X
Annons
X

Kulturbloggen

Harry Amster

Harry Amster

Läste precis att legendariske producenten Anders Burman har dött. Så ledsamt. Han gjorde lysande plattor med Pugh Rogefeldt och Cornelis Vreeswijk. Bara för att nämna några. Jag träffade honom hösten 2004 när han producerade Stefan Sundströms platta ”Hjärtats melodi”. Här är artikeln (SvD  6 september 2004) där Anders Burman hela tiden tonar ner sin betydelse. Och berättar om varför han refuserade Gyllene Tider. Men han var giganten, Sveriges George Martin:

Stefan Sundström går rakt in på Hitlistans andra plats med sitt nya album ”Hjärtats melodi”. 75-årige legenden Anders Burman, mannen bakom Pugh Rogefeldt och Cornelis Vreeswijk, har producerat.

Naturligtvis ses vi i Metronomestudion, numera Atlantis, som Anders Burman startade för 55 år sedan. Här gjorde han legendariska skivor som ”Ja dä ä dä” med Pugh Rogefeldt (1969) och ”När dimman lättar” med Bernt Staf (1970). Nu sitter Stefan Sundström med ett stort leende på läpparna, märkbart nöjd med att han lyckats få Anders Burman att producera skivan.

– Det gick med träget tjat. Han tänkte väl att det är lika bra att göra en skiva så han blir av med mig.

Varför ville du ha just honom?
– Han har producerat de skivor som är stora i min skivsamling, framför allt ”Poem, ballader och lite blues” med Cornelis. Burman har en lätthet och en jazzig inställning till att spela in, han hugger grejer i flykten och går inte på något schema om hur saker ska vara.

Själv var Stefan Sundström 28 år när han skickade en förhoppningsfull tape till Anders Burman. Men något svar kom aldrig, ovanligt nog.

Anders Burman kommer ihåg att han fick ett band med Stefan Sundström och bandet Apache.

– Men då hade jag lagt av. Skivbranschen var färdig med mig.

Så varför är du igång igen?

– Jag gillar flera av Sundströms plattor och det känns som en fortsättning på de artister jag själv jobbat med. Han ville också att vi skulle göra på det gamla sättet, en analog inspelning. Då kände jag mig ganska trygg. Sen var det ett lyft med nya förmågor för jag hade aldrig hört talas om Robert ”Strängen” Dahlqvist även om jag kände till Hellacopters.

– De spelade så fantastiskt bra, särskilt Martin Hederos från Soundtrack of our Lives. Tidigare jobbade jag med Björn J:son Lindh som gjorde arrangemang, stråkar, spelade mycket bra piano på skivor med Cornelis och Bernt Staf. Hederos är dagens Björn J:son, duktig och urtrevlig. Sista inspelningsdagen kom han med ”Poem, ballader och lite blues”, där vi som var med står näck på en bild i konvolutet, och frågade om jag ville skriva min autograf.

Blir det fler produktioner?

– Jag är så pass gammal så det tar mycket kraft. Går man in i sån här grej vill man göra det med hundra procent och jobba som fan. Det man tycker är kul är aldrig tungt men efteråt kräver det sin man. Men kommer det ett jättekul projekt så ska jag överväga det.

Anders Burman har helt klart en faiblesse för att jobba med artister som har röster som sticker ut.

– Ja, det ska vara röster jag kommer ihåg, inga Fame Factory-röster. Det finns referenser hos Sundström från många andra jag jobbat med som Pugh, Cornelis, Ola Magnell, John Holm och Bernt Staf.

John Holm är faktiskt med på ”Hjärtats melodi”. Han är den där känsliga killen med gitarr, som ofta kallas rocklegend och kultfigur, med 70-talsskivor som ”Sordin”, ”Lagt kort ligger” och ”Veckans affärer” bakom sig.

– Jag ringde upp honom och till slut dök han upp och var med på ett par låtar. Han är jättebra när han inte har pressen att göra en egen grej. När jag sa att ”det här är enkelt, du ska bara sjunga en liten kompletteringsstämma till Stefan så du kommer inte att märkas särskilt mycket”, var det okej.

Hur har det annars gått att samarbeta?

-Burman har fått bestämma som fan, samarbetet har varit sado-masochistiskt där jag totalt underkastat mig, skrattar Stefan Sundström.

Anders Burman menar att det var kontakt och stämning redan från början.
– Då funkar allt och det är inte mycket att snacka om. Vad jag kan tillföra är att hålla gasen uppe, att alla tycker att det är kul. Om någon spelar för mycket, säger jag till. Jag gör inte så jädra mycket som producent, säger Anders Burman på sitt typiska sätt. Överord ligger inte för honom.

Stefan Sundström håller inte med.
– Jag tror mina plattor blivit lite mer förfinade. I början ville jag bara att de skulle skramla och låta mycket. Anders har gjort den nya skivan mer nerskalad, less is more-idén. Plattan hade blivit mer ostrukturerad och spretigare om inte han hade producerat.

Anders Burman är inte så förtjust över att kallas producentlegend eller Sveriges egen George Martin.

– När man slutar jobba kommer såna grejer fram. Det är smickrande och folk tycker väl att jag gjort någonting som är bra. Jag är nöjd med det mesta jag producerat sedan 1965 och framåt. Men jag står för ”Lyckliga gatan” med Anna-Lena Löfgren också.

Per Gessle är en stor beundrare av Anders Burman. Men det hjälpte inte alls eftersom Burman skickade ett refuseringsbrev när han fick en tape med tidiga Gyllene Tider.

– Brevet sitter inramat på Gessles hotell i Tylösand. Jag tyckte att det var jävligt lättviktig pop, halvdåligt lirat. Men jag tackade nej till Tomas Ledin också.

Plötsligt utbrister Stefan Sundström: ”Ser man Burman, ler man”. Anders Burman kontrar:

– Hör man Burman, dör man. Det var Charlie Norman som hittade på det där.

Här är ”Här kommer natten” med Pugh.

YouTube Preview Image

 

 

Kategorier