Annons
X
Annons
X

Kulturbloggen

Elias Björkman

Elias Björkman

YouTube Preview Image

Den senaste månaden har inneburit en helvetisk resa mellan hopp och förtvivlan för alla som följer den andra halvan av sista säsongen av amerikanska tv-fenomenet ”Breaking bad”. Innerst inne har vi väl alla – efter förra årets flashforward där vi fick se en skäggig Walter White rusta för strid – anat vartåt det barkar. Men sättet det genomförts och att avsnitten fram till seriefinalen skulle bli en sådan total pärs var svårt att förutse.

”Breaking bad” är en av de mest hyllade serierna de senaste åren och har en given plats i den moderna historien om tv-mediets revolution, som bland andra tv-kritikern Alan Sepinwall beskriver i sin bok ”Revolution was televised” där starten för det kreativa, välmående tv-mediet vi känner i dag tillskrivs kabelkanalen HBO och ”OZ”, ”The Sopranos” och ”The wire”. Men faktum är att ”Breaking bad” alls inte innehar samma kvalitéer som dessa, rätteligen kallade, mästerverk. Serien drogs länge med problem med dess kvinnliga karaktärer och rannsakningen av den vite mannen kändes redan 2008 tröttsam – varför envisas amerikanska män med att klarma sig fast vid en gammeldags heder i stället för att bejaka sin svaghet och tillåta sig själv att ta hjälp av andra?

Foto: TT
För visst kan kan det vara svårt att köpa hela seriens grundpremiss : Walter White tackar envist nej till sin omgivnings hjälp, ekonomisk och emotionell, efter sitt cancerbsesked. Samtidigt som han vägrar ta till sig tanken på att hans hustru faktiskt skulle kunna skaffa ett jobb. Men så är också första säsongen ojämn – en svaghet serien dras med. Manuskvalitéerna går inte alls att jämföra med ett så komplext bygge som ”The wires” intrikata, mångbottnade manusväv. ”Breaking bad” har alltid haft spänningsbyggande som första prioritet – men det är å andra sidan något skapare Vince Gilligan och hans medförfattare gör bättre än någon annan just nu. Och Walter Whites gradvisa förvandling till sociopaten Heisenberg är extremt väl utfört. Efter den andra säsongen har ”Breaking bad” bara blivit bättre, just nu är det oumbärligt.

Foto: TT

I kväll sänds ”Felina”, det absolut sista avsnittet av ”Breaking bad” (men en spin off är redan beställd, tyvärr) och för att klara av nervpåfrestningen rekommenderar jag ett par förberedelser för den oundvikliga tomhet som lär följa på Walter Whites avsked – och troliga död.

Börja med dagens stora reportage i SvD Kultur där Erik Augustin Palm varit i Albuquerque och fick vara med på inspelningen av ”Breaking bad”.

Anna Gunn, som spelar Skyler White, Walter Whites hustru, skriver själv i New York Times om hur hatet mot karaktären Skyler smittade av sig på Gunn som person.

Går det att skriva ett tillfredsställande slut för en tv-serie? Det frågar sig Matt Zoller Seitz i denna text i New York Magazine.

Buzzfeed förutspår elva möjliga scenarion inför finalen.

Minns serien med  denna imponerande välgjorda fan-video.

Ännu inte fastnat för ”Breaking bad”? Slate vet exakt vilket avsnitt du ska se för att vilja binge-titta dig ikapp hela serien.

Bara för den hårdhudade: allt elände den stackars Jesse Pinkman genomlidit samlat i en fem minuter lång video.

Och minns en av ”Breaking bads” mest älskvärda karaktärer – Hank Schrader – med denna fan-video.

Det självklara valet av snacks: blått metamfetamin-liknande godis. Så gör du ditt eget.

Och nu återstår bara att vänta:

YouTube Preview Image

Kategorier

Anna Ångström

När regnade det senast manna från himlen över svenskt dansliv? I Danmark kan Den Kongelige Ballet glädja sig åt en donation på hela 50 miljoner danska kronor (58 miljoner svenska) som ska gå till att skapa fem nya produktioner åren 2013-17. Bakom den generösa summan står Annie & Otto Johs Detlefs fond, som vill bidra till balettens konstnärliga utveckling. Eller som de skriver ”säkra konstnärlig utveckling, innovation och nya starka balettupplevelser för publiken”.

Det är inte första gången paret Annie & Otto Johs Detlefs fond finansierar Den Kongelige Ballet. Under 2010-12 bidrog de till uppsättningar som ”Nötknäpparen” och ”La Bayadère”  och i förlängningen den produktion som öppnar säsongen denna höst: Twyla Tharps hyllning till Frank Sinatra, ”Come fly away”.  Kommande år ska baletten bland annat sätta upp ”Sylfiden” och ”Kameliadamen” men också en helt ny balett av John Neumeier från Hamburgoperan och ett annat nytt, samtida dansverk.

