SVD Offert - Bästa sättet att få offerter.

Få offerter från tusentals kvalitetssäkrade företag - snabbt, enkelt och tryggt.

POPULÄRAST  JUST  NU:

SvD i samarbete med

Frosseri i filmöversättningsknas

Film I går skrev Anders Q Björkman här om märkliga översättningar av filmtitlar. Som bekant har vi i Sverige en fin gammal sed att byta ut genomtänkta utländska titlar mot egna mer ologiska och putslustiga. När jag nu läser Anders inlägg känner jag att jag måste tipsa om en alltför väl bevarad hemlighet: Facebookgruppen Gasen i botten, Tony Montana.

Namnet – en påhittad översättning av Scarface – säger egentligen allt. Här kan den som vill posta sina egenhändigt remissade filmaffischer, där originaltiteln är utbytt mot ett fejkat namn enligt svensk buskisöversättningssed.

Som all form av deltagarkultur är resultatet löjligt ojämnt. Men guldkornen gör sovrandet mödan värt: The Iron lady blir ”Krutgumman”. Cool runnings blir ”Nu rasta far vi”. Waterworld kallas ”Stan är full av vatten”. Face/Off får heta ”Bytt e´ bytt”.

Min absoluta favorit, som hämtad direkt ur en videobutikshylla från 80-talet, är ändå översättningen av Peter Jacksons Sagan om ringen: ”Nu blåser vi Sauron”.

Skräckfilmen som kritiken kan glömma

Film Fredag nästa vecka (2 mars) har exorcistfilmen The devil inside svensk premiär. I den försöker Isabella (Fernanda Andrade) ta reda på varför hennes mor Maria (Suzan Crowley) för 20 år sedan på ett brutalt sätt mördade tre personer. Till sin hjälp har Isabella två unga exorcister (Simon Quarteman och Evan Helmuth) och tillsammans med dem försöker hon driva ut fyra demoner som tagit makt över modern.

Svenska Dagbladet recenserar i vanliga fall alla filmer inför svensk biopremiär, men eftersom filmbolaget Paramount inte vill förhandsvisa The devil inside för pressen är det den här gången inte möjligt. Varför förhandsvisas inte filmen, kan man undra. Innehåller The devil inside kanske överraskningsmoment som Paramount vill spara till biobesökarna? Eller är den helt enkelt bara ganska dålig? Den som lever får se.

Apflickorna får fotopris

Film I väntan på kvällens Guldbaggegala meddelas att det alternativa filmpriset HETS i år går till filmfotografen Linda Wassberg för hennes foto i Lisa Aschans uppmärksammade Apflickorna. HETS-priset ges till de som på olika sätt ”förskjuter den svenska filmen och dess språk”. Wassbergs foto känns ”högst närvarande i skapandet av filmens särart och form”, skriver juryordföranden, SvD:s filmkritiker Hynek Pallas.

Monster eller gudinna – kulingstyrka i debatten om The Iron Lady

Film Hon har kallats för monster, parasit och ondskan personifierad. Och hon har kallats för en fantastisk politiker, kvinnoförebild, till och med ”en gud” i brittisk politik. Inte minst i brittisk press är invektiven och superlativen över den tidigare premiärministern Margaret Thatcher extrema – åt alla håll. Debatten har nu blåst upp till kulingstyrka sedan filmen The Iron Lady i fredags hade premiär i Storbritannien (3 februari i Sverige), där hennes historia berättas från Mrs Thatchers nuvarande position: en snart 86-årig lätt dement kvinna på ett privat sjukhem som mest av allt vill få kontakt med sin döde make.

Kolleger ur de konservativa leden är inte imponerade – även om Maryl Streep får beröm för sin skådespelarinsats som Thatcher. Förre ministern Lord Hurd säger till BBC att filmen är makaber, och förre partiordföranden Lord Tebbit att den Thatcher han kände inte var den ”halvhysteriska och  överemotionella” kvinna som filmen porträtterar.

Flera har reagerat över bilden av den åldrande Margaret Thatcher.

