Annons
X
Annons
X

Kulturbloggen

Ricki Neuman

Ricki Neuman

…och alla idéer är begagnade och medvetet eller omedvetet stulna från miljoner andra källor, enligt Mark Twain i ett tröstande brev till den unga Helen Keller, som anklagades för stöld när hon var tolv år. Det visade sig att hennes saga Frostkungen på väldigt många sätt liknade en annan saga, Margaret Canbys Frostälvorna, som hon dock inte mindes att hon hade läst. Förutom brevet från Twain fick Keller även ett från Canby, som också lugnade och tröstade henne.

Episoden redovisas i en intressant essä av författaren och neurologen Oliver Sachs i ett aktuellt nummer av The New York Review of Books. Han skriver om minnets begränsningar, och avslutar med att konstatera att det inte finns någon mekanism i vår hjärna som garanterar att vi minns sanningen, och förklarar att vi ska vara glada över det. Om vi skulle komma ihåg varifrån vi har fått allt vi har lagrat, ”då skulle vi bli övermannade av irrelevant information”.

Kategorier

Elias Björkman

Det bästa Seth MacFarlane, årets bedrövliga Oscarsvärd, någonsin sagt är att Tina Fey och Amy Poehler borde leda Oscarsgalan 2014. Tyvärr är Tina Fey inte intresserad av jobbet: ”I just feel like that gig is so hard. Especially for, like, a woman – the amount of months that would be spent trying on dresses alone … no way”, säger hon till Huffington Post.

Så, vem eller vilka borde leda nästa års filmgala från Hollywood? Några alternativa förslag på värdar:

Amy Poehler – Varför inte? Skulle någon klara det på egen hand så är det hon.

YouTube Preview Image
Kristen Wiig och Will Ferrell – Var roliga på årets Golden Globe, så länge de inte låter sina allra tramsigaste sidor ta över skulle de kunna göra det perfekt.

Jimmy Fallon – Slätstruken men har sina toppar, stod dessutom för förra veckans bästa Youtube-klipp:

YouTube Preview Image

Louis CK – Skulle bli en helt annorlunda gala, men också garanterat en extremt rolig sådan.

För mer Fey se Times Style & Design som har gjort ett stort jobb med komedi-geniet.

Harry Amster

Soulgruppen The Temptations har drabbats av två dödsfall på kort tid. Först dog sångaren Otis ”Damon” Harris, 62 år gammal den 18 februari. Richard Street, som sjöng med gruppen på 1970-80-talet, avled, 70 år gammal, den 27 februari.Temptations har mist många medlemmar genom åren. Bland de mest kända finns Eddie Kendricks, David Ruffin och Melvin Franklin.

Här är en artikel jag skrev 1996 i serien The beat goes on om The Tempations.

Det går mycket väl att säga att Temptations karriär tog fart när Berry Gordy, blivande skivbolagsdirektör, stod bredvid Otis Williams, en av grundarna av vokal- och dansgruppen, på en offentlig toalett.

