Annons
X
Annons
X

Kulturbloggen

Erica Treijs

Erica Treijs

Guido Drocco & Franco Mello, 1971, klädhängaren Cactus, klubbad för 18375 kronor. Harry Bertoia, 1950-tal, Diamond chair. klubbad för 7350 kronor. Aino Aalto, 1930-tal, hurts till patientrum på Paimio-sanatoriet. Återrop. FOTO: Bukowskis.

 

När Stiftelsen Formens hus i Hällefors försattes i konkurs i mars i år, blev den pensionerade reklammannen Torbjörn Lenskogs designsamling plötsligt till salu. Förutom verk av storheter som Verner Panton, Ludwig Mies van der Rohe och Charles & Ray Eames, fanns också en inredning signerad Alvar Aalto från sanatoriet i Paimio.

Nu har alltsammans gått under klubban, utan att svenska museer hann köpa ett enda objekt.

”Konst och design tar glädjeskutt”, skriver Bukowskis i det pressmeddelande som sätter punkt för årets sista samtida auktion och fortsätter: ”Samlingen Formens hus gick strålande med få återrop”.

Förstås glädjande för auktionshuset att försäljningen ansetts bra, men det vilar också något sorglig över objekten från Formens hus i Hällefors, som nu gått under klubban. 2005 var jag och fotograf Jurek Holzer i det gamla brukssamhället Hällefors för att beskåda designundret som skulle vända kommunens dåliga självförtroende, stoppa utflyttningen och locka 25 000 besökare årligen. Spiken i kistan, som fick innevånarna i Hällefors att sluta hoppas på framtiden var 1993, när stålverket såldes till Kina och invånarna tvingades beskåda när bruket och därmed Hällefors själ och stolthet monterades ned bit för bit. När den stora skorstenen slutligen föll var det slut.

”Då kände vi alla – låt siste man släcka ljuset”, berättade Lennart Ljungberg, representant i Stiftelsen Formens hus.

Med Torbjörn Lenskogs designsamling som kronjuvel och två lägenheter som bevarats i originalskick från 1950-talet, så skulle det pågående lustmordet på brukssamhället stoppas. Så blev det alltså inte. I mars 2012 försatts i Stiftelsen Formens hus i konkurs av Örebro Tingsrätt. Diskussioner om hur kommunala medel har använts har kantat projektet, som totalt kostat drygt 60 miljoner kronor bara i investeringskostnader 2001-2006 (men där pengarna kommit främst från EU-bidrag). Vid konkursen fanns skulder på drygt 7,5 miljoner kronor och det är för att täcka dessa som designmuseets alster nu säljs.

Det är förstås beklagligt att Lenskogs enastående samling nu gått under klubban, men samtidigt finns det inget designmuseum så är det kanske lika bra att objekten sprids för vinden. Eller?

– Vi är alla lika upprörda över att det säljs ut. Men vi har inga anslag för att utöka vår samling och det har vi aldrig haft. Det vi äger har vi finansierat genom donationer, säger Karin Åberg Waern, kurator på Arkitekturmuseet.

Nationalmuseum förvaltar statens samlingar av äldre konst och konsthantverk men även designföremål ända fram till nutid. Och enligt Micael Ernstell fanns ett intresse från museets sida att införskaffa några objekt.

– Tiden var problemet för oss. Vi hade ingen förhandsinformation och visste inte att samlingen skulle säljas. Nationalmuseum har inga statliga medel att tillgå för köp, utan fonder som börjar sina vid årets slut. Att skaffa en donator eller en sponsor tar tid, menar han.

Inte heller Röhsska museets chef Ted Hesselbom visste om att Lenskogs samling var tillgänglig.

Numera pensionerade Torbjörn Lenskog tar det hela med ro. Han menar att samlingen inte var fullständig och att den krävde mycket arbete, vilket skulle ha varit svårt att klara för alla institutioner.

– Men samtidigt om någon vill agera på den här spelplanen så kommer det att ta många år att samla alla dessa objekt på nytt. Det går inte att köpa dem på Åhléns.

Men hur känns det i hjärteroten att allt nu sprids vind för våg?

– Inte särskilt mycket. Jag har samlat på så många olika saker i mitt liv och för mig har det alltid just samlandet varit det centrala. Men visst Alvar Aaltos Paimio-interiör hade passat på en institution.

Hur kunde det komma sig att inte Arkitekturmuseet, Nationalmuseum eller Röhsska museet i tid hade information om en så pass stor samling plötsligt fanns till försäljning? Jag ringer upp Paulina Sokolow, informationschef på Bukowskis:

– Det var knappast en hemlighet, utan har exempelvis stått på vår hemsida sedan i somras säger hon och bollar sedan vidare ärendet till den ansvariga intendenten Eva Seeman som väljer att svara mejlledes:

– Jag har varit i kontakt med flera av dessa institutioner, även internationella. Men generellt gäller det även för branschfolk att hålla sig informerade. Alla relevanta institutioner får våra kataloger kontinuerligt och min uppfattning är att informationen varit allmänt känd, inte minst med tanke på uppropet i branschtidningen Form nyligen.

– Sedan tror jag att det är så att i detta läge var det svårt för någon av institutionerna att gå in och köpa hela samlingen – för vilka pengar?  Det borde ha skett långt tidigare om det skulle varit en rimlig tanke, meddelar Seeman.

Just det, det handlar om tid och i slutändan – pengar. Inget nytt på kulturhimlen alltså.

 

 

Alvar Aaltos inredning från ett patientrum i Paimio såldes i sin helhet för drygt 190 000 kronor. FOTO: Bukowskis.

 

 

 

Kategorier