– Filmen handlar mer om det och demens än om en fantastisk premiärminister, säger premiärminister Cameron, och får medhåll från konservative parlamentsledamoten Rob Wilson.

– Hon spelade en mycket viktig politisk roll i vårt land och i världen, säger han till AP.

Bland dem som ser Thatcher som ondskan personifierad saknas heller inte kritiska röster, däribland de som tycker att hon framställs som ”för mänsklig”. Och regissören Phyllida Lloyd och manusförfattaren Abi Morgan får kritik på flera håll för att förhärliga den omdiskuterade premiärministern.

Författaren och journalisten Liz Hoggard säger, i ett samtal i The Guardian med Peter Lilley, medlem i Thatchers regering på 90-talet, filmen visserligen inte är en helgonhistoria, men heller inte ger en sann bild av Järnladyns politik:

– Var är den förnuftiga oppostionen i filmen? Fackföreningsledare gestaltas som sexistiska ligister, demonstranter som vilt rabblande slår på hennes bil, vilket ju aldrig hände. Var är den förtvivlan och hopplöshet som min generation upplevde på 80-talet, förtryckta av Tory-regeringen? Om man avvek från deras ideal på något enda sätt – var kvinna, svart, homosexuell, student, arbetarklass – så blev man marginaliserad.

 

Maryl Streep, som har nominerats till en Golden Globe för rollen, försvarar porträttet av Thatcher och kritiserar Cameron som tycker att filmen är ett utslag av dålig smak.

– Ska han säga, som sagt att man borde väntat tills hon är död. Hur kan det kännas för henne?, säger hon till Sunday Mirror.

– Om vi gjort en film om Margaret Thatcher och hon haft fel på lungorna skulle ingen bli högröd och skrika. Det är för att hon är drabbad av psykisk svaghet som skrämmer, säger hon.

 

Dikten kontra verkligheten

Film Verkligheten slår alltid dikten. De senaste åren har det ju, tyvärr, blivit allt tydligare att det verkar vara så. I alla fall verkar många tycka så. ”Based on a true story” har sålt som smör, i synnerhet i litteraturen. Det har väl ingen missat. (Och lite extra skjuts har det väl fått när det har diskuterats om det verkligen, verkligen är ”sant”.) Norske Karl-Ove Knausgård är naturligtvis ett ypperligt exempel på hur verkligheten används som material. Men ibland, ganska ofta, kan man ändå få ett sug efter riktig fiktion, en fin, påhittad berättelse som visserligen säger något om verkligheten, men som inte är ”based on a true story”.

Det där slog mig igen när jag under tyska filmdagarna på biografen Sture i Stockholm såg den tyska filmen Westwind av Robert Thalheim. Den skildrar en smått fantastisk berättelse om ett tvillingarpar, två systrar, från dåvarande DDR som får åka på läger vid Balatonsjön i Ungern för att de presterat så bra inom rodd. På vägen dit träffar de några västtyska killar. Snart har förälskelsen slagit till och muren mellan öst och väst ter sig allt högre och besvärligare. Tjejerna funderar på att fly över gränsen. Utan att avslöja allt för mycket berättar filmen om symbiotiskt syskonskap, kärlek och politik på ett strålande sätt. Det är starkt berörande. Det är en film som kan få även den som inte bodde bakom järnridån att minnas och relatera till den där viktiga sommaren, till tonåren, till syskonskap, till vänskap, till… Det är också en film som ger en lite annan, nog mindre stereotyp, bild av DDR, allt var inte grått och trist.

Visst, att öst och väst och muren och järnridån fanns och är taget ur verkligheten är ingen överraskning. Men en överraskning efteråt var att filmen är baserad på producentens egen historia, hon var en av tvillingsystrarna. Under publiksamtalet  lyfte det först filmen ytterligare en nivå. Den sympatiske regissören svarade glatt på frågor om vad som sedan hände i verkligheten. Men just där föll upplevelsen av filmen några snäpp nedåt. För det ju just det som är något av det stora i en bra film eller bok, att man själv får bygga vidare. Eller? Nu kunde vi få facit. Det var alltså ingen idé att lämna salongen och fantisera om att tjejen från öst och killen från väst sedan levde lyckliga i alla sina dagar, så var det inte.