– När Gordy drog upp sitt blixtlås sa han ”Man, Otis, jag gillar verkligen din
grupp och om du skulle vantrivas med var du är nu, så kom till mig för jag ska
starta ett skivbolag.” Sa Gordy och startade Tamla Motown.
Under 60- och 70-talen var Temptations stora och vi pratar inte bara stora utan
gigantiska. Inte bara en smörgrupp som sjöng smöriga kärleksballader utan också
Black Panther-influerade texter om knarket, splittrade relationer i gettot och
mot Vietnamkriget.
Det är bara att lyssna på Cloud Nine med sin wahwah-gitarr, de komplexa
trumrytmerna (särskilt bastrumman och hi-haten driver låten) och sångarnas
tenor, baryton och basröster som går in i varandra. Att det svänger är ett
understatement.
Texten handlar om fattigdom, brist på mat och att det behövs något som kan lugna
nerverna i det svarta gettot.
”My father didn’t know the meaning of work, he disrespected mama and treated us
like dirt, I left home seeking a job that I never did find…”.
Istället var det Cloud 9 som löste problemen. Och Cloud 9 beskrivs så här:
”You can be what you wanna be, you ain’t got no responsibility…you’re a
million miles from reality…higher…”
Temptations bildades redan 1961 i Detroit och går nu in på sitt fjärde decennium.
Smokey Robinson skrev och producerade låtarna i början och med My Girl kom den
första USA-ettan. Den blev en hit igen när filmen My Girl blev en succé 1992.
När Norman Whitfield tog över som producent var han influerad av den nya
soulmusiken som Sly & Family Stone och Curtis Mayfield stod för. Hit efter hit
följde: Runaway Child, Running Wild (om tonårsuppror), I Can’t Get Next To You
(om taskiga relationer – lyssna på pianointrot i början och breaket när
trummorna och congas kommer in. Och försök sitta still) och Superstar.
Men Whitfield (som bland annat skrev I Heard It Through The Grapevine till
Marvin Gaye) nöjde sig inte med detta. Nu tog han över hela produktionen och
förvandlade Temptations till ett vokalbihang. Ofta tog det flera minuter innan
sångaren över huvud taget fick komma in. Mest kända är Papa Was A Rollin’
Stone (1972) och Masterpiece (1973) med oförglömliga basgångar, stråksektioner,
blås och wahwah-gitarren igen:
”It was the 3rd of September, that day I’ll allways remember, yes I will, ‘cause
that was the day that my daddy died, I never got a chance to see him…”
Ser man Temptations på bilder är det oftast fem leende och uppklädda herrar i
kostym och hatt. Men filosofin handlade inte bara om att stå på scenen. Publiken
skulle få en riktig show och bländas både av röster och danssteg:
– Vi måste sälja sex. Vi måste dansa och röra på oss, som Otis Williams
uttryckte det.
Sedan 1962 har Temptations haft över 80 hitsinglar. Många medlemmar har dött på
vägen. David Ruffin, en av Temptations supervokalister, dog av en överdos crack
1991. Eddie Kendricks, som hade den tunna falsettrösten, gick bort i lungcancer
1992 medan Paul Williams sköt sig 1973 efter år av alkoholproblem och psykiska
besvär.
Men gruppen fortsätter med ständigt nya medlemmar. Den 17 augusti uppträder de
tillsammans med Four Tops i Arlington, Texas. Pris: fem dollar.
Har man tur får man höra hits som Get Ready, Ain’t Too
Proud To Beg, Beauty Is Only Skin Deep, I’m Gonna Make You Love Me (som de sjöng
tillsammans med Diana Ross &
Supremes) och så I Wish It Would Rain, en underbar ballad om smärtan när allt
tar slut:
”Sunshine, blue skies, please go away, My girl has found another, and gone away,
With her went my future, my life’s filled with gloom, so day after day I stay
locked up in my room…”

Här sjunger Otis Harris lead i Masterpiece.

YouTube Preview Image

Papa was a rolling stone.YouTube Preview Image

 

 

 

 

 

Clemens Poellinger

-Jag är skyldig, säger Mo Yan, 58, ledamot av det kinesiska kommunistpartiet sedan 1978 och vice ordförande av det partitrogna kinesiska författarförbundet.

I Der Spiegel bekänner litteraturnobelpristagaren att han uppmanat sin egen hustru till abort av omsorg om sin karriär.

Kinas brutala enbarnspolitik, något som han idag tar avstånd ifrån, och dess för individer ofta tragiska konsekvenser är ett ämne som återkommer i flera av Mo Yans romaner.

Det tyska kvalitetsmagasinet fick den första riktiga intervjun med litteraturnobelpristagaren. På nätet fanns först bara en teaser, en kort sammanfattning på tyska. Nu ligger den kompletta texten i engelsk översättning på Spiegel Online.

-Jag tycker inte om att tala inför folk, berättar Mo Yan och nämner att han under Nobelfestligheterna i Stockholm som psykiskt stöd kramade en träbit han bar i näven.

-Jag tycker inte om att göra politiska uttalanden. Jag skriver snabbt, men jag tänker mycket noggrant. Och mina politiska uppfattningar är ganska tydliga. Man behöver bara läsa mina böcker, framhåller Mo Yan till Der Spiegel.

-Kina har genomgått sådana ofantliga omvälvningar de sista decennierna att de flesta av oss uppfattar oss som offer. Men endast ett fåtal frågar sig. ’Har jag själv skadat andra’.

Sedan han blev Nobelpristagare anser sig Mo Yan även orättvist svartmålad av kinesiska kollegor som Liao Yiwu, ”Jag vet att han är avundsjuk…”. Han och andra ”använder förtoringsglas för att leta efter mina brister och de förvrider innebörden av mina dikter.”

 

Ricki Neuman

…heter Mind and Cosmos, enligt The Guardian, är skriven av den amerikanske filosofen Thomas Nagel, och har fått människor upprörda på bägge sidor av Atlanten. Essän publicerades i oktober, men diskussionen om innehållet pågår fortfarande, nu senast i New York Times.

Nagel hävdar att det vi kallar medvetande och subjektivitet inte enbart kan förklaras med hjälp av kemi, biologi, fysik och evolution. Det finns eventuellt något annat. Detta har förstås fått förespråkarna för intelligent design att jubla, eftersom filosofen därmed kan tyckas stödja deras tes om att Gud har varit med och ”designat” människan. Samtidigt har boken fått darwinister och andra att fördöma Nagel (som för övrigt är ateist).

