Annons
X
Annons
X

Kulturbloggen

Elias Björkman

Elias Björkman

Texten innehåller spoilers

Game of thrones – ”Valar Dohaeris” (S03E01)

Säsongspremiären av ”Game of thrones”, HBO-serien som nu är inne på den tredje säsongen, kräver tålamod. Karaktärernas nuvarande situation måste återetableras, nya personer ska introduceras samtidigt som handlingen, sakta, drivs framåt. Det blir mycket förklarande dialog. ”Valar Dohaeris” är inte ett omedelbart premiäravsnitt, men det återspeglar å andra sidan serien som sådan – ”Game of thrones” har alltid främst handlat om politken, intrigerna, maktspelet och relationerna. Våldet har aldrig varit centralt, men när det väl förekommer är det brutalt och rättframt.

Avsnittet inleds med en vilsen och livrädd Samwell Tarly, övergiven av The night’s watch. I King’s landing slickar en förödmjukad Tyrion Lannister (fenomenale Peter Dinklage) såren efter slaget vid Blackwater och det faktum att hans far berövad honom titeln som kungens hand. I norr, bortom Väggen, försöker Jon Snow vinna the wildings förtroende (utmärkte Ciarán Hind som Mance Rayder, ”the king beyond the wall”, är en av många nya karaktärer som introduceras denna säsong). Och Daenerys fortskrider med sin plan att återta sin plats på järntronen.

”Game of thrones” extremt ambitiösa, ibland högtravande, anslag skulle kunna ligga serien i fatet. Här finns inte plats för direkta nyanser eftersom varje avsnitt oundvilken måste fyllas med enorm mängd information i och med de många parallella handlingarna och det stora karaktärsgalleriet. Så har också den tredje boken, ”Svärdets makt” – av många ansedd som George RR Martins bästa – delats upp i två tv-säsonger (HBO ännu inte gett klartecken för en fjärde säsong av ”Game of thrones”, men att det inte skulle bli en fortsättning verkar osannolik). Men det är förmodligen just det faktum att serien tar sig självt på så stort allvar som gör den så pass bra.

Som välgjort tv-drama har ”Game of thrones” nämligen hittat en perfekt ton med avstamp i det digra källmaterialet – och den oundvikligen mörka utvecklingen lovar gott för resten av säsongen. Faktum är att detta välgjutna tv-maskineri definitivt är en av de bästa serierna just nu. Efter säsongspremiärens av nödvändighet redovisande ton återstår alltså med all säkerhet nio avsnitt av finaste fantasymörker.

Premiär på C More series, 20.00 i morgon måndag samt på HBO Nordic

Kategorier

Elias Björkman

Amerikanska kabelkanalen FX (ägs av Fox Entertainment Group) meddelade i veckan att man startar systerkanalen FXX vars inriktning blir humor- och komedi-serier. FX är kanalen som gett Louis CK total kreativ frihet med sin serie ”Louie” och där podcast-veteranen och komikern Marc Marons nya tv-serie ”Maron” har premiär i maj i år.

Ännu fler goda nyheter: geniet Charlie Kaufman (”I huvudet på John Malkovich”, ”Adaptation”, ”Synecdoche, New York”) har för FX skapat en ny komediserie  som kommer att heta ”How and why”. Kaufman ska skriva manus, producera och regissera pilotavsnittet om en man som kan förklarar hur och varför ett kärnkraftverk fungerar men inte vet någonting om att leva. Högt ställda förväntingar alltså när Kaufman nu återvänder till tv-mediet.

YouTube Preview Image
Elias Björkman

Den tesen driver författaren och filosofen Jonathon Keats i senaste numret av den amerikanska utgåvan av tidningen Wired.

Keats menar att det vi kan dra lärdom av  premieringen av de två första vinnarna av Nobelpriset i litteratur, 1901 vann poeten Sully Prudhomme och 1902 historikern Theodor Mommsen, är att litterära storheter i sin tid ofta blir negligerade av framtida tycke och smak. Eftersom litterärt kändisskap är så nyckfullt skulle det vara mer än rimligt att prisa ett verk som är föränderligt, en heltäckande text som utvecklas i samma takt som samhället självt – i dag finns det ett sådant verk – Google – och därför, skriver Keats, bör Svenska Akademien belöna företaget med årets Nobelpris. Om EU kan få Nobels fredspris, varför skulle inte Google som organisation kunna få litteraturpriset? frågar han sig.

