Vi borde prata om feminismen – i Jane Eyre

Vi borde prata om feminismen – i Charlotte Brontës klassiska roman ”Jane Eyre” från 1847. Sedan premiären av Cary Fukunagas filmversion tidigare i år (USA i mars och Sverige och Storbritannien nu i september) har det kommit en mängd artiklar i ämnet Jane Eyre, om filmen är lika bra som boken, jämförelser med alla (minst 18!) tidigare filmatiseringar – och huruvida det är en feministisk version eller ej.

I en artikel i brittiska the Guardian (12/9) med den lite putslustiga rubriken ”There is no Eyre of feminism about this modern Jane” menar skribenten att Cary Fukunagas adaptation är trogen boken eftersom den vägrar att vara en feministisk förebild. Han tycker att Fukunaga åtminstone på så sätt har sett till ett skapa en sorts kvinnlig frigörelse, att frigöra en av de mest minnesvärda romankvinnorna från en felaktig position, nämligen den som feministisk.

Jag ser filmen och börjar sedan bläddra i boken än en gång, det är klart den är feministisk! Nog för att mycket är omodernt, vore det inte det hade vi ju inte kommit någonstans när det gäller kvinnlig frigörelse. Boken skrevs ju till exempel långt innan vi fick kvinnlig rösträtt i Sverige.

Visst, Jane Eyres kvinnliga frigörelse, eller om vi nu kallar den feminism, är ingen kollektiv upp till kamp-version. Hon analyserar inte sin roll som offer och kuvad utifrån att hon är kvinna särskilt mycket, i filmen – om jag minns rätt – bara vid något tillfälle där hon tittar ut mot horisonten och säger att hon önskar att även kvinnor kunde nå dit. Nej, hon skulle aldrig själv kalla sig för feminist, men genom sitt agerande blir hon en feministisk förebild för läsarna – i synnerhet för 1800-talsläsarna. Mia Wasikowska, i den nya filmen, gör Jane till en rebell, en som står upp för sig själv oavsett vad som händer, bara genom att vägra att le några meningslösa leenden som enbart syftar till att behaga.

Vad vi visserligen inte får klart för oss – varken av boken eller av filmen – är vad som händer efter ytterligare några års äktenskap med Mr Rochester, om Jane Eyre då åter känner sig som en fågel i en bur och vill fly det liv som kanske har blivit något som påminner om romaner som Revolutionary road eller svenska Bitterfittan. Inrättade sig Jane Eyre bara i ledet? Det tror jag knappast. Eller skilde hon sig och blev happy, happy?

Vill man ha ytterligare en dos feministiskt perspektiv kan man se filmen Wide Sargasso Sea baserad på Jean Rhys prequel till Jane Eyre, den som utspelar sig innan Jane Eyre kommer till Mr Rochester på Thornfield Hall och berättar vem den galna kvinnan på vinden egentligen var. (Att hon finns med i Jane Eyre är också ett uttryck för Charlotte Brontës medvetenhet om kvinnors villkor.)

Ett i sammanhanget också intressant perspektiv är varför Brontëmanian – som intresset för Charlotte och hennes systrar kallas i en annan artikel i The Guardian – fortsätter. Svaret kan vara så enkelt som att frågan är felställd. Hur många manliga klassikerförfattare ifrågasätter man och undrar varför de fortfarande blir lästa och filmatiserade? Fast visst, Jane Eyre är ovanligt ofta filmatiserad och de tre författarsystrarna Anne, Charlotte och Emily ovanligt fascinerande.

Snart är det premiär för ännu en av Brontësystrarnas filmer: Emilys ”Svindlande höjder”, som nyligen visades i Venedig. I regi av Andrea Arnold, regissören bakom de hyllade ”Fish tank” och ”Red road”, kan det väl knappast misslyckas. Säkert kommer frågan om feminismen ställas även då. Det borde vi väl också prata om.