Det märkliga är den omedelbara polarisering som uppstår. Antingen är du helt och fullt för Darwin och evolutionen, eller så är du emot. Däremellan finns inget. Man kan förvänta sig att den vetenskapliga sfären ska sträva efter att undersöka verkligheten, och att Nagels bidrag ingår i det projektet. I ett perspektiv säger han egentligen inte mer än att det kanske finns andra hittills okända faktorer bakom det vi kallar medvetenhet och subjektivitet, och att detta är värt att diskutera och utforska.

Elias Björkman

En väntad gala, både vad gäller hur årets värd Seth MacFarlane skötte sig och årets pristagare. Mesta antydan till skräll var förmodligen Ang Lees regivinst, annars utföll de flesta vinsterna till på förhand favorittippade filmer.

”Argo” fick tre Oscars, varav två riktigt tunga: Bästa manus efter förlaga och Bästa film. Jennifer Lawrence, tidigare nominerad för ”Winter’s bone” 2011, fick ta emot den enda Oscarstatyetten till ”Du gör mig galen!” (nominerad i hela åtta kategorier). Galans mest väntade vinnare, Daniel Day-Lewis för ”Lincoln”, höll också ett av galans bästa tal.

Och så givetvis Malik Bendjelloul och hans ”Searching for Sugar man”. Välförtjänt men det fanns bättre filmer nominerade i dokumentärkategorin. Kul att även Bästa ljudredigering gick till två svenskar som fått lika många röster i sin kategori.

Bästa utländska tog Michael Haneke med sin ”Amour”. Även härligt, men lite oväntat, att man vågade ge Christoph Waltz en andra Oscar. Han vann så sent som 2010. Flest priser tog överskattade ”Berättelsen om Pi” – hela fyra vinster blev det varav två tekniska kategorier.

Annars dominerades galan av sång- och dansnummer och MacFarlane sällsynt unkna skämt.

För samtliga vinnare klicka här. I 20 av 24 kategorier prickade jag rätt vinnare i år.

Elias Björkman

I natt, 02.30 svensk tid, ställer sig Seth MacFarlane på scenen i The Dolby Theatre i Hollywood, Los Angeles för att leda den 85:e upplagan av Oscarsgalan. Men redan 23.00 i kväll börjar stjärnorna anlända, och med det startar livebloggen från galan här på svd.se.

Årets startfält är ovanligt starkt, ingen av filmerna i Bästa film-kategorin är dåliga men jag hade blivit besviken om ”Berättelsen om Pi” eller ”Beasts of the southern wild” vann. Nu verkar inget kunna stoppa Ben Afflecks ”Argo”. Den har gått extremt bra på vinterns prisgalor, hyllats av kritikerna och gått hem hos publiken och kommer förmodligen ta hem flest priser på kvällens gala. Den otroliga historien (som givetvis kryddats och gjorts mer otrolig än den egentligen är) är gedigen men väldigt rakt berättad. Som två timmars spännande underhållning fungerar den definitivt, men trots att Affleck utvecklats till en habil regissör tycker jag aldrig ”Argo” lyckas bli riktigt intressant – varken manus- eller hantverksmässigt. Dessutom borde Affleck inte gett huvudrollen till sig själv. Som skådespelare är han fortfarande extremt trubbig.

Tyvärr är en av förra årets absolut bästa filmer, ”The master”, mer eller mindre förbisedd på årets gala. Den har tre skådespelarnomineringar men lär inte ta hem någon av dem, trots att Joaquin Phoenix gör en verkligt fenomenal insats.

Om Malik Bendjellouls chanser skrev jag häromdagen. Det ser verkligen ut som att han kommer att gå hem med en Oscar. Men jag tror fortfarande att juryn kan ge priset till ”5 broken cameras” eller ”The invisible war” – den sistnämnda en film jag gärna sett som vinnare.

Här är mina samtliga tippade Oscarsvinnare:

Bästa film
Vinner: Argo (Grant Heslov, Ben Affleck och George Clooney)
Borde vinna: Amour

 

Bästa regi
Vinner: Steven Spielberg (Lincoln)
Borde vinna: Michael Haneke (Amour)

 

Bästa manliga huvudroll
Vinner: Daniel Day-Lewis (Lincoln)
Borde vinna: Joaquin Phoenix (The master)

 

 

Bästa kvinnliga huvudroll
Vinner: Jennifer Lawrence (Du gör mig galen!)
Borde vinna: Emmanuelle Riva (Amour)

 

Bästa manliga biroll
Vinner: Tommy Lee Jones (Lincoln)
Borde vinna: Philip Seymour Hoffman (The master) eller Tommy Lee Jones (Lincoln)

 