Keats fortsätter: Google spårar hela världens kultur samtidigt som den ständigt förändras och utvecklas, man katalogiserar nyheter, fokuserar på det som är relevant och sparar det för framtida generationer. 1902 års pris gick ju till en historiker, ännu ett prejudikat för att ge Google priset. Dessutom, skriver Keats, verkar Google med projektet Google Books i Nobels anda. Alfred Nobel ville att priset skulle tilldelas ”den som inom litteraturen har producerat det utmärktaste i idealisk rigtning”. Med Google Books tillhandahåller Google mer litterär nytta till fler människor än något enskilt verk eller samling, menar Keats.

Efter den senaste veckans Google-debacle då Språkrådet tvingades stryka nyordet ”ogooglebar” kallade Svenska Akademiens Peter Englund Googles agerande ”korkat och kortsiktig”. Nu är det knappast troligt att Englund med kollegor redan innan ansåg att Googles verksamhet bör premieras med Nobelpriset, eller att de har samma välvilliga inställning till det omdiskuterade företaget som Keats.

Artikeln är publicerad i Wireds papperstidning och digitala upplaga och är när detta skrivs just – ogooglebar.

Elias Björkman
YouTube Preview Image

USA:s allra heligaste är hotat. Två av vårens stora amerikanska actionfilmer genomför den plan som 11 september-kaparna aldrig lyckades fullfölja – att attackera Vita huset.

Häromveckan gick ”Olympus has fallen” (svensk premiär 3 maj) upp på bio i USA. Här är Gerard Butler, före detta Secret service-anställd, den enda som kan rädda USA:s president (Aaron Eckhart) från den Nordkoreanska gerillatrupp som intagit Vita huset och nu kräver att Nord- och Sydkorea enas och att amerikansk militär dras tillbaka från Koreahalvön. Det onde geniet som leder operationen, Kang Yeonsak (Rick Yune), planerar också avfyra amerikas samtliga kärnvapen på amerikansk mark för att förstöra hela landet som hämnd för sin föräldrars död(!).

”Olympus has fallen” har överlag sågats av amerikanska kritiker. De lär inte gilla sommarens ”White house down” (svensk premiär 28 juni) bättre. För regin svarar Roland Emmerich, den moderna katastroffilmens okrönte konung. Här är det polisen Jonh Cale (Channing Tatum) som måste rädda USA:s president (Jamie Foxx) från en inhemsk, paramiliär grupp som intagit – Vita huset. Emmerich har som brukligt en stor budget, det ser självklart maffigt ut när Vita huset sprängs, helikoptrar störtar och bilar krockar. Dessutom är Maggie Gyllenhaal med i rollistan vilket skulle kunna betyda att åtminstone en vettig kvinnlig karaktär finns med i denna gubbfest (men förmodligen inte: i trailern missar man henne om man blinkar).

YouTube Preview Image

Oavsett om det blir Nordkoreansk gerilla eller en inhemsk terrorgrupp verkar Hollywood vilja påminna om att inte ens USA:s president går säker på amerikansk mark. Det blir en tuff biovår för Vita husets anställda.

Så här såg det ut förra gången Emmerich sprängde Vita huset:
YouTube Preview Image

Elias Björkman

I juli får ”World war z” premiär, filmen som hittills mest varit omskriven för att dess stjärna Brad Pitt och regissören Marc Foster (”Quantum of solace”, Monster’s ball”) inte ska ha kommit överens på inspelningen – vilket bland annat resulterade i förseningar och tillägg av nya scener efter avslutad filmning. Situationen komplicerades av att Brad Pitt, med sitt bolag Plan B, även är en av filmens producenter. ”World war z” skulle ha börjat spelats in 2009 men det dåvarande manuset av J Michael Straczynski skrotades helt och Matthew Michael Carnahan fick i uppgift att skriva ett nytt utkast. När detta godkändes började till slut inspelningen i mitten av 2011, men premiärdatumet har redan skjutits upp två gånger sedan dess.

I höstas kom en första trailer som fick ett ljummet mottagande. Ett av de stora diskussionsämnena var de datoranimerade zombiernas märkliga, hetsiga rörelsemönster som fick dem att likna en armé av ettriga myror.

