Annons
X
Annons
X

Kulturbloggen

Ricki Neuman

Ricki Neuman

…har nu anlänt, enligt New York Times, som samtidigt konstaterar att konkurrensen inte är särskilt imponerande. Kathryn Bigelows spelfilm ”Zero Dark Thirty” bygger på dokumentärt material och börjar med attacken på World Trade Center 2001, följer CIA:s arbete med att försöka hitta mannen bakom dådet, Osama Bin Laden, och slutar med att amerikanska kommandosoldater tar sig in i terroristledarens högkvarter i Abbottabad i Pakistan 2011 – och dödar honom.

Filmen hade premiär i USA i veckan, men satte långt dessförinnan igång en hätsk debatt om tortyr, och igår kallade tre tunga senatorer ”Zero Dark Thirty” för ”gravt felaktig” för att den ger en missvisande bild av hur tortyr de facto ledde till att man fann Osama Bin Laden. En av senatorerna, Dianne Feinstein, refererar till den rapport på 6 000 sidor som precis har färdigställts, som i detalj beskriver CIA:s arbetsmetoder – och som tydligt visar att ”waterboarding” och andra liknande tortyrmetoder inte var avgörande för att finna Osama Bin Laden.

Regissören plus manusförfattaren, Mark Boal, menar att filmen poängterar att den viktigaste informationen om gömstället inte kom från tortyrmetoder, utan från en scen där förhörsledaren för en gångs skull behandlar en av sina fångar på ett mänskligt, respektfullt sätt.

Men frågan om huruvida tortyr ger resultat döljer ett än viktigare spörsmål. Ska vi tillåta tortyr, oavsett om den typen av förhörsmetoder kan ge väsentlig information eller inte? Finns det egentligen ett val, om man med hjälp av tortyr kan få fram information som förhindrar att tusentals människor mördas i ett attentat?

Ja, för liberala demokratier finns ett val. Bara att instämma i Barack Obamas uttalande när han blev president 2008: USA torterar inte.

 

Kategorier

Erika Hallhagen

Från och med 2 januari 2013 tar Debaser över verksamheten på Hornstulls Strand.
Debaser Slussen har länge haft ett rivningshot över sig och letat efter en ersättningslokal.

”Med vårt intåg i Hornstull Strands lokaler får vi möjligheten att förverkliga många nya idéer, bland annat vad det gäller det kulinariska, där Debaser Hornstull Strand kommer att få en egen prägel. Vi ser mycket fram emot att presentera alla nyheter för er lite närmare öppning. Det kommer att ske en del renoveringsarbete av lokalerna och vi räknar med att öppna portarna i tre steg. När sommarsolen skiner kommer alla delar stå klart, i övrigt ber vi få återkomma med tider”, skriver Debaser på sin hemsida.

Anders Q Björkman

När hantverkare skulle sanera ett hus i tyska Hemmenhofen hittade de väggmålningar bakom några bokhyllor i källaren. I huset bodde en gång i tiden konstnären Otto Dix (1891–1969) och huset ska nu byggas om för att bli ett museum över honom och hans verk. Och målningarna visade sig också vara gjorda av Dix, en konstnär som gärna målade starkt provokativ samhällssatir, ofta med groteska människor karikatyrmässigt avbildade. Han skildrade till exempel flera krigsmotiv och dekadenta bordellscener. Här i källaren hade han målat fabelväsen och motiv ur en gammal Alec Guinness-film på väggarna. Här kan man se de nyupptäckta målningarna i Der Spiegel.

Nazisterna stämplade Otto Dix konst som ”entartet”, urartad, och kastade  ut honom ur Konstakademien och avsatte honom som konstprofessor 1936. Dix flyttade då till Hemmenhofen vid Bodensjön och levde här till sin död. I juni nästa år öppnas det nya Otto Dix-museet.

Ricki Neuman

…det märks på flera ställen i världen, till exempel i före detta Jugoslavien, i Polen och Ryssland, och nu även i Hongkong, där journalisten och författaren Verna Yu kommer på sig själv med att längta tillbaka till kolonialtiden, när hon ska betala och får fram ett gammalt mynt med den engelska drottningen på. Hon beslutar sig för att behålla det, och minns den stora förväntan hon bar på i samband med överlämnandet till Kina år 1997.

Mottot på den tiden var ”ett land, två system”, men det gäller inte längre, för idag tränger den kinesiska fastlandskulturen in överallt, konstaterar hon dystert, och både pressfriheten och yttrandefriheten naggas i kanten.

Enklavens nye ledare, Leung Chunying, är vald av Peking och allmänt misstrodd av de boende i Hongkong, som öppet har demonstrerat sitt missnöje flera gånger under året, och då har mängder av deltagare viftat med den gamla kolonialflaggan.

Verna Yu tror inte att någon i Hongkong på allvar vill ha tillbaka det gamla engelska styret, även om man emellanåt saknar den frihet som då fanns.

