Annons
X
Annons
X

Kulturbloggen

Elias Björkman

Elias Björkman

Det är tre år sedan Robyn släppte albumsviten ”Body talk”. Sedan dess har hon bland annat gjort gästinhopp i ”Gossip girl”, turnerat med Katy Perry och Coldplay och blivit robot på KTH. Men någon ny musik har den svenska världsstjärnan inte bjudit på. Tills nu.

Men färska ”Go kindergarten” är inte Robyns egen låt utan ett inhopp på amerikanska skojrapparna The Lonely Islands (Andy Samberg, Akiva Schaffer, Jorma Taccone) nya album. En skivan som under våren lanseras genom att en ny video släpps varje vecka fram till albumets release 11 juni.

Robyns sångslinga på ”Go kindergarten” är sedvanligt medryckande, men låten har väl ett större underhållningsvärde (nja) än musikaliska kvaliteer.

Se videon – som driver med hashtag-videos och klubbmusikens följa John-inslag – nedan:

Kategorier

Ricki Neuman

…som författare och som människa, och de som skriver dessa självbiografiska romaner är alla män, vad det nu säger, de flesta från New York, och dessa böcker är förvånansvärt framgångsrika, vad det nu säger, så att författarens första tema, kvetschandet, gnället, till slut måste överges, såvida man inte ger det ett nytt take, kommer in från ett annat håll, som Toby Young, som skrev en uppskattad uppföljare till sin första historia. Tvåan heter The Sound of No Hands Clapping, härlig titel, och handlar om författarens misslyckade tid i Hollywood.

Giles Harvey i The New Yorker är inte så imponerad av denna nya trend, menar att dessa verk visar att författarna inbillar sig att uppriktighet kan ersätta talang, och frågar sig varför de ändå säljer så bra.

Detta att misslyckas skrämmer oss, och drar in oss, förklarar han, särskilt i ett samhälle som tillber framgång, det förknippas med fara: titta så hemskt det kan bli, men också med tillfredsställelse: jag gjorde bättre ifrån mig än han, jag hamnade inte riktigt så långt ned.

En annan härlig titel är Seemed Like a Good Idea at the Time av David Goodwillie.

Anna Ångström
Idag den 29 maj då Vaslav Nijinskijs och Igor Stravinskijs berömda balett ”Våroffer” fyller 100 år, publicerar Le Monde ett öppet brev från hans yngsta dotter Tamara. Den idag 93-åriga arvtagerskan om bor i USA har blivit inbjuden till jubileumsföreställningarna på Théâtre des Champs-Eysées i Paris, där ”skandalverket” en gång uruppfördes.
I brevet konstaterar Tamara Nijinskij, som grundade Vaslav och Romola Nijinskij Foundation 1991, att hon som en av upphovsrättshavarna till faderns konstnärliga arv aldrig har haft kontroll över den rekonstruktion av ”Våroffer” som sedan 1987 sätts upp världen över. Det handlar förstås om  paret Millicent Hodsons och Kenneth Archers rekonstruktion som uruppfördes med Joffrey Ballet och som bygger på teckningar, brev, vittnesmål – men inte på notationer. Hon konstaterar samtidigt att paret inte heller frågat om lov när de rekonstruerat de andra av faderns baletter, bland annat ”Jeux”, men att många av de yngre samtida koreografer som vill göra sin version av ”Våroffer” först vänder sig till Vaslav och Romolas stiftelse för att få auktorisering.
Brevet sätter frågan om upphovsrätt på sin spets, samtidigt som Tamara Nijinskij betonar att hon inte har något emot Hodson och Archers arbete att göra hennes fadersarv levande.
Debatten kanske går vidare, för här handlar det om två frågor: dels huruvida man kan rekonstruera dansverk som har försvunnit, dels om hur ett i många avseenden immateriellt arv ska förvaltas.
Elias Björkman

Filmfestivalen i Cannes, som avslutades i söndags, är inte bara finfilm och extravaganta premiärer med filmvärldens största stjärnor på plats. Det är också en marknad där rättigheter till filmer från hela världen säljs – filmer vars produktionsvärden varierar kraftigt. Eller vad sägs om ”Hercules 3D” av ”regissören till ‘Cliffhanger‘ och ‘Die hard 2′” (det vill säga Renny Harlin), ”Tell my the truth” med taglinen ”The rule is simple, she must tell the truth or her baby dies” samt min absoluta favorit: ”Sharknado” med Ian Ziering (Steve Sanders i ”Beverly Hills”) och Tara Reid (från ”American pie”-filmerna) som, förutsätter jag, fastnar i en tornado av hajar. Den sistnämnda är ett exempel på en fantasifull, snabbt växande genre med jättedjur, oftast hajar, som äter flygplan eller slåss mot jättekrokodiler – alternativt jättebläckfiskar. En genre som möjliggjorts av att det blivit allt billigare att producera habila datoreffekter till konceptfilmer med, tja, idiotmanus.