Hoppas att Westwind får svensk distribution och visas på svenska biografer. För det är en vacker film med finslipat manus och skådespeleri. Och historien är så bra att den inte behöver vara sann för att den ska engagera…

YouTube Preview Image

Världens bästa konsertfilm får ”prequel”

Film Talking Heads-filmen Stop making sense – som Jonathan Demmes regisserade 1984 – är en fantastisk konsertfilm (”Förmodligen är det den bästa konsertfilm som gjorts” skrev till exempel Jan Gradvall i Expressen). Nu släpps dvd:n Talking Heads Chronology med live-framträdanden 1976–1983, alltså bandets historia fram till Stop making sense. Det blir en resa från gruppen tidiga new wave på rockklubben CBGB’s till den vita, neurotiska funk som bandet landade i under 80-talet. Enligt sångaren och förgrundsgestalten David Byrne visar den nya filmen att Talking Heads ”i stor utsträckning var ett live-band”.

Filmen finns i två versioner, varav deluxe-varianten också innehåller fotografier och en tidigare opublicerad essä av rockjournalisten Lester Bangs.

Jonathan Demmes Stop making sense och den nya dvd:n Talking Heads Chronology.

Playboy club läggs ner

Film Playboy club, tv-serien om Hugh Hefners bunnies, läggs ner efter vara tre avsnitt. TV4 hade tänkt visa serien men jag tvivlar på att de kommer att ta hit de tre avsnitten. Den utspelar sig i 1960-talets Chicago och fick dåliga tittarsiffror, blandade recensioner och dessutom föräldragrupper som uppmuntrade till annonsörsbojkott, enligt BBC.

Playboy club försökte hänga på hajpen kring Mad men det var uppenbarligen helt fel. Kolla trailern här och glöm sedan allt.

YouTube Preview Image

 

Vi borde prata om feminismen – i Jane Eyre

Film Vi borde prata om feminismen – i Charlotte Brontës klassiska roman ”Jane Eyre” från 1847. Sedan premiären av Cary Fukunagas filmversion tidigare i år (USA i mars och Sverige och Storbritannien nu i september) har det kommit en mängd artiklar i ämnet Jane Eyre, om filmen är lika bra som boken, jämförelser med alla (minst 18!) tidigare filmatiseringar – och huruvida det är en feministisk version eller ej.

I en artikel i brittiska the Guardian (12/9) med den lite putslustiga rubriken ”There is no Eyre of feminism about this modern Jane” menar skribenten att Cary Fukunagas adaptation är trogen boken eftersom den vägrar att vara en feministisk förebild. Han tycker att Fukunaga åtminstone på så sätt har sett till ett skapa en sorts kvinnlig frigörelse, att frigöra en av de mest minnesvärda romankvinnorna från en felaktig position, nämligen den som feministisk.

Jag ser filmen och börjar sedan bläddra i boken än en gång, det är klart den är feministisk! Nog för att mycket är omodernt, vore det inte det hade vi ju inte kommit någonstans när det gäller kvinnlig frigörelse. Boken skrevs ju till exempel långt innan vi fick kvinnlig rösträtt i Sverige.

Visst, Jane Eyres kvinnliga frigörelse, eller om vi nu kallar den feminism, är ingen kollektiv upp till kamp-version. Hon analyserar inte sin roll som offer och kuvad utifrån att hon är kvinna särskilt mycket, i filmen – om jag minns rätt – bara vid något tillfälle där hon tittar ut mot horisonten och säger att hon önskar att även kvinnor kunde nå dit. Nej, hon skulle aldrig själv kalla sig för feminist, men genom sitt agerande blir hon en feministisk förebild för läsarna – i synnerhet för 1800-talsläsarna. Mia Wasikowska, i den nya filmen, gör Jane till en rebell, en som står upp för sig själv oavsett vad som händer, bara genom att vägra att le några meningslösa leenden som enbart syftar till att behaga.

