Annons
X
Annons
X

Kulturbloggen

Anna Ångström

Anna Ångström

Nu har det hänt igen. Konst som retar makthavare stoppas – ett fenomen SvD Kultur ägnade ett helt reportage den 30 mars. Dramatikern Gertrud Larssons satir om krisen i Glasriket, ”Glasjesus” som i sommar skulle ha spelats i ett tält i Orrefors och Kosta, flyttas till Åfors och Hovmantorp. I slutet av mars fick Regionteatern Blekinge Kronoberg ett mejl från styrelsen i Kosta Folkets hus om att den enhälligt har beslutat att inte upplåta plats till uppsättningen: ”… flera personer i vår omgivning uppfattar pjäsen som ett personligt påhopp på huvudpersonen, vilket vi inte vill ställa oss bakom.”
Huvudpersonen är Torsten Jansson, som via New Wave Group sedan 2005 äger Orrefors Kosta Boda-koncernen. Han sågs först som Glasrikets frälsare men har istället lagt ner flera glasbruk.

Ironiskt nog fick Gertrud Larsson nyligen Ibsenpriset för sin vassa penna.

– Det är beklämmande och fegt av Kosta Folkets hus att inte ta emot uppsättningen. Folkets hus är ändå en del av arbetarrörelsen och pjäsen är skriven ur glasarbetarnas perspektiv. Det är också skrämmande att Torsten Jansson har så stor makt i bygden. Pjäsen har inte ens haft kollationering innan censuren slår till, säger Gertrud Larsson till SvD.

Samtidigt tycker hon att tilltaget pekar på konstens kraft:

– Teater kan röra upp känslor. Det är uppiggande att den har sprängkraft.

Magnus Holm, chef för Regionteatern, säger:
– Jag blev förvånad och chockad. För mig känns det väldigt konstigt att man fattar det här beslutet innan innehållet i pjäsen är känt.

 

Kategorier

Adam Svanell

De senaste veckorna har en rad skribenter kritiserat fenomenet normcore – att medvetet klä sig oansenligt och ohippt – som sägs vara en ny trend bland hipsters.

Nöjesguidens Amanda Mann tycker att det nya modet är obehagligt, att det handlar om ”att göra trend av att vara den som får göra trend”. Hos Rodeo skriver Lisa Ehlin att normcore sparkar nedåt. I Aftonbladet tar både Sanna Lundell och Patrik Lundberg upp ämnet. Hon menar att normcore är ”dumt”, han anser att det är klassförakt när ”snorvalpar från den övre medelklassen leker svennepäron i några månader och när de har tröttnat kan de dra på sig sina Acne-kläder igen”.

Vad har föranlett dessa starka åsikter? Har Götgatsbacken översvämmats av illasittande blåjeans? Har det börjat krylla av gummisandaler i baren på Riche?

Nej, hela diskussionen utgår från en artikel i New York Magazine. Journalisten Fiona Duncan tycker sig ha sett att allt fler coola New York-bor klär sig som medelålders turister. Hon upptäcker att ett ”trendprognoskollektiv” har myntat ordet normcore – att försöka vara cool genom att klä sig som att man inte bryr sig – och lanserar det som en möjlig förklaring. Liksom mycket annan trendjournalistik är det ett kreativt teoribygge utifrån spridda indicier.

New York Times konstaterar att den grundläggande frågan – huruvida normcoremodet faktiskt existerar – är omtvistad till och med bland dem som fört fram termen. Att innerstadsbor skulle ta på sig tubsockor för att det är hippt att klä ner sig är sannolikt rent påhitt.

Erika Hallhagen

Idag skriver Erik Helmerson på ledarplats i DN om fotbollsvåldet. Han börjar med att ifrågasätta en Expressenkrönika av Jonas Gardell, publicerad igår, med utgångspunkten att ”när det gäller just läktar- och supporterkultur är det kanske inte i allra första hand Gardell jag skulle ringa”. Sedan hoppar han över till en krönika jag skrev i SvD tisdags med rubriken: ”Vi måste ta itu med samhällets machoideal”. Helmerson ställer frågan: ” Vilka är egentligen de machoidealen? Hur styr de?”. Han konstaterar att han levt 46 år och alltid från samhällets sida fått höra att man ska vara snäll, jämställd, solidarisk och betala sin skatt.

Erik Helmerson, jag övertygad om att du är snäll och solidarisk och betalar din skatt. Men för att räknas som jämställd måste du komma runt känslan av att bli påhoppad när statistiken tyvärr gång på gång visar att det är män som tar mest plats i samhället. Det är män som bråkar på herrfotbollsmatcher, det är män som är i absolut majoritet vad gäller våldsbrott, det är män som tjänar mest pengar och som i störst utsträckning har chefspositioner.

Jag vet inte hur mycket erfarenhet du har av att utöva sport, ej heller hur lämpad du är att skriva om läktarvåld, men vill du göra mål i en fotbollsmatch bör du lägga snällhet och solidaritet åt sidan. De fotbollshjältar som värderas allra högst är synnerligen egocentriska. De tituleras kungar, krigare och beskrivs i positiva ordalag som aggressiva och starka. Med fördel jagar de även på fritiden, får tuffa bilar medan deras kvinnliga kollegor kanske kan få en cykel. Och på läktarplats och runt arenorna vill deras fans inte vara sämre. De går ut i strid de också, utan fotboll, men med samma ideal. Ideal som dyker upp överallt – tidningen Chef skriver att man bör höja sin testosteronnivå för att bli en bättre ledare, Stefan Löfvén säger till SvD:s Agenda att han ”ska kriga som att vi är på väg att förlora” inför höstens val och Fredrik Reinfeldt konstaterade redan i fjol att han är en stridshingst.

Dessa ideal leder till att samhället underbygger fotbollsvåldet, till exempel genom att sätta in enorma polisinsatser inför varje stor herrfotbollsmatch. Konkreta åtgärder som maskeringsförbud och nolltolerans mot hat och hotfullhet är ett definitivt måste. Men för att komma till botten med problemet krävs större insatser på ett djupare plan. Inte minst måste män sluta slå ifrån sig ansvaret med motiveringen att de själva är snälla och solidariska.