Se fler exempel på New York Magazine-bloggen Vulture.

Sharknado” har ännu inget premiärdatum.

Karoline Eriksson

Årets långfilmsjury i Cannes – Steven Spielberg, Daniel Auteuil, Vidya Balan, Naomi Kawase, Ang Lee, Nicole Kidman, Cristian Mungiu, Lynne Ramsay och Christoph Waltz – verkade inställda, framförallt Kawase och Mungiu, på att ”skicka ett budskap” redan från start. Och det har de verkligen gjort nu, genom att ge Guldpalmen till franska ”La vie d’Adèle Chapitre 1 & 2”/”Blue is the Warmest Colour” av Abdellatif Kechiche. Inte minst en dag som denna, när den franska proteströrelsen mot samkönade äktenskap kulminerade i en stor demonstration i Paris:

http://bigstory.ap.org/article/thousands-march-against-french-gay-marriage-law

På presskonferensen hörde jag visserligen Abdellatif Kechiche protestera mot att ”La vie d’Adèle Chapitre 1 & 2”/”Blue is the Warmest Colour” skulle ses som en ”budskapsfilm”. Han hade tonat ner aktivismen från serieromanen av Julie Maroh som filmen bygger på. Och visst är den oavsett det temat otroligt välspelad, välregisserad – och aningen för lång. En häpnadsväckande film, och skulle vi leva i ett samhälle där sexuell läggning inte alls var laddat skulle klassproblematiken framstå som den verkliga storyn. Men nu blir filmen och det här priset en milstolpe för hbtq-rörelsen (vågar jag mig på att säga) och en markering för behovet av ökad tolerans överhuvudtaget. (Mer om filmen här i min rapport från idag http://www.svd.se/kultur/valspelat-karleksdrama-favorit-till-guldpalmen_8209772.svd). På det sättet skiljer sig årets Guldpalm från palmen till ”Fahrenheit 9/11” 2004, vilket var ett mer ensidigt politiskt ställningstagande från juryordföranden Tarantino.

Bästa regissör, jurypriset och Grand Prix kan man nästan översätta till brons, silver och guld. Och utifrån det borde Kore-Eda ha fått Grand Prix. ”Inside Llewyn Davis” är en prima produkt från Ethan och Joel Coen- fabriken, men de har gjort samma sak fast roligare i t.ex ”Fargo” och ”The Big Lebowski”. ”Soshite chichi ni naru”/”Like Father, Like Son” sätter djupare spår. Men visst, jag älskar katten, och jag gillar snubben som bär katten.

Roligt att mexikanen Amat Escalante uppmmärksammades för ”Heli”, en av de mer egensinniga filmerna, och en brutal start på tävlingssektionen onsdag kväll (mer om den här i min första rapport http://www.svd.se/kultur/fantastiska-filmdagar-i-cannes_8187932.svd) Kommer att visas på svensk festival gissar jag, men svensk distribution är väl lite för mycket att hoppas på.

Bästa manus till kinesen Jia Zhangke för ”Tian zhu ding”/”A Touch Of Sin” var också ett ställningstagande för yttrandefrihet. Filmen är en rätt oblyg sågning av dagens Kina där moral ersattas av raseri. Zhangke utgår från fyra i landet välkända nyhetshändelser där medborgare tagit till våld. Efter första pressvisningen spekulerades det i om filmen inte genomgått censuren eftersom det inte fanns någon ”godkänt”-stämpel i eftertexterna, men Zhangke själv nekade till detta.

Många tyckte att Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux i ”La vie d’Adèle Chapitre 1 & 2”/”Blue is the Warmest Colour” borde få dela på Bästa skådespelerskapriset. Nu gick det istället till Bérénice Bejo för ”Le Passé” av Asghar Farhadi, vilket var välförtjänt, och kul att alla starka filmer fick en del av kakan. På samma sätt var Bäste skådespelare-priset till Bruce Dern för ”Nebraska” av Alexander Payne inte direkt revolutionerande, men det är en rörande film och en fin rolltolkning av veteranen Dern, 77.

 

Jan Lumholdt

 

Guldpalmen: ”La vie d’Adèle Chapitre 1 & 2”/”Blue is the Warmest Colour” av Abdellatif Kechiche (Frankrike).