Häromdagen kom den andra trailern. Den inleds med familjemys med Brad Pitt och Mireille Enos (som ju var  fenomenal i ”The killing”) men övergår snabbt i livsfarlig räddningsaktion från ett New York under zombieattack. Givetvis är det upp till Bitt att rädda världens kvarvarande befolkning – på bekostnad av apokalyptiskt familjemys.

Som alltid när ett existerande verk ska översättas till film uppstår extrema förväntningar som inte brukar kunna infrias. Fansen är redan upprörda för att filmen inte följer förlagan, Max Brooks bok ”World war z: An oral history of the zombie war”. Handlingen är förlagd till nutid och har blivit mer actionbetonad. Men för oss som inte har läst boken utlovar den nya trailern habil zombie-apokalyps med mäktiga actionscener och gravallvarliga militärer som uppgivet förutspår hela mänsklighetens undergång. Det vill säga: något totala katastrof lär denna katastrof-film ändå inte bli.

Trailer 2
YouTube Preview Image

Trailer 1
YouTube Preview Image

 

David Stillberg
YouTube Preview Image

I helgen har den tredje säsongen av ”Game of thrones” premiär på HBO. Trailern ovanför är snygg men rörig – symboliskt, eftersom fantasyeposet befinner sig vid en kritisk punkt. Det komplicerade persongalleriet från George R R Martins romaner expanderar hela tiden. Hur manusförfattarna hanterar det utan att få handling och tempo att kollapsa kan avgöra tv-seriens framtid.


Lena Headey
gör en av
de allra bästa rolltolkningarna som änkedrottningen Cersei Lannister. En högadlig maktmänniska med ett stort problem: hon är kvinna i ett samhällsskikt där kvinnor på sin höjd kan användas för att giftas bort till allierade. Hennes ambitioner kanaliseras därför genom sonen, pojkkungen Joffrey (spelad med sociopatisk perfektion av Jack Gleeson).

YouTube Preview Image

Hittills har Headey ingjutit Cersei med ett återhållet ursinne. Youtubeklippet ovanför är ett bra exempel, där hon läxar upp finansministern Lord Baelish (Aidan Gillen). Det stenhårda yttre balanseras fint mot Cerseis karaktärsutveckling. Både insikten att Joffrey är spritt språngande galen och glimtarna av moderskänslor för hans trolovade Sansa Stark (Sophie Turner) ger henne djup. En roll som hade kunnat bli klichéartat ondskefull rör sig i stället i moraliskt mörkgrå vatten.

Lägg till ett incestuöst förhållande och tre barn med tvillingbrodern Jaime (Nikolaj Coster-Waldau), fadern Tywin (Charles Dance) som enbart vill ha henne som en kvinnlig bricka i det politiska spelet, och hennes andre bror, Tyrion (Peter Dinklage, Golden Globe-belönad för rollen) som avskytt Cersei – och hon honom – sedan barnsben. Dysfunktionalitet är bara början i familjen Lannister.


Det här är
en skärva, en liten tråd av handlingen i ”Game of thrones”. Säsong tre lär också innehålla truliga tonåringar i polarklimat, en armé av eunucker, och förhoppningsvis hinna med klassperspektiv på en krigshärjad landsbygd. Dessutom kommer ett av romanseriens största trauman. En händelse som gjorde mig fysiskt illamående när jag läste den. Sedan tv-seriens första avsnitt har R R Martin-fans världen över tisslat och tasslat och längtat. ”Hur kommer de att göra? Hur ska de väva in det här och lyckas behålla tittarna?”

Om tio avsnitt kommer vi äntligen att veta. Äntligen ska vi få prata om det. Vi återsamlas här på Kulturbloggen för att diskutera.


Mer läsning!
Vem blir avrättad? – Gör Elias Björkmans ”Game of thrones”-quiz.
Fantasy för realister – SvD:s intervju med George R R Martin inför premiären av säsong ett.
Stolthet och fördom – Reportage om kortväxtas villkor i Hollywood, apropå Peter Dinklages tacktal på Golden Globe-galan i fjol.

