Annons
X
Annons
X

Kulturbloggen

Erika Hallhagen

Erika Hallhagen

Ett fotografi av den ryska galleristen och redaktören Dasha Zhukova, där hon sitter på en stol i form av en bondageklädd svart kvinna har gett svallvågor som ”Buro 24/7” – den ryska modesajt som publicerade bilden – inte hade räknat med. Då anklagelserna om rasism började välla in beskar sajten fotografiet och bad samtidigt om ursäkt på Instagram. Zhukova var inte heller sen med att be om förlåtelse. ”Fotografiet, som har publicerats helt utanför sin kontext, är på ett konstverk vars syfte är att vara en kommentar på kön och etnicitet. Jag avskyr rasism och vill be om ursäkt till alla som har tagit illa upp.”

Konstverket hon placerat sin ändalykt på heter ”Chair, 2013” och är en pastisch på Allen Jones ”Chair” från 1969, som finns på Tate i London och på sin tid fick kritik för att vara sexistisk. Den nyare möbeln är skapad av den norske konstnären Bjarne Melgaard. I en artikel i London Evening Standard konstaterar Steven Pollock, som var ansvarig för Melgaards första utställning i den brittiska huvudstaden, att konstnären knappast kommer att be om ursäkt då denne varken eftersträvar acceptans eller vill vara politiskt korrekt.

Under de senaste åren har vi både i Sverige och i utlandet sett starka reaktioner över konstprojekt och andra kulturyttringar som varit rasistiska. Kulturministern högg in på Makode Lindes blackfacemålade tårta, Lilla Hjärtat-debatten ledde till att sex böcker drogs in och senast nu i veckan ställdes Calle Norlén till svars för sin presentation av Kodjo Akolor under måndagens Guldbaggegala. Man kan se de många exemplen som ett tecken på förfall, men även på att vi har blivit bättre på att uppmärksamma och ifrågasätta rasism och sexism.

Lara Prendergast på Spectator menar att konstsamlare som Dasha Zhukova och just konstnären Bjarne Melgaard enbart tjänar på den uppmärksamhet som bilden på ”Buro 24/7” har genererat. Och Guardians konstbloggare Jonathan Jones menar att det inte finns något rasistiskt alls över stolen.

Han får mothugg i samma tidning av skribenten Hana Riaz som menar att problematiken blir särskilt allvarlig då konstnärer, som i Melgaards fall, anser att konst har rätt att vara provokativ, oavsett hur historien ser ut.

Hon tar Saartjiee ”Sarah” Baartman som exempel på hur svarta har exploaterats genom tiderna. I början av 1800-talet visades sydafrikanska Baartman, som tillhörde khoi-folket, upp i Europa under namnet ”Hottentot Venus”. Efter hennes död blott 25 år gammal ställdes en gipsavgjutning av hennes kropp, hennes skelett, samt hennes hjärna och genetalier ut på Musee de l’Homme i Paris och inte förrän 2002 återfördes hennes kvarlevor till Sydafrika.

 

 

 

 

Kategorier

Harry Amster

I år firar Hep Stars 50 år. I samband med jubileet släpps plattan ”50th anniversary” med nyinspelningar av Hep Stars hits plus den nyskrivna Per Gessle-låten ”I wanna be with you” där Gessle och ”MP” Persson från Gyllene Tider medverkar.

Hep Stars slog igenom med ”Cadillac” 1965. I bandet ingick sångaren Svenne Hedlund och blivande Abba-medlemmen Benny Andersson. Bland gruppens hits fanns ”Bald headed woman”, ”Farmer John”, ”Sunny girl”, ”Wedding”, ”Consolation” och ”Malaika”.

Per Gessle har i en intervju med Jan Gradvall berättat att han blev skjutsad av sina föräldrar för att se Hep Stars på scen: ”De körde exakt samma scensnack som på liveskivan ”On Stage”. Jag gillade Hep Stars så mycket att jag tvingade mina kompisar att låtsas att vi var ett band. Vi stod där med couronnepinnar som gitarrer och mimade till ”Sunny Girl” och till ”It’s My Life” med Animals. Men mina kompisar var helt ointresserade av musik. De tyckte jag var konstig.”

Här är några hits med Hep Stars. Lägg märke till Svenne Hedlund och Benny Anderssons dansstilar.

”Cadillac”

YouTube Preview Image

”Sunny girl”

YouTube Preview Image

”Wedding”

YouTube Preview Image
Anna Ångström

 

Hooman Sharifi foto Matthew William Smith

Hooman Sharifi. Foto: Matthew William Smith

Medan Cullbergbaletten ännu söker en ny konstnärlig ledare efter Anna Grip som slutade i somras, har Norges nationella kompani för samtidsdans, Carte Blanche i Bergen, redan utsett en ny teaterchef: koreografen Hooman Sharifi, som tillträder den 1 augusti. Det är ett uppfriskande val. Den 40-årige Hooman Sharifi, som har gästat Sverige flera gånger med sitt Impure Company, har en bakgrund inom hip-hop och streetdans och är utbildad på koreografilinjen på Kunsthøyskolen i Oslo.

Han kom till Norge som 14-åring från Teheran i Iran, och för ofta in en politisk dimension i sina verk på teman som hierarki, våld och makt. Som koreograf rör sig Hooman Sharifi i skärningspunkten mellan teater, dans och bildkonst med en tydlig strategi: att inte lämna publiken ifred. Vår roll som betraktare eller medaktör är central, liksom frågan om konstens plats i den värld vi lever i.