Grand Prix: ”Inside Llewyn Davis” av Ethan och Joel Coen (USA).

Jurypriset: ”Soshite chichi ni naru”/”Like Father, Like Son” av Hirakazu Koe-Eda (Japan).

Bäste regissör: Amat Escalante för ”Heli” (Mexico).

Bästa manus: Jia Zhangke för ”Tian zhu ding”/”A Touch Of Sin” (Kina).

Bästa skådespelerska: Bérénice Bejo för ”Le Passé” av Asghar Farhadi (Frankrike).

Bäste skådespelare: Bruce Dern för ”Nebraska” av Alexander Payne (USA).

Guldpalm för bästa kortfilm: ”Safe” av Moon Byoung-gon (Sydkorea).

Hedersomnämnande: ”Hvalfjordur” (”Whale Valley”) av Gudmundur Arnar Gudmundsson (Island) och 37°4 S by Adriano Valerio (Frankrike).

Guldkameran för bästa debutlångfilm: ”Ilo, Ilo” av Anthony Chen (Singapore).

”La vie d’Adèle Chapitre 1 & 2”, ”Inside Llewyn Davis”, ”Like Father, Like Son”, ”A Touch of Sin”, ”Le Passé”, ”Nebraska” och ”Ilo, Ilo” är alla redan klara för svensk distribution.

Jan Lumholdt

Sedan jag började recensera film på dessa sidor (2006) har jag gett tre (3) filmer en full betygssexa (6). De är: ”Still Walking”, ”A Serious Man” och ”The Descendants”. I respektive ordning av Hirokazu Kore-Eda, Ethan och Joel Coen samt Alexander Payne.

Att det därmed i denne betraktares ögon har varit en osedvanligt god Cannesfestival framgår om inte annat när samtliga av dessa regissörer presenterat fenomenalt fullvärdiga filmer i årets tävlingsfält.

Alla har de gjort vad de är bäst på: Kore-Edas ”Like Father, Like Son” är raffinerad japansk familjeskildring eller shomin-geki (genrebeteckningen på filmer som kanske kunde handla om dej eller mej) om två sinsemellan vilt olika familjer som sammanförs av det faktum att deras numera sexåriga gossar bytts ut vid födseln. Att vi anar hur det ska gå gör inget, det är resan dit som är en sådan odelad fröjd att ta del av.

Coens 16:e film är kanske en av deras tre bästa och även mest hjärteknipande. ”Inside Llewyn Davis” ser på pappret nästan ut om en ”Spinal Tap”/”A Mighty Wind”-variant i det tidiga 60-talets folkmusikvåg. Sådana inslag förekommer (de är briljanta) men som ett par stråk av chokladsås över en bittersöt anrättning om en artist som nog aldrig ska hitta hem, varken som medmänniska eller musiker. Originalitet, tidsanda, humor, humanism och, inte minst, förmågan att knyta ihop de mest kryptiska trådar, allt blir de starkare på att kultivera, bröderna. Som den nästan grekmytologiskt fördömde titelfiguren går Oscar Isaac direkt upp på samma nivå med den själförvållade olyckbrodern i anden Emmet Ray i Sean Penns gestaltning i Woody Allens fullträff ”I dur och moll”.

I Paynes ”Nebraska”, som är svartvit och liknar Peter Bogdanovichs ”Paper Moon” och kanske också Bergmans ”Smultronstället” lite, är det Bruce Dern som denna gång fått en sådan där saftig roll som tidigare Jack Nicholson, Paul Giamatti eller George Clooney. Det handlar om en lätt senil, ganska ölmarinerad före detta bilmekaniker till varje pris bestämmer sig för att bege sig till Lincoln (huvudstad i just Nebraska) för att hämta den miljon dollar han tror sig ha vunnit via ett tämligen värdelöst reklamerbjudande från ett tidningsförlag. Under resan får han (och vi) en summering av ett liv i både med- och, kanske desto oftare, motvind. Det är trovärdigt och hjärtligt. Som hos Kore-Eda anar vi nog utgången men njuter av resan.

Minst en sexa har jag hittat här ovan, kanske fler.

