Annons
X
Annons
X

Kulturbloggen

Harry Amster

Harry Amster

Mick Jagger fyller 70 år i dag. Självklart finns det inga planer på att sluta. ”Vad ska jag annars syssla med”, som Paul McCartney brukar säga. Ex-Beatlen har förresten hunnit fylla 71 år, liksom Brian Wilson från Beach Boys, Carole King och Rodriguez. Bob Dylan är 72, Leonard Cohen 78 och Patti Smith 66. B.B. King är 78 år och har inga planer på att sluta.

Jagger i Stones rör sig fortfarande som bara han kan. Det är så unikt att det är svårt att parodiera honom. Nyligen framträdde han i David Lettermans show och drog en topp tio-lista över vad han lärt sig efter 50 år i rock’n’roll-världen. Några av svaren löd: ”Ingen vill höra någonting från ditt nya album”, ”Ta aldrig relationsråd från Phil Spector”, ”Du tjänar inte ett öre när någon gör en låt om ”moves like Jagger” och ”Var hänsynsfull mot andra hotellgäster – förstör ditt rum före kl 22.” Kolla resten här.

YouTube Preview Image

Jagger och Bowie framför ”Dancing in the street”.

YouTube Preview Image

Maroon 5 feat Christina Aguilera med ”Moves like Jagger”.

YouTube Preview Image

Sololåten ”Sweet thing”.

YouTube Preview Image

”Paint it black” med Rolling Stones.

YouTube Preview Image

Satisfaction” med Rolling Stones (1965).

YouTube Preview Image

Tidig tv-konsert med låtarna ”Carol”, ”Tell me”, ”Not fade away”, ”I just want to make love to you”. Lägg märke till den fördomsfulla tidsandan.

YouTube Preview Image

”Little red rooster”

YouTube Preview Image

”Memo from Turner”, en av Jaggers få soloframgångar. Han spelade också huvudrollen i filmen med samma namn.

YouTube Preview Image

 

 

Kategorier

Harry Amster

Paul McCartney fortsätter att spela med Nirvana. Den här gången i Seattle, Nirvanas egen stad, med Dave Grohl, Krist Novoselic och Pat Smear. De spelade ”Give me some slack” som McCartney spelade in med Nirvana 2012 i samband med Dave Grohls filmprojekt ”Sound city”. McCartney/Nirvana fortsatte för första gången med Beatlesklassiker som ”Get back”, ”Long tall Sally”, ”Helter skelter”, ”Golden slumbers”, ”Carry that weight” och ”The end”, enligt NME. Dave Grohl växlar med mellan trummor och gitarr och fortsätter det så här har McCartney fixat ett fantastiskt nytt kompband.

McCartney/Nirvana spelar ”Helter skelter”.

YouTube Preview Image

Beatles original av ”Helter skelter”.

YouTube Preview Image

McCartney/Nirvana spelar ”Get back”.

YouTube Preview Image

 

 

 

Harry Amster

Beatles och Blur går bra. Men inte Rolling Stones och Oasis. Och absolut inga kvinnor. När den brittiska drottningen får lyssna på en tolv minuters medley av den brittiska rockens största prestationer så platsar Beatles, Blur, Kinks, Who, Elton John, Queen, David Bowie, Pink Floyd, Blur och The Feeling. Det är den sistnämnda gruppen som framför låtarna. Urvalet verkar ha gjorts av någon som är skräckslagen för kvinnor. Annars skulle ju Dusty Springfield, Chrissie Hynde, PJ Harvey, Marianne Faithful, Amy Winehouse och Adele platsa. För att nämna några.

Men The feeling tycktes inte hitta kvinnor när de gick igenom 60 år av brittisk rock. Även manliga grupper som Sex Pistols (”God save the Queen” hade suttit fint) och Elvis Costello försvann på vägen, enligt The Independent. The Feeling spelar låtarna i helgen i Buckingham Palace. Här är låtlistan: ”Day Tripper” med Beatles, ”You really got me” med Kinks, ”Pinball wizard” med The Who/Elton John, ”Under pressure” med Queen & David Bowie, ”Another brick in the wall (part 2)” med Pink Floyd, ”Parklife” med Blur, och ”Love it when you call” med The Feeling.