Bästa kvinnliga biroll
Vinner: Anne Hathaway (Les misérables)
Borde vinna: Anne Hathaway (Les misérables)

 

Bästa originalmanus
Vinner: Quentin Tarantino (Django unchained)
Borde vinna: Quentin Tarantino (Django unchained) eller Michael Haneke (Amour)

 

Bästa manus efter förlaga
Vinner: Chris Terrio (Argo)
Borde vinna: Tony Kushner (Lincoln)

 

Bästa animerade film
Vinner: Modig (Brave), (Mark Andrews och Brenda Chapman)
Borde vinna: Modig

 

Bästa utländska film
Vinner: Amour (Österrike)
Borde vinna: Amour (Österrike)

 

Bästa dokumentär
Vinner: Searching for Sugar man (Malik Bendjelloul och Simon Chinn)
Borde vinna: The invisible war (Kirby Dick och Amy Ziering)

 

Bästa dokumentära kortfilm
Vinner: Mondays at Racine (Cynthia Wade och Robin Honan)
Borde vinna:

 

Bästa kortfilm
Vinner: Curfew (Shawn Christensen)
Borde vinna:

 

 

Bästa animerade kortfilm
Vinner: Paperman (John Kahrs)
Borde vinna: Paperman (John Kahrs)

 

Bästa filmmusik
Vinner: Mychael Danna (Berättelsen om Pi)
Borde vinna: John Williams (Lincoln)

 

 

YouTube Preview Image

Bästa sång
Vinner: ”Skyfall” från Skyfall (Adele Adkins och Paul Epworth)
Borde vinna: ”Skyfall”

 

Bästa ljudredigering
Vinner: Paul N J Ottosson (Zero dark thirty)
Borde vinna: Paul N J Ottosson (Zero dark thirty)

 

Bästa ljud
Vinner: Andy Nelson, Mark Paterson och Simon Hayes (Les misérables)
Borde vinna: Andy Nelson, Mark Paterson och Simon Hayes (Les misérables)

 

Bästa scenografi
Vinner: Sarah Greenwood och Katie Spencer (Anna Karenina)
Borde vinna: Sarah Greenwood och Katie Spencer (Anna Karenina)

 

Bästa foto
Vinner: Claudio Miranda (Berättelsen om Pi)
Borde vinna: Robert Richardson (Django unchained)

 

Bästa smink
Vinner: Lisa Westcott och Julie Dartnell (Les misérables)
Borde vinna: Lisa Westcott och Julie Dartnell (Les misérables)

 

Bästa kostym
Vinner: Jacqueline Durran (Anna Karenina)
Borde vinna: Jacqueline Durran (Anna Karenina)

 

Bästa klippning
Vinner: William Goldenberg (Argo)
Borde vinna: Dylan Tichenor och William Goldenberg (Zero dark thirty)

 

Bästa specialeffekter
Vinner: Bill Westenhofer, Guillaume Rocheron, Erik-Jan De Boer (Berättelsen om Pi)
Borde vinna: Bill Westenhofer, Guillaume Rocheron, Erik-Jan De Boer (Berättelsen om Pi)

Ricki Neuman

…om hon arbetar åt ett statligt flygbolag. Hon fungerar som landets ansikte utåt, och är det första många utländska turister möter, förklarar liberala turkar, som är upprörda över förslaget till ny uniform för Turkish Airlines kabinpersonal, med långa kjolar, nedanför knäet, och fez-liknande huvudbonader.

Sedan ett decennium tillbaka styrs Turkiet av ett muslimskt parti, och kulturkampen mellan religiösa och sekulära krafter har blivit tydligare. och mer konfliktfylld – och de senare trängs mer och mer tillbaka, rapporterar New York Times från Istanbul. Allt fler kvinnor bär huvudsjal, och allt fler platser förbjuder servering av alkohol.

Det senare gäller även Turkish Airlines som kommer att förbjuda konsumtion av alkohol på vissa inrikes och utrikes linjer.

Kemal Atatürk skulle vrida sig sin grav, skriver en liberal krönikör, och påminner om att det moderna Turkiets skapare till och med förbjöd turkarna att bära fez. Det var då det.

 

 

David Stillberg
YouTube Preview Image

Har du ett hål i helgkalendern? Vill du fly från fredagsmys och Melodifestival?

Då kan jag rekommendera brittiska doombandet Sabazius episka elvatimmarsverk, ”The descent of man”. Lågfrekvent avslappning för stressade hjärnor.

Mest överraskande hittills är några tysta sekunder kring åttaminutersstrecket. På Twitter ryktas att ett ackord dyker upp om några timmar.

Erika Hallhagen

Den bästa satiren är alltid den satir som inte vet om att den är satir. Håll till godo med denna hyllning till den svenska mannen, den enormt atletiska och musikaliska svenska mannen.