Annons
X
Annons
X

Kulturbloggen

Elias Björkman

Elias Björkman

I våras meddelade Google att företaget lägger ner Google Reader, RSS-läsaren som lanserades hösten 2005 och sedan dess haft en hängiven skara RSS-älskare. Men åtta år senare har tjänsten tappat så pass många användare att Google nu stänger ner den. Datumet som är satt är nu på måndag, den 1 juli. Hög tid alltså för alla oss som startar dagen med en RSS-runda att hitta fungerande alternativ till Googles tjänst.

Min plan, som Mac och Iphone-användare, är att genom att flytta över mitt flöde till Feedly använda desktop-versionen av Reeder. Dessvärre kommer varken Reeder till desktop eller Ipad hinna bli klara till på måndag. Men när de väl är färdigutvecklade ska man kunna använda dem genom att importera sitt flöde från Feedly (som ju har skapat ett eget, molnbaserat flöde som går att importera till andra RSS-tjänster). Däremot bör den nya Reeder-appen för Iphone finnas i App-store när som helst nu. Denna version fungerar ihop med Feedbin, Feedly, Feed Wrangler och Fever. Reeder är en betalapp men är gratis just nu.

På SvD:s Silicon Valley-blogg gör Miriam Olsson Jeffery en bra genomång av några av de vanligaste alternativen till Google Reader, där Feedly verkar var det populäraste alternativet. Dessvärre är Feedly fult, rörigt och svåröverblickat. Däremot rekommenderas att flytta över Google Reader-flödet hit i och med att Feedly fungerar ihop med andra program. Men det verkar inte gå att exportera sitt flöde från Feedly till en opml- eller xml-fil, vilket är ett stort minus.

En läsare med potential är The old reader. En spartansk RSS-läsare som fungerar okej – helt klart en godkänd tillfällig lösning. Vill man ha en ännu mer sparsmakad läsare ska man prova Curata: mot helt vit bakgrund finns en vänsterkolumn med kategorier och en extremt avskalat mittekolumn där artiklarna visas. Även nyligen lanserade Digg är värd att testa.

Det stora problemet i nuläget är förstås att hålla sitt flöde synkroniserat på datorn, surfplattan och mobilen; även om det finns fullt dugliga läsare på nätet kommer flödet inte synka om jag vill använda andra alternativ på plattan och i mobilen. Jag lär få dras med Feedly, trots en undermålig mobil-app (den vansinniga designen med gigantiska kategori-rubbar!). Givetvis finns det en mängd som förlitar sig på externa flöden – dessa kostar ofta pengar men kan erbjuda bättre layout och användarvänlighet (till exempel Newsify).

För att hitta bäst lösning för just dina behov, prova nättidningen Slates grafik som erbjuder exempel på alternativa RSS-lösningar beroende på vad du föredrar (gratis-appar, mobil-appar, webb-baserade appar): How to Survive the Google Reader Apocalypse.

För fler listor med alternativa RSS-läsare, se bland annat Techspot och Macworld.

Det finns alltså ett RSS-liv efter Google Reader. Men glöm för guds skull inte att exportera och spara ner ditt flöde från Google senast i morgon.

Se också: Google graveyard – en viloplats för goda idéer.

Kategorier

Ricki Neuman

…på Englands nya 10-poundssedel. Kanske. Hon ligger hursomhelst mycket bra till, i varje fall om man lyssnar på Mervyn King, avgående chef för Bank of England, och särskilt som Winston Churchill ska ersätta den sociala reformatorn Elizabeth Fry på 5-poundssedeln. I så fall blir det bara en enda kvinna kvar på engelska sedlar, nämligen drottning Elizabeth II. Det är alldeles för lite, och skickar iväg fel signaler till det uppväxande släktet, anser en stor mängd medborgare, och över 30 000 av dem har nu undertecknat ett upprop på www.change.org, till förmån för författaren.

Hon är en av Englands mest lästa författare, och just nu extra uppmärksammad runt om i landet, i och med att man firar att det var precis 200 år sedan mästerverket ”Stolthet och fördom” publicerades. Perfekt tajming.

Winston Churchill på nya 5-poundsedeln.

 

Clemens Poellinger

J.F Willumsens "Sol øver Sydens bjerge” från 1902 visas just nu för första gången på mycket länge på Thielska.

Annika Öhrner, konstvetare och lektor på Södertörns högskola blir ny ledamot i Thielska galleriets styrelse som samtidigt krymps från sex till fyra ledamöter.

Någon vecka efter att tillförordnade intendenten Andreas Brändström slutat efter en förtroendekris med styrelsen ändrar Kulturdepartementet och regeringen vissa delar av reglementet för stiftelsen Thielska galleriet. Publikframgången under Edward Munchutställningen mellan februari och maj i år var tänkt att stärka Thielskas ställning som fristående museum. Trots det har det under våren allt intensivare ryktats att Thielska ska knytas till Nationalmuseum, men något sådant beslut har inte tagits ännu.