”Day tripper” med Beatles

YouTube Preview Image

”You really got me” med Kinks

YouTube Preview Image

Borde ha varit med: ”You don’ät have to say you love me” med Dusty Springfield

YouTube Preview Image

 

Elias Björkman

Foto: APFör någon vecka sedan återuppstod det gamla ryktet om att Woody Allen planerar att spela in en film i Stockholm. För nästan exakt ett år sedan rapporterade entusiastiska svenska tidningar i princip samma nyhet – rubriken ”Woody Allen kan filma i Stockholm”  är den samma. Även om rapporteringen verkar ha lite mer bäring denna gång, bland annat hänvisas det till färdiga finansieringsdetaljer, så är det fortfarande högst osäkert om Allen väljer den svenska huvudstaden som spelplats för en kommande film. Något Stockholmsmanus verkar ännu inte finnas.

Allens senaste film ”Blue Jasmine” har knappt hunnit få biopremiär, 23 augusti går den den upp i Sverige, när  den 77-årige regissören nu påbörjat inspelningen av sin nästa film. Denna gång är det till södra Frankrike han begett sig med sitt senaste projekt utan titel med skådespelare som  Emma Stone, Jacki Weaver, Marcia Gay Harden och Colin Firth. Stockholm lär få vänta.

Harry Amster

The Moody Blues skulle ha spelat i Filadelfiakyrkan den 29 juni. Av någon anledning ställde de in både Stockholms- och Köpenhamnskonserten. Men de har precis släppt boxen ”Timeless flight” (Universal) med 17 cd. Som tur är finns det en mindre version med fyra cd där de flesta av deras kända mellotron-låtar finns med. Singeln ”Love and beauty” från 1967 hade jag missat men det är en klassisk Moody-låt. Alltid kul att höra gamla låtar som ”Nights in white satin”, ”Never comes the day”, ”Higher and higher” och ”Gypsy”. Själv slutade jag lyssna efter albumet ”Seventh soujorn” (1972). Här finns fortsättningen med hur många låtar och album som helst. Men den sorgliga sanningen är att ju längre fram i tiden desto smörigare och tråkigare låtar.

När bandet besökte Sverige 2008 intervjuade jag frontmannen Justin Hayward. Han berättar att det bara tog två dagar att göra ”Days of future passed” och att de inte var speciellt bra i början. Läs här. Bandet består i dag av Hayward, Graeme Edge och John Lodge.

Jag skrev också om Moody Blues i serien ”The beat goes on”. Här några utdrag från artikeln daterad 10 mars, 1997:

Trots att Mike Pinder, mannen bakom det karaktäristiska mellotron-soundet, lämnade gruppen i vredesmod 1978 har populariteten inte släppt. Istället har de spelat in en ny version av ”Legend Of A Mind” från lp:n ”In SearchOf The Lost Chord”. Det är låten med textraden ”Timothy Leary’s dead…”. Grabbarna var polare med LSD-profeten och tyckte att nu när Leary verkligen är död behövdes en smärre förändring. Den nya textraden lyder ”Timothy Leary lives…”.

Men Justin Hayward, sångare och huvudfigur i gruppen, tar avstånd från knark: ”Jag har förstått att människor som fastnar i
knarkmissbruk vanligtvis är viljesvaga och korkade människor”. För övrigt tillfrågades Timothy Leary vid ett tillfälle varför Moody Blues sjöng att han var död. Learys svar löd: ”De var fulla och höga en kväll. Det är allt. Det var rock’n’roll.”

The Moody Blues är en Birminghamgrupp som bildades ur flera lokala band 1963-64. Deras andra singel ”Go Now”, som Denny Laine sjunger, blev en världshit och i Sverige plågade Janne Persson och Lucas ett helt folk med sin version (det var
innan han gav ut den banbrytande låten ”Växeln hallå, hallå, hallå/koppla mig till 22”).

Sedan floppade tre singlar i rad vilket gjorde att debut-LP:n ”The Magnificent Moodies” uppenbarligen fått fel namn. Den dog en stilla död men här finns underbara låtar från rhythm and blues-perioden som ”Stop”, ”Boulevard De La Madelaine” och ”Life’s Not Life”.

