt i Thailand. Jag har fria grupper spela i  ombyggda cykelkällare och varit på Metropolitan, N.Y. Jag har sett gästspel från Peking och Ougadougou.

Och nu har jag varit i källaren under Långholmsfängelset (numera vandrarhem och hotell) och varit med om en monolog som handlar om Anders Gustaf Dalman – Sveriges siste bödel. Under museidelen, ligger en krypta där Anders Ahlbom Rosendahl gestaltar korpralen Dalman som var skarprättare mellan åren 1885 och 1910. Han avrättade sex personer, bland dem kända brottslingar som Yngsjömörderskan, Alftamördaren och ”Svarte-Philip Mordlund” med handbila. Först 1910 användes giljotin – just på Långholmen.

Klaus Fischer har skrivit monologen ”Hugga huvudet av ondskan” som bygger på den bok sonen Gustaf Albert skrev om sin far 1948: ”Sveriges siste skarprättare”. Dalman själv för ordet – och han är ytterligt mån om att försvara sitt yrke och sin heder. Han ser sig själv som en som upprätthåller Guds lag och ett slags ordning. Han är ingen blodbesudlad buse som dödar för pengar utan en moraliskt högtstående man – fast han till vardags arbetar som vicevärd. Han berättar stolt om sin yrkesskicklighet, att med ett enda hugg skilja huvudet från kroppen. Han är någon som rättar till mänskliga felaktigheter.

Anders Ahlbom Rosendahl gör Dalman som en man med militärisk hybris, en kraftkarl som ständigt förnekar all svaghet och gör sig till en närmast gammaltestamentlig klippa. Mot slutet blir han allt mer spröd, av ålderdom och också genom det faktum att dottern Signe tar sitt liv. Är det hans person och yrkesval som fått henne att ta detta drastiska steg? Mot slutet av sitt liv drömmer han ständigt om dem han dödat – långa komplicerade mardrömmar där han plötsligt ser människan inuti mördarna, och all deras skräck. Slutet är som ”Macbeth” där huvudpersonen under en ångestfylld kavalkad upplever alla han dekapiterat.

Det är mörkt där under fängelset. och platsen tynger liksom all den panik, leda och nöd som tegelvalven sett under alla år. Pjäsen spelar med rummet, och tvärtom. Anders Ahlbom Rosendahl är magnifik som Dalman, både när han agerar lejon och när han låter rollen krympa av ångest och självrannsakan. Det är teater av allra bästa sort – och så nära publiken, med självklar nerv och en fantastisk närvaro och psykologisk spänst.

Ännu en plats. Långholmen fastnaglad och förstådd genom scenkonsten. En mycket speciell upplevelse.

Kategorier