Elias Björkman

Twitters senaste uppköp, Vine, är en app som tillåter användaren att spela in sex sekunder långa videos att dela med sina vänner. Nu har, förmodligen, världens första Vine-trailer släppts: det är ”The wolverine”-regissören James Mangold som har delat med sig av en så kallad ”tweaser” – en trailer inför onsdagens verkliga trailersläpp för ”The wolverine”. Det extremt hetsiga fenomenet med införtrailers har bara det senaste året blivit standard när det gäller att skapa extra hajp för filmsläpp – men det har också lett till att  trailern som sådan tillskrivs ett större värde än den väl egentligen bör ha. Att dessutom använda Vines extremt begränsade tidsformat gör det närmast omöjligt att få en känsla för filmen.

Se trailern inför ”The wolverine”-trailern här:
vine.co/v/bDExaiMjJ1F

Elias Björkman

Det är i år tio år sedan The Postal Servcices album ”Give up” gavs ut. Samarbetet mellan Death Cab For Cuties Ben Gibbard och Jimmy Tamborello (Dntel, Figurine) blev en omedelbar indiehit som snart även spred sig till den breda publiken. I dag har albumet sålt i över en miljon exempelar över hela världen. Ryktena om ett andra album har i princip pågått sedan dess. Vid vissa tillfällen har Gibbard verkat säker på ett nytt album, medan han så sent som i december 2012 dementerade att det blir någon uppföljare till ”Give up”.

Fansen får i stället nöja sig med en jubileumsutgåva av debutalbumet, vilken inkluderar en extra skiva med b-sidor, remixer och två helt nya låtar. Det doftar väl egentligen lite väl mycket enkla pengar om släppet med tanke på att de flesta av dessa ”rariteter” gått att få tag på tidigare.

Närmast väntar The Postal Services första turné sedan 2003.

Lyssna på de två nya låtarna nedan:

A tattered line of string

Turn around
YouTube Preview Image

Humorsajten Funny or dies ”The Postal Service auditions”:
YouTube Preview Image

Harry Amster

Alex Schulman meddelade idag på sin podd att han tröttnat på att dissa människor. Särskilt som han själv blivit nerskriven av Andres Lokko i SvD för sin pjäs ”Älska mig”. I dagens Äntligen morgon med Gry Forssell och Anders Timell säger han samma sak, att han bestämt sig för att sluta med sina inne/ute-listor på Aftonbladet. Allt hade utlösts av att han i förra veckan skulle intervjua skådisen Jacob Eklund, som han på utelistan kallat ”Sveriges sämste skådis”. När han insåg detta drabbades han av ångest och självförakt. Vi får väl se om Alex Schulman håller sitt löfte.

När jag gjorde en söndagsintervju med honom för ett par veckor sedan läste jag upp ett par av hans utelistor. Som när han dissade  Lotta Bromé: ”Tycks alltid vara så ointresserad av ämnen och gäster att man för hennes skull önskar att hon slapp sitta i studion och plågas.” Och så här om Fredrik Lindström: ”Såg honom i Hellenius hörna och jösses, vad han verkar självupptagen och uppblåst. En förfärlig person att vara nära.”

Alex Schulman

Här följer ett utdrag ur söndagsintervjun:

–Sätter man ihop klippen som du gör nu är det inte sant. Det är djupt orättvist när du tar ut sex utsagor om kändisar och säger att det är min verksamhet.

Jag förstår att det inte är hela din verksamhet men finns det något problem med att döma ut folks yrkesheder?

–Du har rätt i att jag fortfarande gör det. Det är svårt att försvara men också att förkasta. På samma sätt som det är omöjligt för mig att förbjuda andra att ha åsikter om mig är det omöjligt för Lotta Bromé att förbjuda mig att tycka något om henne. Ska det kallas mobbning måste jag ge mig på någon svag och det gör jag inte. Jag skriver om folk i deras yrkesutövande, inte om att de är fula eller feta.

–Hela mitt sätt att arbeta bygger på att jag och några till slår hål på bubblorna och tar det för vad det är. Att skärskåda dessa människors poser och manér. Jag tycker att det behövs. Vi kan inte stå och bocka inför dem. Inom politiken är det inte så. Jag kommer aldrig glömma när jag och Annie Lööf var gäster hos Hübinette i höstas. Karin Hübinette var otroligt hård mot Lööf och så kommer jag in och får frågan ”berätta om din show!” Inte en svår fråga. Därför är det roligt att sticka hål på de stora egon som finns inom nöjesvärlden.