Kanske de alla ändå kan övertrumfas. Paolo Sorrentino, vars amerikanska utflykt ”This must be the Place” nog måste tilldelas en parentes (om än intressant), kan vara Italiens störste samtide regissör. Delvis har han tillryggalagt denna position genom att låna från eror då hans hemland definierade och omdefinierade filmkonsten – han älskar Ettore Scola och anser Fellinis ”Julietta och andarna” vara alla tiders mest perfekt visuella filmupplevelse. I ”La Grande Bellezza” (”Den stora skönheten”) plockar han från bägge – främst ”Det ljuva livet” men förblir sig själv ändå trogen och till ett visuellt och atmosfäriskt praktresultat. Denna två och en halv timma korta och bitvis överväldigande expedition genom ett lika evigt som bedagat Roma (här går det absolut inte att bara säga ”Rom”) är inte briljant, den är magnifico. Så är det sagt.

Låt oss absolut inte heller undgå att återigen nämna Asghar Farhadi (vars ”Nader och Simin: en separation” skulle ha fått ännu en sexa ifall jag recenserat den). ”Le Passé” är iranierns debut på den franska mark han och hans familj numera bebor. Om än man skulle vilja få sig ännu en skildring av dagens Iran serverad i mellangärdet förflyttar Farhadi sitt mästerliga berättande till sitt nya värdland och med hjälp av en superb ensemble ledd av Bérénice Bejo lyckas han till minnesvärt resultat.

Så där. Dessa talas det om i Cannes 2013, ofta positivt. Andra delar lägren, kanske mest av allt Nicholas Winding Refns splitsående våldsdrama ”Only God Forgives”, som kanske just nu har Spielberg, Kidman, Waltz, Mungiu, Kawase och de andra i juryn i djup oenighet innan kvällens ofrånkomliga prisceremoni vid pass sju. Antagligen har de även vissa problem med manliga skådespelarpriset. Tony Servillo i ”La Grande Bellezza”, Masaharu Fukuyama i ”Like Father, Like Son” nämnda herrar Isaac och Dern (kanske även Mads Mikkelsen som medeltida hästhandlare i ”Michael Kohlhaas”) är alla de riktigt förtjänta. Men får alla passa sig lite för Michael Douglas som Liberace i ”Behind the Candelabra”.

På kvinnliga skådespelarsidan är det å andra sidan några som äter upp sin hatt ifall en viss Adèle Exarchopoulos inte gör storslam för sin insats i Abdellatif Kechiches ” La Vie d’Adèle Chapitre 1 et 2”. Lägg namnet på minnet. Adèle Exarchopoulos. Hon kan antagligen vara detta års stora Cannes-uppenbarelse.

Just ”La vie d’Adèle” ska jag se i detta nu, faktiskt, eftersom den inte tidigare fått plats i schemat. Inte helt omöjligt kan ännu en sexa hittas…

Jan Lumholdt

En möjlig toppkandidat till söndagens prisutdelning. Paolo Sorrentino gör sin egen fresk av Roma och La Not so-Dolce Vita. Det är romantiskt och cyniskt, det är klassiskt och samtida, det är personligt och fullt av direkt och medveten kärlek till Fellini. En fullvärdig Tony Servillo är vår luttrade Mastroianni-ciceron i ”La Grande Bellezza”. Här är trailern, ingenting mot vad detta är på stor duk.

YouTube Preview Image
Anna Ångström

Foto: Denis Darzacq

Det brukar hävdas att det är bra att flytta ibland. Man får chans att rensa ut och börja om på nytt. I så fall borde Dansmuseet i Stockholm snart ha rensat ut allt i sina förnämliga och världsberömda samlingar av dansrelaterade föremål från hela världen samt arkivet. För om något museum har fått flytta runt under sin 60-åriga existens, så är det Dansmuseet.

Sex adresser har det blivit sedan det öppnade 1953 i en källare på Operan: Filmhuset, Wennergrenska palatset i Diplomatstaden, Dansens hus, Gustav Adolfs torg och Drottninggatan 17 – mittemot kulturdepartementet som borde välkomna sin nya granne!

I veckan smygöppnade museet med vernissage av ”Gravity language”, den franske fotografen Denis Darzacqs fascinerande bilder av unga människor som till synes viktlöst svävar genom stadslandskap och snabbköp. Tala om flygande start.

Lokalerna påminner lite om de storslagna utrymmen som museet fick lämna vid Gustav Adolfs torg tillföljd av statsrådsberedningens evakuering när Rosenbad ska renoveras. Så är det också en flytt från före detta banklokaler till före detta banklokaler. Och med källarplan där de tillfälliga utställningarna ryms.

Museet fick chockbeskedet om flytten för tre år sedan och har sedan dess fört en dialog med Statens fastighetsverk om att få likvärdiga lokaler med centralt läge.Det nya läget vid den kommersiella Drottninggatan är på sätt och vis perfekt. Men lokalytan är mindre än den förra och hyran högre, samtidigt har kulturdepartementet har sänkt museets bidrag. Här finns inte lika stor plats för en permanent utställning med museets berömda samlingar av bland annat material från Svenska Baletten i Paris 1920-25 – med verk av Fernand Léger, Giorgio de Chirico, Francis Picabia, Nils Dardel med flera – och dräkter från Ryska Baletten. En hel del danshistoria hamnar i magasin.