Anders Brändströms sista utställning blev den just nu pågående Stockholm New där nationalromantik från sekelskiftet mellan 1800- och 1900-tal möter modefoto som ursprungligen publicerats i tidskriften Stockholm New under åren kring millennieskiftet. Andreas Brändström har lyft fram mycket måleri ur gömmorna. Bland annat J.F. Willumsens stora – drygt två gånger två meter – sällan visade ”Sol över Syden” från 1902.

Styrelsen för det nu intendentlösa Thielska består nu efter år av stridigheter förutom Annika Öhrner av landshövdingen för Uppsala län, före detta statssekreterare i regeringen Bildt samt ledamot i föreningen Beridna högvakten Peter Egardt, departementsråd Eva Bergqvist, finansinspektör Anders Kjäll samt arkitekt Tina Wik.

 

 

Harry Amster

Läste precis att legendariske producenten Anders Burman har dött. Så ledsamt. Han gjorde lysande plattor med Pugh Rogefeldt och Cornelis Vreeswijk. Bara för att nämna några. Jag träffade honom hösten 2004 när han producerade Stefan Sundströms platta ”Hjärtats melodi”. Här är artikeln (SvD  6 september 2004) där Anders Burman hela tiden tonar ner sin betydelse. Och berättar om varför han refuserade Gyllene Tider. Men han var giganten, Sveriges George Martin:

Stefan Sundström går rakt in på Hitlistans andra plats med sitt nya album ”Hjärtats melodi”. 75-årige legenden Anders Burman, mannen bakom Pugh Rogefeldt och Cornelis Vreeswijk, har producerat.

Naturligtvis ses vi i Metronomestudion, numera Atlantis, som Anders Burman startade för 55 år sedan. Här gjorde han legendariska skivor som ”Ja dä ä dä” med Pugh Rogefeldt (1969) och ”När dimman lättar” med Bernt Staf (1970). Nu sitter Stefan Sundström med ett stort leende på läpparna, märkbart nöjd med att han lyckats få Anders Burman att producera skivan.

– Det gick med träget tjat. Han tänkte väl att det är lika bra att göra en skiva så han blir av med mig.

Varför ville du ha just honom?
– Han har producerat de skivor som är stora i min skivsamling, framför allt ”Poem, ballader och lite blues” med Cornelis. Burman har en lätthet och en jazzig inställning till att spela in, han hugger grejer i flykten och går inte på något schema om hur saker ska vara.

Själv var Stefan Sundström 28 år när han skickade en förhoppningsfull tape till Anders Burman. Men något svar kom aldrig, ovanligt nog.

Anders Burman kommer ihåg att han fick ett band med Stefan Sundström och bandet Apache.

– Men då hade jag lagt av. Skivbranschen var färdig med mig.

Så varför är du igång igen?

– Jag gillar flera av Sundströms plattor och det känns som en fortsättning på de artister jag själv jobbat med. Han ville också att vi skulle göra på det gamla sättet, en analog inspelning. Då kände jag mig ganska trygg. Sen var det ett lyft med nya förmågor för jag hade aldrig hört talas om Robert ”Strängen” Dahlqvist även om jag kände till Hellacopters.

– De spelade så fantastiskt bra, särskilt Martin Hederos från Soundtrack of our Lives. Tidigare jobbade jag med Björn J:son Lindh som gjorde arrangemang, stråkar, spelade mycket bra piano på skivor med Cornelis och Bernt Staf. Hederos är dagens Björn J:son, duktig och urtrevlig. Sista inspelningsdagen kom han med ”Poem, ballader och lite blues”, där vi som var med står näck på en bild i konvolutet, och frågade om jag ville skriva min autograf.

Blir det fler produktioner?

– Jag är så pass gammal så det tar mycket kraft. Går man in i sån här grej vill man göra det med hundra procent och jobba som fan. Det man tycker är kul är aldrig tungt men efteråt kräver det sin man. Men kommer det ett jättekul projekt så ska jag överväga det.

Anders Burman har helt klart en faiblesse för att jobba med artister som har röster som sticker ut.

– Ja, det ska vara röster jag kommer ihåg, inga Fame Factory-röster. Det finns referenser hos Sundström från många andra jag jobbat med som Pugh, Cornelis, Ola Magnell, John Holm och Bernt Staf.

John Holm är faktiskt med på ”Hjärtats melodi”. Han är den där känsliga killen med gitarr, som ofta kallas rocklegend och kultfigur, med 70-talsskivor som ”Sordin”, ”Lagt kort ligger” och ”Veckans affärer” bakom sig.