Man kan förstås hävda att stora institutioner som har i uppdrag att vårda kulturarvet och samtidigt vara nyskapande bör subventioneras med offentliga skattemedel i så pass hög grad att de inte ska vara beroende av sponsorer, som ju kan rycka undan stödet när som helst. Den mer experimentella, icke-institutionaliserade kulturen är dessutom sällan på tapeten när det gäller kommersiell sponsring eftersom företagen vill synas och få indirekt marknadsföring. Det danska systemet för sponsring bygger dock på fonder, vilket har skattemässiga fördelar eftersom det inte innebär krav på motprestation. Det medför att fler enskilda konstnärer får stöd direkt, och mecenatverksamheten är utbredd i Danmark.

Ibland blir det dock besvärligt med generösa kulturgåvor  – åtminstone om det resulterar i skenande fasta kostnader som för Operaen på Holmen i Köpenhamn, skänkt av A P Møller och Chastine Mc-Kinney Møllers fond, och invigd 2005.

 

Ricki Neuman

När han levde brukade han göra glittrande, färgsprakande, påkostade entréer.

Det var då det. I förra veckan forslades han istället bort på rygg av fyra stenhuggare, som dessförinnan hade sågat, huggit och hackat i två timmar, för att få loss honom från den piedestal som han hade stått på under tre års tid, iklädd uniformsjacka, ammunitionsbälte och högerhandske, mitt på läktaren i Fulhams berömda fotbollsarena.

Klubbens förre ägare, Mohamed Al-Fayed, älskade Jackson, sade sig vara hans nära vän och spenderade villigt en halv miljon kr på att beställa en 2,5 meter hög staty, trots att artisten aldrig visade något som helst intresse för fotboll.

Klubben nye ägare, Shad Kahn, beslöt nyligen att ta ner och forsla bort Jackson, ”i och med att våra fans inte bryr sig om honom”,  och i och med att verket inte passar in i den renovering som arenan nu genomgår.  För tillfället står statyn i klubbens lagerlokal, för att senare lämnas tillbaka till Al-Fayed.

Adam Svanell

Thomas Sjöberg, författare till en viss bok om kungen, har skrivit en ny biografi, denna gång om Ingmar Bergman. Boken handlar, som han förklarar på Bokmässan under ett samtal med sin förläggare Kristoffer Lind, ”inte om dramatikern och regissören Bergman, utan om maken, sonen, pappan, älskaren”. Av seminariet att döma ligger fokus särskilt på det sistnämnda.

Publiken skrattar högljutt åt Sjöbergs anekdoter om Bergmans eskapader i sängkammaren.

Det har hänt att han varit gift, samtidigt som han haft en älskarinna, samtidigt som han haft en hemlig älskarinna, och alla dessa kvinnor har han gjort med barn, säger författaren.

Under en utläggning om inspelningen av ”Scener ur ett äktenskap” – där Bergman tycks ha haft sexuella förbindelser med större delen av inspelningsteamet – replikerar Kristoffer Lind:

Det här låter som en Folkan-fars!

Frågan är om det är ett omdöme man som författare vill höra från sin förläggare.

Adam Svanell

tintin1Programpunkten Professionellt urval: nytänk, normkritik, bevarande eller censur? plockade upp tråden från debatterna om Lilla hjärtat och Tintin, fast ur ett bibliotekarieperspektiv. Vad styr vilka böcker som finns på våra bibliotek? Ska man undvika stereotypa skildringar när man köper in böcker? Eller är detta, som det formulerades i programbladet, ”att betrakta som censur”?

Ingen av paneldeltagarna svarade ja på den sista frågan. Henrik Bylund, bibliotekschef från Upplands Väsby, påpekade att hans bibliotek hade ställt ner ”Tintin i Kongo” i ett magasin redan innan fjolårets debatt uppstod.

I stället talades det om bristen på konkreta riktlinjer och om vikten av representation. ”Alla barn ska kunna känna igen sig i litteraturen” sa Anna-Stina Takala, verksamhetsutvecklare vid biblioteken i Botkyrka. ”Frågor som etnicitet och genus kommer upp när vi diskuterar bokinköp, men vi har ingen plan för det. Det faller mest på de enskilda bibliotekarierna”, sa Lena Grönlund, bibliotekarie från Norrköping.

Det mest påfallande i övrigt var hur tydligt bibliotekens problem med dessa frågor speglar mediernas. Båda branscherna lider av precis samma sjuka: en yrkeskår helt dominerad av medelklasspersoner utan utländsk bakgrund.