Gruppen består än i dag av ursprungsmedlemmarna Justin Hayward, Ray Thomas, Graeme Edge och John Lodge. Denny Laine lämnade gruppen 1966 och blev sedermera Paul McCartneys högra hand i Wings. Justin Hayward jobbade tidigt med Lonnie Donegan och Marty Wilde (Kims pappa) och brukade spela kompgitarr på Wildes inspelningar tillsammans med Jimmy Page.
1967 blev Moody Blues tillfrågade om de ville göra en demonstrationsplatta för att visa hur bra stereo-inspelningar kunde låta. De gick med på att spela in en rockversion av Dvoraks symfoni ”Från nya världen” tillsammans med en stor orkester.

Istället blev det egna låtar vilket resulterade i lp:n ”Days Of Future Passed” (1967). Den varvar vanliga mellotron-låtar med en symfoniorkester som vräker på. Skivbolaget Decca hatade skivan men släppte den ändå eftersom pengarna redan var utlagda.
Sedan följde album på album varav tre toppade den engelska listan: ”On TheThreshold Of A Dream” (med underbara ”Dear Diary”, ”Never Comes The Day” och ”So Deep Within You”), ”A Question Of Balance” och ”Every Good Boy Deserves Favour” som inleds med en genomgång av världshistoriens musik. På något underligt vis ror de projektet iland.

Moody Blues gjorde melankoliska, men lite kladdiga, melodier. De roade sig ofta med att recitera ”kosmisk poesi”, ungefär lika anspråkslöst som Jim Morrison. Liksom Jimi Hendrix var de influerade av en Elektra-LP från 1967: ”The Zodiac” med
studiogruppen Cosmic Sounds.

1972 fick de en stor hit med ”Isn’t Life Strange” men lade gruppen på is 1973. Massor av soloprojekt följde men albumen sålde inte. 1978 kom albumet ”Octave”, Pinder lämnade gruppen och ersattes av ex-Yes organisten Patrick Moraz. 1981 års
album ”Long Distance Voyager” tog sig upp till USA-listans första plats.

 

Live Isle of Wight 1970, många intervjuer.

YouTube Preview Image

”Nights in white satin”.

YouTube Preview Image

”Go now”, som jämt spelades i svensk radio.

YouTube Preview Image

”Boulevard de la Madelaine” från 1967.

YouTube Preview Image

”Isn’t life strange”.

YouTube Preview Image

 

 

 

 

 

 

 

 

Erika Hallhagen

Så var vi där igen. I loopen vi aldrig tycks få lämna. Är du kvinna då ska ditt utseende nagelfaras alldeles oavsett om du är Madonna eller Marion Bartoli.
Den eminenta bloggen Public shaming ägnar sig åt att skärmdumpa idiotiska tweets. Det senaste blogginlägget fokuserar på Wimbledonvinnaren Marion Bartoli. Fransyskan vann med 6-1, 6-4 över tyskan Sabine Lisicki i lördags, men eftermälet har inte kommit att handla om Bartolis överlägsenhet, utan om hur hon såg ut när hon vann.
”Jag känner med prisutdelarna som måste kyssa den feta, fula, svettiga grisen Bartoli” lyder ett av de närmare 50 twitterinläggen som Matt Binder återger på sin blogg. Andra fokuserar på att detaljstudera tennisspelarens bröst, medan resten letar efter en penis under tenniskjolen.
Det handlar inte bara om kommentarer från idiotiska nättroll. Inför Wimbledonfinalen frågade sig BBC-ankaret John Inverdale om Bartolis pappa sporrat henne när hon var liten med orden: ”Du kommer aldrig att bli en snygging, du kommer aldrig bli Sharapova, i stället får du se lite halvdan ut och kämpa”. The Guardian skriver att Inverdale senare ursäktade sig med det nästan lika plumpa ”Bartoli är en fantastisk förebild för människor som inte är födda med naturliga idrottares attribut”.

I morgon börjar Fotbolls-EM. Låt oss hoppas att vi inte behöver återkomma i samma ärende.

Anders Q Björkman

I dag skriver Annie Burman på Under strecket om dikter författade av brittiska soldater från första världskrigets skyttegravar. Gemensamt för många av dessa dikter var att de var fast förankrade i antiken och dess hjältar.

Tvärtom förhöll det sig med en hel del fransk diktning från ”det stora kriget”. Poeten Guillaume Apollinaire var inspirerad av italiensk futurism och blickade snarare alltid mot framtiden samt det som syftade till att bryta mot konventioner och traditioner. Appolinaire var en förgrundsgestalt inom den lyriska modernismen och den som lanserade termen surrealism (när han skrev Brösten på Tiresias – SvD recenserade nyligen en operauppsättning av detta stycke). Inget antikt här alltså.