– Jag ringde upp honom och till slut dök han upp och var med på ett par låtar. Han är jättebra när han inte har pressen att göra en egen grej. När jag sa att ”det här är enkelt, du ska bara sjunga en liten kompletteringsstämma till Stefan så du kommer inte att märkas särskilt mycket”, var det okej.

Hur har det annars gått att samarbeta?

-Burman har fått bestämma som fan, samarbetet har varit sado-masochistiskt där jag totalt underkastat mig, skrattar Stefan Sundström.

Anders Burman menar att det var kontakt och stämning redan från början.
– Då funkar allt och det är inte mycket att snacka om. Vad jag kan tillföra är att hålla gasen uppe, att alla tycker att det är kul. Om någon spelar för mycket, säger jag till. Jag gör inte så jädra mycket som producent, säger Anders Burman på sitt typiska sätt. Överord ligger inte för honom.

Stefan Sundström håller inte med.
– Jag tror mina plattor blivit lite mer förfinade. I början ville jag bara att de skulle skramla och låta mycket. Anders har gjort den nya skivan mer nerskalad, less is more-idén. Plattan hade blivit mer ostrukturerad och spretigare om inte han hade producerat.

Anders Burman är inte så förtjust över att kallas producentlegend eller Sveriges egen George Martin.

– När man slutar jobba kommer såna grejer fram. Det är smickrande och folk tycker väl att jag gjort någonting som är bra. Jag är nöjd med det mesta jag producerat sedan 1965 och framåt. Men jag står för ”Lyckliga gatan” med Anna-Lena Löfgren också.

Per Gessle är en stor beundrare av Anders Burman. Men det hjälpte inte alls eftersom Burman skickade ett refuseringsbrev när han fick en tape med tidiga Gyllene Tider.

– Brevet sitter inramat på Gessles hotell i Tylösand. Jag tyckte att det var jävligt lättviktig pop, halvdåligt lirat. Men jag tackade nej till Tomas Ledin också.

Plötsligt utbrister Stefan Sundström: ”Ser man Burman, ler man”. Anders Burman kontrar:

– Hör man Burman, dör man. Det var Charlie Norman som hittade på det där.

Här är ”Här kommer natten” med Pugh.

YouTube Preview Image

 

 

Anna Ångström

Birgitta Egerbladh. Foto: Bengt Wanselius

Konstnärlig verksamhet brukar ibland beskrivas som forskning, och om någon stämmer in på den beskrivningen är det Birgitta Egerbladh. Alla som har sett hennes uppsättningar – det må vara de ystra hemma-hos-betraktelserna, den poetiska Tjechovträdgården, den melankoliska Munch-tolkningen eller de galet kropps- och ordvrängande samarbetena med humorgruppen Klungan, vet att Egerbladh är en utforskare av hur kroppen speglar våra känslor, minnen och hela vårt livsbagage.

Därför är det välförtjänt att koreografen, dansaren och kompositören Birgitta Egerbladh har utsetts till hedersdoktor av humanistiska fakulteten vid Umeå universitet. Staden där hon föddes 1956, och som blir kulturhuvudstad nästa år, hedrar på så vis en mångsidig konstnär. Egerbladh vill helst inte kalla sig regissör trots all teatererfarenhet hon samlat på sig vid det här laget på bland annat Stockholms stadsteater och Folkteatern Gävleborg, men hon är ju definitivt kompositör. Också av kroppar i rörelse; små ticks, stora kliv – de berättar alltid något personligt och allmängiltigt. Vi känner igen oss i både smärtan och humorn, i tillkortakommandena.

Hon har även arbetat som koreograf vid Moderna dansteatern, Kungliga Baletten, Göteborgsoperans balett och Norrbottensteatern.

Birgitta Egerbladh tilldelades Cullbergstipendiet av Konstnärsnämnden 2001 samt som första koreograf Svenska Dagbladets Thaliapris 2004. I den satsning på dans som påbörjats vid institutionen för estetiska ämnen vid Umeå universitet, och som bland annat manifesteras i en tvärvetenskaplig seminarieserie under kulturhuvudstadsåret 2014, utgör Egerbladh en betydande danskonstnärlig förstärkning.

 

Ricki Neuman

…och vad ska vi egentligen med henne till, frågar man sig just nu i Amsterdam, där det pågår ett intensivt bråk om hur vi ska minnas den unga dagboksförfattaren som dog av tyfus i koncentrationslägret Bergen-Belsen 1945.

På ena sidan står Anne Frank Fonds, som bildades 1963 för att hantera rättigheterna till den populära dagboken, och inkomsterna; det kommer in cirka 7 miljoner kr per år. Man har dessutom i sin ägo cirka 10 000 dokument förknippade med familjen Frank. Dessa brev och foton med mera har sedan länge lånats ut till Anne Frank-museet som är inrymt i det hus på Prinsengeracht där familjen gömde sig under två år.

