När Göran Persson och jag såg en Picasso

Jag måste erkänna att jag inte riktigt visste i vilken riktning jag skulle titta. Rakt framför mig hade jag en äkta Picasso. Vid min sida, till vänster om mig, stod Göran Persson (och tittade på Picasson) och snett bakom mig gick Anitra Steen omkring i rummet.

Ganska snabbt bestämde jag mig för att Göran Persson var lite mer intressant än Anitra Steen. Och strax därefter kom jag till sans och insåg att Picasso var mest intressant. Så jag stod där (bredvid Göran Persson) och tittade på Picassos verk.

Det som hade fått både paret Persson-Steen och mig att svänga av från E4:an vid småländska Ljungby var Ljungbergmuseet. Här ställs just nu den lilla Picassotavlan ut. Den ingick i målaren Sven Ljungbergs privata konstsamling som visas i en utställning fram till den 28 augusti.

Men framför allt är Sven Ljungbergs egna alster värda att se. Målaren, som gick bort förra sommaren 96 år gammal (bara ett par månader efter att SvD hade träffat honom i hans atelje), skildrade sitt 1900-tal och framför allt sin hemstad. På Ljungbergmuseet hänger hans målningar av  torghandel, likvakor, vedhuggning och annat som präglade livet i Ljungby. Här finns också porträtt på tjocke Erik i Kuggaboda (som blev en hel bok – Tyngst i Småland), argsinta uppgörelser med de kommunalråd som rev gamla fina hus och byggde nya fula betongklossar samt de allra sista målningarna som han gjorde på förra sommarens resa till Italien.

Museichefen Pontus Ljungberg (som också är son till konstnären) kämpar nu för att Ljungbergmuseet ska få bli regionalt museum för bildkonst i Kronobergs län. Det vore på sin plats. Och det vore väl passande om det kunde ske senast 2013 – då Sven Ljungberg skulle ha fyllt 100 år.

Foto: Anders Q Björkman