Scenkonst som trotsar intigheten

Man kan spela teater av alla möjliga anledningar: tjäna pengar, bli känd eller för att faktiskt vilja uttrycka något, hitta en möjlig gestaltning av sitt liv och ett fysiskt och talat språk som betyder något på djupet. Teater är ett utmärkt val för den som vill prova olika hållningar, känslor och förmågan att gestalta dem.
Tommy Andersson har alltid varit synonym med det sistnämnda, från 80-talet och framåt har han arbetat flitigt hos fria grupper och med filmroller – alltid tillförlitligt seriös och med en utvecklad känsla för humor. Han har stor närvaro, fysisk kunskap och färgar sina repliker med en antydan till östgötska som alltid gjort honom stadig på jorden.
Nu, drabbad av tungcancer, spelar han kortpjäsen ”Eh Joe” av Samuel Beckett på Teater Giljotin. Stycket är skriven för tv-mediet 1965 – aldrig framfört på svensk scen, vad jag vet. En ensam, åldrad man hör en kvinnlig röst som tvångsmässigt talar om utslocknandet men också om tillkortakommanden – med kvinnor oftast. Rösten som för ordet är en av dessa f d flickvänner. Hon uppehåller sig vid den bleka, tunna flicka som omsorgsfullt tog sitt liv på en stenig strand. Hennes död är en av många skulder Joe ältar.
Tommy Andersson kan inte tala, sjukdomen har gjort honom stum – men rollen passar honom perfekt. Gunilla Röör läser rösten som plågar honom, en intim viskning som går från det retsamt ironiska till det uppgivna. På scenen står en kamera som följer scenanvisningarna och ständigt närmar sig Joes ansikte, till dess att vi bara ser ett öga som stirrar ut mot publiken. Vi ser rynkor, en pupill, ett helt liv av tomhet och insikt.
”Eh Joe” är en Krappvariant, om man så vill. Också denna kortpjäs handlar om vår ständiga, innersta monolog som en förbannelse. Vår egen röst inuti huvudet som aldrig låter oss vila, som repriserar trauman och svek, plågor och begär. Texten handlar om utslocknandet och skildrar nästan en längtan till det, till tystnaden.
Tommy Andersson lägger till sina teatrala erfarenheter, skapar förutsättningar för själva framförandet och lägger till en scen där den bleka flickan reser sig från sin död och dansar lustfyllt som ett slags vild protest.
Uppsättningen, och ämnet, är mycket pre-norénsk. Joe väntar på att upphöra – och här, med denna specifika undertext blir ämnet enormt  laddat. Tommy Andersson har en stark närvaro, med bara en vass skärva grotesk humor. Projektet är buret av kraft och uppkäftighet – och det drabbar alla som ser det med en känsla av beundran, sorg och den vitala styrka som Tommy Andersson ger oss alla genom att fortsätta.
Tommy Andersson spelar ”Eh Joe” till den 8 september.

Foto: Tommy Andersson som Joe, fotograferad av Martin Skoog