Vad vi visserligen inte får klart för oss – varken av boken eller av filmen – är vad som händer efter ytterligare några års äktenskap med Mr Rochester, om Jane Eyre då åter känner sig som en fågel i en bur och vill fly det liv som kanske har blivit något som påminner om romaner som Revolutionary road eller svenska Bitterfittan. Inrättade sig Jane Eyre bara i ledet? Det tror jag knappast. Eller skilde hon sig och blev happy, happy?

Vill man ha ytterligare en dos feministiskt perspektiv kan man se filmen Wide Sargasso Sea baserad på Jean Rhys prequel till Jane Eyre, den som utspelar sig innan Jane Eyre kommer till Mr Rochester på Thornfield Hall och berättar vem den galna kvinnan på vinden egentligen var. (Att hon finns med i Jane Eyre är också ett uttryck för Charlotte Brontës medvetenhet om kvinnors villkor.)

Ett i sammanhanget också intressant perspektiv är varför Brontëmanian – som intresset för Charlotte och hennes systrar kallas i en annan artikel i The Guardian – fortsätter. Svaret kan vara så enkelt som att frågan är felställd. Hur många manliga klassikerförfattare ifrågasätter man och undrar varför de fortfarande blir lästa och filmatiserade? Fast visst, Jane Eyre är ovanligt ofta filmatiserad och de tre författarsystrarna Anne, Charlotte och Emily ovanligt fascinerande.

Snart är det premiär för ännu en av Brontësystrarnas filmer: Emilys ”Svindlande höjder”, som nyligen visades i Venedig. I regi av Andrea Arnold, regissören bakom de hyllade ”Fish tank” och ”Red road”, kan det väl knappast misslyckas. Säkert kommer frågan om feminismen ställas även då. Det borde vi väl också prata om.

Gustav Mahler i 3D

Film Att man kan avnjuta Mahler och Rachmaninov i stereo, visste vi. Nu är tanken att musikälskare också ska kunna ta del av deras kompositioner i 3D. Regissören Michael Beyer, som tidigare har gjort ett antal konsertfilmer, har spelat in Berlins filharmoniker vid en konsert i Singapore med 3D-kameror. Filmen ”Berliner Philharmoniker in Singapur – A musical journey in 3D” får premiär på tyska biografer den 20 oktober.

I filmens första del framförs Gustav Mahlers första symfoni och här kommer man närmare orkestern än vad någon konsertbesökare annars kan. Man sitter i princip i orkestern, blickar in i violinistens nothäften, ser sordinen ur trumpetarens perspektiv när han dämpar sitt instrument. I den andra halvan av filmen spelar filharmonikerna Sergej Rachmaninovs Symfoniska danser, men här bildsätts musiken med bilder från miljöer i Singapore.

 

Herr Müller – en dyster filmstjärna

Film I filmvärlden är tyskar antingen nazister eller klantiga missfoster. Och nästan alltid heter de Müller.

Så sammanfattar skribenten Martin Zips läget för tyska skådespelare  i en artikel i Süddeutsche Zeitung. Han varnar känsliga tyska läsare som saknar en rejäl portion självironi och tjock hud att läsa vidare och berättar sedan om tyska skådespelares uppgifter i internationell film: att spela nazister, vara feta, heta Müller, utstöta hårda konsonanter (det vill säga att tala tyska) och utgöra en dyster kuliss i största allmänhet.

Skådespelaren Christopher Buchholz spelar en tysk man i svenske Mikael Håfströms Hollywoodfilm Shanghai (som efter flera år på filmbolagets hylla nu får tysk premiär). Och ja, hans rollfigur är en osympatisk typ och ja, han heter Müller:

- Helst låter de oss fortfarande spela nazister. Det är lustigt – jag är till exempel jude, bor i Berlin och talar flytande italienska, engelska och franska. Och så får jag ändå alltid vara den där Wehrmachtofficeren, berättar han för Süddeutsche Zeitung.

Svenskhet har ofta  illustrerats av unga, vackra kvinnliga rollfigurer med frigjord sexualmoral i utländsk film. Numera finns det utrymme för svenska skådespelare att göra riktiga roller. Börjar det inte bli dags för tyska skådespelare att befrias ur naziuniformen?