I höst, när museet öppnar på allvar, kommer dock kostymskaparen och scenografen Charles Koroly att  forma en egen utställning med verk ur samlingarna. Tanken är att exponera dem på ett nytt och överraskande sätt i entréplanet. Hoppas att folk hittar dit.

Bistro Rolf de Maré (döpt efter grundaren av museet, tillika skaparen av Svenska Baletten) exponeras väl mot gågatan, men man ska ha ögonen med sig för att upptäcka att här också finns ett museum. Kommunen har synpunkter på skyltningen, och museichef Erik Näslund har fört en envis kamp för att få synas bättre mot gatan. En gata där tingeltangel-kommersen snudd på sätter krokben för fotgängarna medan en pigg och värdefull kulturskatt förväntas smyga med sin närvaro.Så kan det inte vara.

Heja Dansmuseet, 60 år!

 

 

Jan Lumholdt

Först av allt en särskilt fin bit Cannes 2013: här gratulerar vi å det varmaste Ninja Thyberg, Sveriges enda representant i år, för att hennes kortfilm ”Pleasure” prisbelönades i sidosektionen Semaine de la Critique av en jury ledd av den omdömesgilla Mia Hansen-Løve. Härnäst blir det långfilmsdebut. Man gläder sig.

Och så 1951, för 62 år sedan, då Cannes blev en vårfestival. Tidigare hade man försökt att konkurrera med Venedig om höstprogrammet men den nya ordningen välkomnades av alla.

Det var också 1951 som Sverige fick ett Grand Prix (guldpalmen introducerades först 1955) för ”Fröken Julie”. Jämfört med dagens filmfestivalbevakning där sidoserier och kortfilm ägnas avsevärd nyfikenhet så var det annat den gången. Anita Björk och Ulf Palme fick vackert stanna hemma från Rivieran och jobba på teatern, där Grand Prix-vinsten kommenterades med något i stil med ”Hm, det är visst något med film. Jaja, här gör vi kultur. Seså, repetera nu vidare.”

I en boklåda i Amsterdam fann jag häromåret för 50 cent den holländske fotografen Kees Scherers bok ”Filmfestival” från 1962. Utöver ett antal tidstypiska ögonblicksbilder (här är en på paparazzi vid en affisch som nog föreställer ”La Dolce Vita”) så förekommer även nedtecknade minnen av en handfull skribenter, varav flera varit med sedan efterkrigsstarten 1946. I en tid då nyhetsbevakning från filmvärlden ofta var på ren notisnivå är det en veritabel liten Rosettesten att ta del av.

Så tillbaka till 1951. Så här skriver Jan Blokker om programmet: ”Italiensk film blomstrade i den neo-realism som just intagit hela världen med ”Cykeltjuven”. De franska filmerna var alltjämt i gammaldags ”svart” stil. Ryssarna presenterade sina filmer som ren opera. De protesterade även mot den schweiziska ”4 i en jeep”, där en av de fyra var ryss och hans amerikanske, brittiske och franske soldatkollega roade sig på dennes bekostnad. Ryssarna kallade det dekadent, omoraliskt och skadeglatt, allt detta i syfte att försvaga folkhälsan.”

Särskilt upprörd över den dekadens, de lögner och det fördärv som genomsyrade den kapitalistiska filmproduktionen var Pravdas utsände. ”Men inte ens han kunde motstå Vittorio De Sicas ”Miraklet i Milano”, detta underverk som presenterades oss under 1951 års Cannes.” fortsätter Blokker. ”Vår beundran var odelad.”

”Emellertid”, konkluderar han (nästan lätt besviket) ”fick ”Miraklet i Milano” dela förstapriset med en svensk film, Sjöbergs ”Fröken Julie”. Jan Blokker går sedan raskt vidare och talar om en annan minnesvärd film det året, Luis Buñuels ”Gatans desperados”. Och konstaterar i förbifarten att den där arge Pravda-mannen händelsevis var den en gång så kraftfulle filmgiganten Vsevolod Pudovkin, ”som numera, under Stalin, förvandlats till en fjäskande tjänare av röd propaganda”.

Redan 1952 inkom nästa protest, denna gång amerikansk, gentemot Jacques Tatis ”Semestersabotören”. Men det är en annan historia.