Däremot deltog han i första världskriget och skrev dikter om detta. Men det finns alltså vare sig grekiska hjältar eller hexameter i hans krigsdikter. Se till exempel detta utdrag en bit in i dikten ”Sambandsman”:

Kanonjär hör du inte surret från två av bochernas flygplan

Lämna hästen i skogen Onödigt att dom får syn på den

Adjö min svarta ridhäst

En bro av vide och vass ännu en ännu en

En groda hoppar

Finns det fortfarande flickor som hoppar rep

Ah! flickor finns det fortfarande flickor

(Tolkning Colette Marti och Gunnar Harding, ur Gunnar Hardings bok ”O Paris”, Tidens förlag)

Apollinaire skadades av splitter i tinningen och gick lång tid med bandage på huvudet, även efter att han hemförlovats. Han dog den 9 november 1918, i krigets absoluta slutskede, dagen före vapenstilleståndsdagen. En närmast surrealistisk detalj är att folkmassor samma dag ropade ”Död åt Guillaume! Död åt Guillaume!” på gatorna i Paris. Även om detta chockade dem som sörjde diktaren, så syftade Parisborna naturligtvis inte på Apollinaire, utan på den tyske kejsaren Wilhelm – som på franska kallades Guillaume.

 

Erica Treijs

När Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth intervjuades av författaren Aftonbladetkrönikören Katrine Kielos avslöjade minister flera intressanta saker. Som att Anders Borg är mest bildad i regeringen och att kulturministern ser Hillevi Engström som sin bästa jobbarkompis.
Annars presenterades inga direkta nyheter, mer än gårdagens löfte att det ska bli sex procent moms på tidningarnas digitala medier.
Istället talade Lena Adelsohn Liljeroth om vikten av statistik för att nå fram med kulturella budskap till dem som ser samhällsutveckling i ekonomiska termer.
– Det är viktigt att visa fram att nya jobb växer fram inom kultursektorn att det kanske är en räddning för stor del av svensk arbetsmarknad. Då är det många som lyssnar, säger hon.

Erica Treijs

Även om det är fler kulturella programpunkter än någonsin i Almedalen i år – och intresset är stort från publikhåll – så är det inte lätt att få någon rätsida på kulturpolitiken.
Svensk scenkonst bidrar exempelvis med ett ambitiöst program och bjöd också in till en kulturpolitisk utfrågning med riksdagspartiernas talespersoner i kulturfrågor. Men tyvärr uteblev de faktiska förslagen. Lamt och håglöst från de flesta håll.
I morgon ska Kulturministern utfrågas av Katrine Kielos, författare och krönikör Aftonbladets ledarsida. Förhoppningsvis hettar diskussionen till. Rapport utlovas.

Ricki Neuman

…heter Ping Fu, och de som attackerar är hennes landsmän, andra kines-amerikaner, som ilsket anklagar henne för att vara en lögnerska. Det hon skriver om kulturrevolutionen stämmer inte, hävdar man, är hennes egna påhitt.

”Bend, Not Break” är en självbiografisk skildring som bland annat berättar om hur författarinnan fördes bort av rödgardister vid 8 års ålder, våldtogs vid 10 och tvingades arbeta i en fabrik. Memoaren kom ut i december förra året och togs emot väl i tidningar som Wall Street Journal och Huffington Post. Samtidigt har angreppen långsamt ökat i styrka och omfattning, och nyligen försökte flera personer hindra Ping Fu från att framträda vid ett stort prestigefyllt konvent, arrangerat av American Library Association.

Kritiken mot boken går ut på två saker:

För det första, vissa uppgifter är felaktiga. På den punkten har författaren beklagat, och i nästa upplaga finns flera korrigeringar.

För det andra, Ping Fu förvränger kulturrevolutionen. Så illa var det inte.

I Kina är denna tid nästan inte alls omnämnd, och definitivt inte i historieböcker och på museer. Men varför vill även exilkineser undvika realistiska skildringar av kulturrevolutionen? Det är svårt att förstå, särskilt som en del av dessa personer lämnade Kina just på grund av denna våldsamma omdaning.

En möjlig förklaring handlar om kines-amerikanernas nostalgi och nationalism, som sägs öka för varje år utomlands, och allteftersom förvandla Kina till något som aldrig har funnits.