Sharifi jobbar just nu med ett verk för Carte Blanche som kommer att ha urpremiär den 16 januari på Opéra de Dijon i Frankrike tillsammans med ett verk av kanadensiska koreografen Crystal Pite. Hon, som även har arbetat med Cullbergbaletten, är för övrigt även aktuell i vår på Kungliga Operan i Stockholm.
Det var 37 kandidater som sökte jobbet på Carte Blanche. Hooman Sharifi efterträder Bruno Heynderickx.

FOTNOT: Dagen efter att detta skrevs kom beskedet att Cullbergbaletten har utsett holländaren Gabriel Smeets till ny konstnärlig ledare:

http://www.svd.se/kultur/hollandare-tar-over-cullbergbaletten_8893594.svd

 

Elias Björkman

När Hollywood Foreign Press Association firar film- och tv-året brukar vad som helst kunna hända – åtminstone när gäller vilka verk som prisas. När det kommer till galaegenskaper är Golden Globe oftast mest ett småtjurigt småsykon till Oscarsgalan. Men när man de senaste åren börjat använda sig av regelrätta galavärdar har Golden Globe lyft avsevärt: Ricky Gervais avväpnade Hollywoodeliten effektivt med sina elakheter 2010 (men blev tyvärr bara sämre de två följande åren) och förra året intog USA:s favoritkomiker Tina Fey och Amy Poehler scenen med den äran.

Gårdagens gala blev – trots att Fey och Poehler återupprepade sitt värdskap – aldrig mer än ljummen. Vilket inte berodde så mycket på värdarna, som i ärlighetens namn borde fått betydlig mer tv tid, som de märkliga valen av vinnare. Det actiondrivna spektaklet ”Breaking bad” stal både Bästa dramaserie och Bästa manliga huvudroll i en dramaserie framför näsan på ”House of cards”, ”Her” fick manuspriset i stället för ”12 years a slave” och Matthew McConaughey vann Bästa manliga huvudroll i ett drama  för ”Dallas buyers club”. Att inte Chiwetel Ejiofor fick det sistnämnda priset är givetvis inget annat än en skandal. Som tur var tog ”12 years a slave”, välförtjänt, hem kvällens sista pris: Bästa drama.

Någon överlägsen vinnare stod inte att finna när kvällen var över, men ”American hustle” fick tre priser, och tv-komedin ”Brooklyn Nine-Nine” vann två kategorier varav bland annat bästa komediserie – en kategori som borde ha vunnits av antingen ”Girls” eller ”Parks and recreation”.

Kvällens bästa: 

 … komiker förutom Fey/Poehler: Julia Louis Dreyfus i fantastiskt samspel med värdarna.

 … presentatör: Emma Thompson.

… skämt: ”And now, like a supermodel’s vagina, let’s all give a warm welcome to Leonardo DiCaprio” (Tina Fey).

Se hela öppningsmonologen här (extren länk):

Hela listan med samtliga vinnare.

Erika Hallhagen

Barnkanalen rivstartar det nya året med två nya storstilade programstarter, bägge på torsdagar. Halvtimmeslånga programmet ”Superdräkten” kan beskrivas som ”Pysselskogens” queera kusin. Dragshowartisten och klädskaparen Peter Englund är programledare. Han flyr från pappersarbetet i sitt grå kontor och iklär sig rollen som Super-Peter. I det första programmet hjälper hans högklackade actionhjälte tre barn att skapa dräkter som kan förflytta dem till ett fiktivt 1700-tal. Krinoliner skapas av rockringar, kavajer av sopsäckar och en spetsklänning blir till en gigantisk cupcake. Som förälder känner man en viss oro inför några av de komplicerade designmomenten som ens små telningar kan komma att kräva assistens med (fläta ihop hundra färgglada plastpåsar till ett klänningsliv). Samt en föraning om att det redan överskridna Pandurokontot fullkomligen ska ruinera en. Men samtidigt en stor entusiasm inför den gränslösa fantasirikedomen.

”Snickesnackarn” är mer i ett novellformat. I korta tiominutersprogram får vi möta Snickesnackarn, som en gång i tiden fick namnet för att han var så snacksalig. Med åren har han dock bara blivit blygare och blygare och i vuxen ålder pratar han bara sporadiskt med sin syster i Jakobsberg samt med föremål runt omkring sig som lampor och korsordsböcker (vars ansikten animeras). Serien är skapad av Carl Englén som skrivit och regisserat ”Häxan surtant” och första säsongen av ”Supersnälla Silversara och Stålhenrik”. Framförallt är han medlem i humorgruppen Klungan som på onsdag har premiär för sin nya föreställning ”På rätt sida om okej” i Umeå. Samma vemod och underfundiga komik som Klungan har gjort sig kända för återfinns i ”Snickesnackarn”. Den tystlåte mannen (spelad av Ulf Eklund) firar att han löst färdigt korsordet med en bit ambrosiakaka och mjölk. Han fastnar med armen i sopsorteringskärlet och skrattas ut av Ewa Frölings tonårslika kulturtant på parkbänken intill. Ibland stannar kameran på några barn som får ge uttryck för hur de själva tampas med sin blyghet – hur jobbigt det kan vara att bara räcka upp handen i klassrummet. Glöm fredagsmyset och bänka er i tv-soffan – torsdag är det nya fredag.

Se det första avsnittet av  ”Snickesnackarn” och ”Superdräkten” på svtplay.