Ricki Neuman

för nu är dom på honom igen, dom stela och stränga, som biskop Thomas Tobin från Rhode Island, som är besviken på att påven inte säger ifrån på skarpen när det gäller aborter och homosexualitet, inte tycker att det katolska överhuvudet har varit tillräckligt tydlig

men påven står på sig, och det hedrar honom, och i den första längre intervjun sedan han tillträdde förklarar han att kyrkan ska sträva efter att vara ”ett hem för alla” – och inte vara ”besatt av att predika om skyddsmedel, aborter och homosexualitet”

kritiken började efter påvens kommentar i juli i år, på ett flygplan på väg till Rom, efter att han hade bevistat World Youth Day i Rio de Janeiro

på tal om homosexuella katoliker sa han då: vem är jag att döma

i den aktuella intervjun säger han sig vidare vara trött på alla som hör av sig till honom och ber att han ska tillrättavisa deras biskopar, präster, munkar och nunnor, äh, det får dom göra själva, tycker påven

 

Erica Treijs

Foto: Lars Pehrson

 

Foto: Lars Pehrson

Vita pappersark som virvlar i vinden. Klick. Ett fruset ögonblick. En konstnärlig installation signerad den nederländske konstnären Gabriel Lester.

Besökare i det nya kårhuset på Stockholms universitet, som invigs i dag och har ritat av Erséus arkitekter,  möts redan i ingången av Gabriel Lesters verk ”Twirl”. En hängande skulptur av ett fruset ögonblick. Tankarna förs till det det ögonblick när samtliga anteckningar fångas av vinden och sprids okontrollerat. Möjligen är det ett sådan minne som inspirerat den internationellt väletablerade konstnären som visats bland annat på Venedigbiennalen och Documenta i Kassel. Men den huvudsakliga inspirationskällan sägs vara den japanske konstnären (1760-1849) Katsushika Hokusais välkända träsnitt. Ett verk som sedan tolkats av bland annat den amerikanske konstnären Jeff Wall, som 1993 visade sitt ”A Sudden guest of wind (after Hokusai)”.

– Att kunna presentera en installation av en internationellt verksam konstnär kändes viktigt och det här är ett välfunnet verk för den här miljön, säger projektledaren på Statens konstråd Peter Hagdahl.

Ett trassligt slut eller en virvlande början? En vindpust från världen.

 

Gabriel Lester. Foto: Tom Chen

 

Anna Ångström

”Ett museum ska helst inte vara en död plats och heller inte en förvaringsplats för döda ting. Ett museum ska vara levande och väcka nyfikenhet. Människor ska säga – åh jag har aldrig sett den där förut – även om det är ett objekt som de kanske har sett många, många gånger.”

Så säger scenografen och kostymskaparen Charles Koroly i en intervju på Dansmueets hemsida. Inför det stora återöppnandet på den sedan i våras nya adressen Drottninggatan 17 har han getts fria händer att skapa en utställning om grundaren Rolf de Marés samling och om Ryska baletten. Den sistnämnda med titeln ”Sleeping Beauties – drömmar och kostymer, Ryska Baletten i Paris 1909-1929”. Charles Koroly var även mannen bakom den kritikerrosade utställningen “Korolys Kostym Drama”, 2012, på Dansmueets förra adress vid Gustav Adolfs torg.

Nu har besökarna dessutom alla chanser att upptäcka museets fina samlingar och kreativa utställningar. Efter diverse byråkratiska turer har man nämligen fått sätta upp sin skylt med fina loggan på Drottninggatan. Det ser ljust ut för museet som är inne på sin sjätte adress sedan öppnandet 1953.

 

Ricki Neuman

inte nog med att många fabriker har lagts ned eller flyttat utomlands, inte nog med att arbetslösheten är hög och stiger, inte nog med att staden gick i konkurs i juli, inte nog med att konkursförvaltaren funderar på att sälja godbitarna i Detroit Institute of Arts, och redan har gett Christie’s i uppdrag att värdera samlingen,

inte nog med det,

dessutom gick invånarna förra året med på att betala en något högre fastighetsskatt, generöst nog, för att förse museet med 140 milj kronor per år, vilket är lika med två tredjedelar av årsbudgeten, och detta i tio år framåt, tack för det

ingen privatperson, inget företag har erbjudit sig att köpa verken, för att få dem att stanna kvar i staden, krönikörer skriver om att Detroits identitet kommer att förändras om museet stänger, men vad hjälper det, plus att man vet att de framtida köparna kommer att ta hem sina Rembrandt och van Gogh, hem till Ryssland, Kina eller Mellanöstern, långt bort från Detroit och USA

som sagt, det är synd om folk i Detroit.

Elias Björkman

Hot eller löfte? I går lade popstjärnan Justin Bieber ut en bild på sig själv och manuset till ”Batman vs. Superman”, den nya storfilmen där Batman möter Superman med premiär 2015. Vad som är än mer anmärkningsvärt är att Bieber valt hashtagen #Robin. Genast satte spekulationerna igång – kommer Bieber göra Ben Affleck – som ju är klar i rollen som Batman – sällskap i superhjältespektaklet?

Men efter en initial chock verkar internet ha lugnat sig – med all sannolikhet handlar det bara en kommande sketch för humorsajten ”Funny or die”. Samtidigt höjs nu röster om att det i själva verket vore ett genidrag att låta Bieber spela Robin.

Och med det sagt: missa inte ”Good Will Batman”:

YouTube Preview Image