Annons
X
Annons
X

Kulturbloggen

Anna Ångström

Anna Ångström

 

Sacre av David Wampach

Sacre av David Wampach

Så utomordentligt fräckt – 100 år efter den legendariska skandal-uruppsättningen i Paris av Igor Stravinskijs ”Våroffer” kommer en fransk version som innehåller två sekunder (!) av musiken. I det sista skälvande ögonblicket tjongar det till av ett orkesterackord. Men ”Sacre” som uppsättningen kallas är för den skull inte ljudlös. Koreografen David Wampach, utbildad i Montpellier hos Mathilde Monnier och vid Parts i Bryssel, ägnar hela föreställningen åt att hyperventilera. ”Sacre” är en andningsövning med akrobatiska inslag; de häftiga andetagen och rörelserna leder tankarna till extas, skräck, utmattning och trauman. Allt försiggår dessutom på en scen avskärmad av vinklade svartgrå väggar som stänger in och ger motstånd (ibland tänker man på den typiska Mats Ek-väggen, när dansarna leker tittut).

Inledningsvis är det Tamar Shelef som gör ett solo. Kroppen kränger som i orgasm, rädsla eller smärta. Därefter gör David Wampach en variant på temat, mer hundlik och rå i uttrycket. Till slut förenas de i en duett som närmat kan beskrivas som ett akrobatiskt samlag. Eftersom båda är klädda i transparenta leotarder som avslöjar det mesta samt huvor à la medeltida riddare är kropparna både könsneutrala och inte.

Deras atletiska övningar, med expressionistiskt uppspärrade ögon och munnar, ger ett minst sagt bisarrt intryck. I synnerhet som kropparna verkar helt avsexualiserade och samtidigt primitiva. Wampach håller Shelef upp och ned och doppar näsan i hennes skrev – men inte njutningsfullt. I slutet kommer plötsligt ett slags försök till förmänskligande och berättelse där ett äpple och ett svärd spelar roll.

När han blottar sin bringa och hon gör entré i renässansdräkt tappar föreställningen helt styrfart och blir bara fånig. Även om man anar en idé om riten och offret så kommer inte denna ”Sacre” att hamna bland mina tio i topp av ”Våroffer”.  Pina Bausch är än så länge ohotad. Döm själva, sista chans söndagen den 8 december på Dansens hus lilla scen.

Årets nya festival Dans <3 Stockholm har blandat olika nivåer och uttryck. Somligt verkar mer firmafest än utåtriktad publik verksamhet. Samtidigt har det varit stimulerande att inte alltid veta vad man ska få se; en hel del nya namn har passerat revy vid sidan av de svenska inslagen. Jag hoppas att det blir en fortsättning.

Kategorier