Själv konstaterar Alex Schulman att han är lättkränkt, något som förstås gör allt betydligt krångligare. Borde han inte då ta det lite lugnt och kanske rent av avstå från sina påhopp? Eller ”mobbar-tourettes” som någon uttryckte det.

–Hela mitt liv har jag skojat med andra, vilket innebär att jag måste vara beredd på att andra skojar med mig. Intellektuellt är jag med på spelreglerna. Det hindrar inte att jag blir kränkt, vilket är bekymmersamt eftersom det inte går att artikulera det någonstans. Jag får stå mitt kast helt enkelt.

Som sagt, återstår att se hur länge Alex Schulman står ut med att inte dissa folk.

 

Elias Björkman
YouTube Preview Image

I morgon står han på Globens scen, den nästan löjligt hyllade komikern Louis CK som de senaste åren gått från att främst vara ett namn för inbitna standup-fantaster till att bli om inte ett hushållsnamn så åtminstone en gigant inom sitt område.

Vi som senast CK besökte Sverige och Stockholm, hösten 2009, avmätt övervägde att gå men bestämde oss för att låta bli (”SÅ rolig är han väl inte?”) har givetvis bittert fått ångra detta. Globen är ett märkligt val av scen, nog för att hysterin på sociala medier inför biljettsläppet var total – men någon har förmodligen överskattat CK:s popularitet i Sverige. I stället för en inte helt fylld Globen, det går fortfarande att köpa biljetter, hade en mindre arena definitivt varit att föredra.

Louis CK är en fenomenal standup-komiker. Men så är det också i princip omöjligt att tycka illa om Louis CK – hans lufsiga uppenbarelse, snälla ögon och hopplösa skägg gör honom instinktivt älskvärd. Kan han ens göra någonting fel? Han har tagit standup-konsten till en ny nivå med ibland extremt explicita skämt som ligger långt ifrån Seinfeldska ”spaningar”. Han behåller aldrig några gamla skämt i sin repertoar utan slänger alltid allt sitt gamla material och skriver nytt hela tiden. Han säljer sin standup-show ”Live at the Beacon theater” för fem dollar direkt på sin hemsida, vilket resulterat i 200 000 sålda exemplar och 1,1 miljoner dollar i intäkter – varav CK gav bort 250 000 dollar i bonus till de han jobbar med och 280 000 dollar till olika välgörande ändamål. Han brister i gråt i ett oförglömligt avsnitt av Marc Marons podcast när denne konfronterar CK om vad som egentligen hände med deras vänskap. Han diskuterar vitas privilegier hos menlösa ”Tonight show” med Jay Leno. Han vägrar att svara på Vanity Fairs trötta Proust questionnaire. Han vitaliserar genren självbiografisk tv-komedi. Nej, helt  helt uppenbart kan han inte göra någonting fel.

Det enda område som Louis CK inte varit särskilt framgångsrik inom är film. Hans ”Tomorrow night” (med bland andra Steve Carell) har ett genomsnitt på 4,1 på Imdb just nu, och hans manussamarbeten med Chris Rock (”Pootie Tang”, ”Down to earth”) gick inte hem varken hos kritiker eller publik (men faktum är att ”Down to earth” definitivt är sevärd). Kanske blir det ändring på det nu – i augusti kommer Woody Allens ”Blue Jasmine” där CK spelar mot bland andra Cate Blanchett, Alec Baldwin och Peter Sarsgaard. Och i december syns han i David O Russels (”Silver linings playbook”) nya film med bland andra Jennifer Lawrence, Bradley Cooper och Christian Bale.

På lördag kommer han alltså till Sverige. Komikern som (nästan) alla älskar att hylla.

Ett litet urval med CK:s bästa stunder:

Louis CK hos Conan om när han tvingades misshandla sin hund
YouTube Preview Image

Twitter-hat
YouTube Preview Image

Louis CK:s första standup hos Conan, 1993
YouTube Preview Image

Louis CK hos Conan, 2006
YouTube Preview Image

Saddest handjob-rutinen

The N word
YouTube Preview Image

Louis CK hos Conan, 1993
YouTube Preview Image

Att bli förälder

YouTube Preview Image

En ung Louis CK
YouTube Preview Image

Louis CK:s ”Shamelss”
YouTube Preview Image