Annons
X
Annons
X

Kulturbloggen

Ricki Neuman

Ricki Neuman

…för när jag läser runorna ser jag att hon riskerar att bli ihågkommen för ”Swing it, magistern”, ”Vårat gäng” och ”Vad tar ni för valpen i fönstret där”, och inte så mycket mer.

En käck glad blond skönsjungande kvinna, som ibland uppträdde ihop med Svend och Ulrik från Danmark.

Men hon spelade även in andra saker, mörkare saker, somliga sorgliga, andra förvånansvärt förföriska, som ”I don’t mind”, där hon är en tilltufsad kvinna som raggar upp en man, och där hon går från ”stand a bit closer” till ”give me your hand, dear” till ”kiss me again”, och klarar det, övertygar mig, med en röst som uttrycker att hon har varit med om en hel del.

Och så dags i livet hade Alice Babs varit med om en hel del. Det syns tydligt i det foto som finns på omslaget Serenading, där ”I don’t mind” alltså finns med, en LP som hon för övrigt gjorde tillsammans med Duke Ellington.

Kategorier

Anders Q Björkman

De gamla syntpopparna i Lustans Lakejer var på sin tid mästare på att sno redan inarbetade titlar. På deras plattor fanns låtar som ”En lång natts färd mot dag”, ”Sista tangon i Paris”, ”Man lever bara två gånger”, ”En plats i solen” och ”Sinnenas rike”. Antagligen har ni mer eller mindre hört titlarna förut – fast de då tillhörde pjäser och filmer i stället för poplåtar. Redan detta är ganska svårt att svälja, men Lustans Lakejer stal åtminstone inte redan befintliga låtnamn, utan kapade titlar från helt andra konstarter.

På sistone har jag dock hittat tre exempel på när man kannibaliserar på sin egen genre:

1. ”Processen” av den amerikanske författaren John Grisham. Ursäkta, men var det ändå inte en viss författare vid namn Franz Kafka som skrev just den boken? Hur tänkte Albert Bonniers förlag när de översatte Grishams bok ”The litigators” till samma titel som en av världens mest berömda romaner?

2. ”Heroes” med Sabaton. I min värld är den titeln upptagen av det album som David Bowie skapade tillsammans med Brian Eno i Berlin 1977. Lite nyfiken blir man på hur det svenska heavy metal-bandet resonerade när de lät döpa uppföljaren till förra plattan ”Carolus Rex” till samma namn som Bowies klassiker.

3. ”Survivor” med Helena Paparizou. Sångerskan gick med den låten vidare till Melodifestivalens Andra chansen. Men, för er som undrar: det är inte samma ”Survivor” som Beyoncé och de andra i Destiny’s Child fick en megahit med 2001.

Franz Kafka Beyonce, Michelle Williams, Kelly Rowland Heroes

Bestulna: Franz Kafka, Destiny’s Child och David Bowie. Foto: AP

Anders Q Björkman

Åklagaren som utreder den konstskatt som hittats i München måste offentliggöra en fullständig lista över konstverken, enligt ett domstolsbeslut. Bakgrunden är det sensationella fynd som den tyska tullen gjorde i en lägenhet i München i november förra året. I sin bostad förvarade en äldre man konst som under Hitlertiden hade rövats av nazisterna samt så kallad degenererad konst – till ett värde av uppemot 9 miljarder kronor.
En reporter på en tidning i München uppmärksammade att bara en bråkdel av verken var offentliggjorda och vände sig till förvaltningsdomstolen i Augsburg, som nu har kommit fram till att det ligger i det allmännas intresse att en förteckning över konsten blir offentlig.
Den åklagare som utreder konstfyndet överklagade omedelbart domslutet.

Ronald S Lauder, ordförande för Judiska världsrådet, uttalade sig i helgen om konstskatten och sa då att ”dessa konstverk är andra världskrigets sista fångar”.

Britain Germany Art Found

Henri Matisses ”Sittande kvinna” är ett av konstverk från fyndet i München som hittills har offentliggjorts.

Foto: Lefteris Pitarakis/AP

 

Ricki Neuman

…läste jag nyligen i en amerikansk tidskrift, för vi har förlorat mellanrummen, vi har fråntagits de där korta pauserna som inträffade före eller efter något stort, små öar av frihet, det vi tänkte och kände när vi stod i hissen, satt i bussen, stod i kön till kassan, satt i taxin, åkte i rulltrappan eller väntade på grönt.

Skönt, tänker vi i dessa dagar, när möter är slut eller uppgiften avklarad, nu var det över, ah, lättad, nu ska vi se, vad borde jag göra nu, ok, vad är klockan, ah, först av allt borde jag kolla mejlen, nu ska vi se…

Det är synd om oss, kan man tycka, för vi verkar leva i en kultur där nästan all vaken tid utnyttjas eller fylls, och det är för att skärmen finns. Den lever sitt eget liv, är starkare än någonsin, ropar envist på oss, så fort vi är lediga, hör av sig från fickan eller väskan, och får vad den den vill ha, vår blick och koncentration, vår tid.