Annons
X
Annons
X

Kulturbloggen

Anders Q Björkman

Anders Q Björkman

Nobelpristagaren Nelly Sachs har gjort det. Den grekiske kompositören Mikis Theoderakis likaså. Den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj har det gemensamt med sin turkiske kollega Yaşar Kemal. Bangladeshiska Taslima Nasrin gjorde det för bara några år sedan.
De fann en fristad i Sverige.
Vi har en lång, fin tradition av att ta emot författare och konstnärer som inte har möjlighet att verka på grund av förtryck i sina hemländer. Det kan ses som en humanitär gest, men framför allt som en tydlig markering för yttrandefrihet och mot diktatur, vare sig denna kommer från vänster eller höger.
Sedan 1996 har städer över hela världen samarbetat om att bjuda in sådana författare. Konceptet togs fram efter den iranska fatwan mot Salman Rushdie då organisationen Icorn (International cities of refugee network) bildades. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har uppmuntrat att fristadssystemet ska växa i Sverige och förra året fick Kulturrådet i uppdrag att verka för att det breddas till fler konstformer än litteratur. Numera ingår också musiker, scen- och bildkonstnärer bland dem som kan få skydd. Hittills har elva svenska kommuner och regioner valt att gå med: Dalarna, Göteborg, Jönköping, Malmö, Norrköping, Sigtuna, Skellefteå, Skåne, Stockholm, Uppsala och Växjö.
I år var tanken att det skulle bli en tolfte svensk medlem – Gävle – men moderaterna i kommunen motsatte sig beslutet och överklagade till Förvaltningsrätten i Falun. Niclas Bornegrim (M), ledamot i Gävles kommunfullmäktige, berättade i mars i en intervju med SVT att han trodde att fristadssystemet stred mot kommunallagen och att han dessutom var orolig för ökade kommunala utgifter: ”Det kan ju vara en hel familj som kommer hit och det blir skola, vård och omsorg för dem. Det är olika typer av resor, material. Det blir många kringkostnader som kostar väldigt mycket pengar.”
I veckan kom Förvaltningsrättens dom. Gävlemoderaterna fick rätt – kommunen får inte vara med i fristadssystemet, eftersom ett medlemskap i Icorn är att betrakta som utrikespolitisk verksamhet, vilket strider mot kommunallagen. Socialdemokraterna i Gävle tänker överklaga, men skulle domen bli prejudicerande hotas hela fristadssystemet. I så fall återstår tre alternativ: att ändra kommunallagen, att riva upp den kommunala administrationen av fristäder och skapa ett nytt system i statlig regi, eller att alla fristäder i Sverige stängs. Eftersom Moderaterna och Socialdemokraterna på riksnivå verkar eniga om att systemet ska fortsätta, är det dock inte troligt att det sista, mer drastiska alternativet får gälla.
Det finns en särskild grav i Mariefred som varje sommar får besök av vallfärdande tyska turister. På gravstenen är ett citat från Johann Wolfgang Goethes ”Faust” inristat: ”Alles Vergängliche ist nur ein Gleichnis” (Allt förgängligt är bara en sinnebild). För tre och ett halvt år sedan lät tyska ambassaden dessutom sätta upp en minnestavla bredvid graven.
Här ligger den tyske författaren Kurt Tucholsky begravd.
Kurt Tucholsky är ett aktat namn i Tyskland, erkänd som en av Weimarrepublikens viktigaste publicister. Mitt i centrala Berlin löper Tucholskystraße och hans namn pryder dessutom gator och platser i flera andra städer i landet. En gång var det inte så. 1933 blev han fråntagen sitt tyska medborgarskap och hans böcker brändes på bål.
Vid den tiden hade Tucholsky dock redan tagit sin tillflykt till Sverige. Han bodde här från 1929 fram till sin död 1935. Den första tiden tillbringade han i Mariefred – vilket 1931 resulterade i romanen ”Gripsholms slott” – innan han bosatte sig i Hindås utanför Göteborg. I Sverige har han fått ge namn åt Tucholskypriset, Svenska Pens årliga litterära stipendium på 150 000 kronor till en förföljd, hotad eller landsflyktig författare.
Dagens Tyskland våndas fortfarande över sina försyndelser under 30- och 40-talen, inte minst över hur skamligt det fria ordet behandlades. Låt oss hoppas att vi i Sverige ska kunna fortsätta att hålla dörrarna öppna för förföljda författare.

Kategorier