Men nu vill Fonds ha tillbaka sina föremål, och har lämnat in en stämningsansökan, under det att museet vägrar och betraktar dem som permanent utlånade.

Till saken hör att Fonds är mycket kritiska till museet, som man tycker porträtterar Anne Frank som ett slags barnhelgon, utan att besökarna får ta del av det större sammanhanget, det vill säga Förintelsen. Annes leende ansikte är överrepresenterat, säger en av Fonds styrelsemedlemmar till New York Times, under det att vad som hände henne efter att tyskarna avslöjade gömstället knappast alls finns med.

Museet försvarar sig med att Anne pappa, Otto, som överlevde kriget, ville att dottern skulle bli ”en symbol för framtiden” och ”en modell för universell tolerans”.

Så vad vill Fonds göra med alla sina dokument? Jo, helst flytta dem till det judiska museet i Frankfurt, där man nu bygger en särskild avdelning för familjen Frank, som ju var tyska judar sedan decennier tillbaka. Det var för övrigt i Frankfurt som Anne föddes 1929, innan familjen flydde till Holland.

Om några veckor avgörs ärendet, och därmed de 10 000 dokumentens framtid.

 

 

 

Elias Björkman

Under närmare fyra år har Mattias Friberg filat på albumet ”Riviera” som han nu släppt under namnet Shadow Shadow. Resultatet är sommarens bästa skiva. Friberg har skapat ett finstämt elektroniskt album med vemodiga sångmelodier över 80-talssynthar. Gästar på sång gör bland andra Sibille Attar, Britta Persson och Kicki Halmos. De som är bekanta med Fribergs projekt Logh –  ett av Sveriges bästa band – kommer säkert känna sig i hur melodierna är konstruerade och låtarnas uppbyggnad.

Möjligen tappar ”Riviera” något i skärpa på dess andra halva, men det är också en få invändningar. Det är ett sällsynt vackert soundtrack Friberg försett sommaren 2013 med.

Skivan finns bland annat på Itunes och Spotify.

Se videon till ”Riviera” här:

Elias Björkman

James Gandolfini dog i natt, 51 år gammal. Som Tony Soprano i ”The Sopranos” blev han något av ett affischnamn för det nya tv-dramat. 2004 medverkade Gandolfini i ”Inside the actors studio”, James Liptons program där han djupintervjuar skådespelare.

Se hela programmet nedan, där Gandolfini diskuterar ”True romance”, ”The Sopranos” och hur han arbetar som skådespelare:

(NBC har tagit bort intervjun från Youtube, men här  nedan finns hela programmet, dock med spanska undertexter).

Elias Björkman

Sedan tidigare går det att, för 40 kronor extra, se på Netflix på upp till fyra enheter samtidigt, medan ett standardkonto tillåter streaming till två enheter samtidigt. Men om två personer delar på ett Netflixkonto är problemet givetvis att man påtvingas film- och tv-tips som egentligen är riktade till din partner/vän/kollega (beroende på vem du delar konto med). Ett inte helt optimalt upplägg om din partner fastnat i genren ”knasiga indiefilmer”. Det är inte heller en slump att begreppet Netflix-otrohet blivit vedertaget denna vår – det vill säga när du ser på en tv-serie utan att vänta på din tv-tittande vän och se den tillsammans som ni kommit överens om.

Nu meddelar streamingbolaget att man till hösten inför möjligheten att skapa olika användarprofiler på ett och samma konto. Här ska man kunna välja personliga inställningar och när du loggat in får du bara rekommendationer utifrån vad du själv har sett.

Förhoppningsvis får även vi i Sverige tillgång till den nya funktionen redan i höst.

Ricki Neuman

…bör läggas till, när man till slut räknar ihop andra världskrigets elände, det vill säga de etniska tyskar som efteråt tvingades lämna sina hemländer, tvingades utvandra från Polen, Tjeckoslovakien, Bulgaren och Rumänien, tvingades överge sina hem, sin mark, sina fabriker, sina aff’ärer.

Somliga hade bott där i århundraden, som till exempel Sudetentyskarna som hade levt i Tjeckoslovakien sedan 1200-talet.

Författaren George Orwell var en av få som reagerade.

Detta fruktansvärda övergrepp har i stort förtigits i väst, fram till för några år sedan. Och nu kommer ännu en bok i ämnet, R M Douglas The Expulsion of the Germans After the Second World War, och i den citeras ett dekret från 1946, utfärdat av Tjeckoslovakiens president, en lag som ger immunitet åt den som har mördat en tysk under de sex första månaderna efter kriget.