Annons

Kulturbloggen

Erika Hallhagen

Erika Hallhagen

Plötsligt landar en helikopter framför det äldre parets hus, ut kliver Larry Hagman som sätter på sig stetsonhatten och knackar på dörren. Damen i huset öppnar och smäller igen dörren i hans ansikte. Hennes make får öppna när det knackar igen. ”Men aldrig trodde jag väl att JR (svenskt uttal) skulle komma och hälsa på” säger han och tar honom sedan på en rundtur på gården – ”Här har jag hönorna”. Hagmans svenska fru Maj Axelsson går efter och tolkar hjälpligt.

Det är inte bara i detta gamla fantastiska tv-inslag som Larry Hagman blir ihopblandad med JR Ewing. Rollen som den bitske och elake oljemagnaten fick Hagman leva med. Och den levde med honom – Hagman var själv lika flitig med med att lyfta på whiskyflaskans kristallock, något som tagits upp i intervjuer inte minst inför de nya avsnitten av Dallas som visades i SVT i somras. Nu har båda hängt undan hatten – igår dog Larry Hagman i sviterna av cancer, 81 år gammal.

”Varje gång Gud stänger ett fönster öppnar han ett dörr” sägs det. Oavsett om man tror på Gud eller inte är det svårt att hålla med om. JR Ewing, förlåt Larry Hagman, själva grundbulten till vårt amerikaniserade 80-tal, är borta och det blir än mer uppenbart att det som var inte kommer åter. Och lika tydligt är det att även den nya tv-serien, betydligt snabbare, kommer att gå samma öde till mötes. Larry Hagman (med viss hjälp av Linda Gray som Sue-Ellen) var det enda som tillförde liv bland de andra plastiga Barbiedockorna.

Kategorier