För mycket majoritet utmaning för Pride

Aldrig har Pride firats i så fin, påkostad och central miljö som i Kungsträdgården. I år är det onekligen tillrättalagt, och dessutom riktigt ståtligt bland Kungsans kungliga statyer, permanenta scener och flanörstråk under körsbärsträd. Som grädde på moset är festivalen för första gången också gratis tack vare sponsorer. Entréernas portalbudskap ”Nu lämnar du heteronormen” är det enda nålsöga som besökare behöver passera, men just det tycks faktiskt vara lite omtumlande inte bara för en annan heterosexuell utan också för tidigare års mest inbitna festivalbesökare.
I över ett decennium var ju Pride-området i praktiken ganska exkluderande. Att ta sig in var en ekonomisk bergsbestigning som kunde kosta uppåt tusen kronor, dessutom med långa vandringar till oglamorösa adresser utanför city. Länge begränsades festivalområdet till en grusad fotbollsplan kantad stängsel och bajamajor i Tantolunden på Söder. I fjol blev det långt ute på Djurgården, en lite flottare adress som trots det förvandlades till hemskaste lervälling.
När allt nu serveras på bekvämaste sätt, hörs faktiskt en och annan röst som menar att festivalområdet samtidigt går miste om en del av sin särprägel. Under de första dagarna har ju helt vanliga pensionärspar och barnfamiljer blandats med regnbågsfolket. ”För många heteros” hörs således en och annan gayröst säga – något som ganska säkert belyser en generell komplexitet i relationen mellan majoritet och minoritet.