Harry Amster

”White Christmas” är nog den definitiva julsången. Bing Crosbys version från 1942 är den mest sålda singeln någonsin, 50 miljoner exemplar. Tvåa kommer ”Candle in the wind” med Elton John, 33 miljoner. Det var inte så mycket tjafs i studion på den tiden utan han spelade in låten på 18 minuter. Sedan dess verkar det som alla sångare vill göra sin egen version. Elvis Presley har gjort det liksom Supremes, Bob Marley, Otis Redding och på senare tid Taylor Swift, Cee Lo Green och Lady Gaga.

”White christmas” skrev av den legendariske låtskrivaren Irving Berlin och han ska ha sagt till sin sekreterare, ”jag har just skrivit den bästa sången som någon någonsin skrivit.” Låten är med i filmen ”Holiday Inn” där Bing Crosby sjunger den som en duett med skådespelaren Marjorie Reynolds. Crosby spelade in en ny version 1947 och det är den vi lyssnar på idag.

Berlin skrev otaliga succéer som ”Alexander ragtime band”, ”There’s no business like show business” och ”Puttin’ on the Ritz”. Han såg det som en utmaning att skriva en jullåt, särskilt som han han själv var jude. Och det gick ju hyfsat.

Här sjunger Bing Crosby ”White Christmas”: ”I’m dreaming of a White Christmas, just like the ones I used to know…”

YouTube Preview Image

Här den mest kända skivinspelningen med Crosby.

YouTube Preview Image

Bing Crosby sjunger i filmen Holiday Inn med Marjorie Reynolds.

YouTube Preview Image

Tidig version med Rosemary Clooney.

YouTube Preview Image

The Drifters version från 1954.

YouTube Preview Image

Mer sliskig version av Elvis Presley.

YouTube Preview Image

Darlene Love sjunger strålande på Phil Spector-producerade albumet A Christmas gift for you.

YouTube Preview Image

Doris Days version.

YouTube Preview Image

Supremes variant.

YouTube Preview Image

Och Bob Marleys!

YouTube Preview Image

Soulversion av Otis Redding.

YouTube Preview Image

Boney M!

YouTube Preview Image

New Kids on the Block.

YouTube Preview Image

Och så Bette Midler.

YouTube Preview Image

Dionne Warwick ville också försöka.

YouTube Preview Image

Och Westlife.

YouTube Preview Image

Och självklart Taylor Swift.

YouTube Preview Image

Mannen bakom Never gonna give you up – Rick Astley.

YouTube Preview Image

Lite mer fart med Boy George.

YouTube Preview Image

Michael Bublé tillsammans med Kellie Pickler.

YouTube Preview Image

Cee Lo Green.

YouTube Preview Image

Och Rod Stewart.

YouTube Preview Image

Till sist så klart Lady Gaga. Hon spelade in sin version 2011 i tv-showen ”A very Gaga Thanksgiving” och den finns också med på en en jul-EP med titeln ”A very Gaga holiday”.

YouTube Preview Image

Bonusmaterial med David Bowie som sjunger Little drummer boy med Bing Crosby – och pratar om julen. Fascinerande hur bra deras röster passar ihop.

YouTube Preview Image

 

 

 

 

Erica Treijs

 

Auktionen av Greta Garbos klänningar, juveler och allehanda kvarlåtenskap skapade klirr i kassan hos Julien’s Auctions i Beverly hills. Över 800 objekt gick under klubban och inbringade 1,6 miljoner dollar. Bland de prissatta föremålen fanns allt ifrån lyckotroll och smöraskar till exklusiva plagg och objekt med en särskild historia – som läderkepsen från en annonskampanj 1924 (såldes för 15 000 dollar).

Greta Garbo (född 1905) fick redan innan sin skådespelarkarriär en insikt i modets svängningar. 1920 började hon arbeta som butiksbiträde på PUB:s hattavdelning men stannade bara i två år på varuhuset innan hon började på Dramatens scenskola. Under karriären hann hon med att medverka i 27 filmer. Hon avled 1990 i New York och är begravd på Skogskyrkogården i Stockholm.

 

 

Harry Amster

Lady Gaga går upp på scenen i New Jerseys Prudential Center och får igång snart 70-årige Mick Jagger. Han brukar i och för sig röra sig oavbrutet men nu ser det ut som han får en ordentlig kick av Gaga i lång peruk och skyhöga klackar eller om det är styltor. Det svänger när de återuppväcker ”Gimme shelter”, första spåret från legendariska albumet ”Let it bleed”, som släpptes 1969.

Gaga uppträdde med Rolling Stones i lördags på deras 50-årsjubileum. Även Bruce Springsteen medverkade i ”Tumbling dice”.

Här är Lady Gaga och Jagger.

YouTube Preview Image

 

 

YouTube Preview Image

 

 

Anders Q Björkman

För några veckor sedan samtalade jag med en ung tyska om hur det kändes att vara tysk och bära det tunga arv som nazismen, andra världskriget och Förintelsen har efterlämnat. Hon beskrev halvt på skämt, halvt på allvar hur man som tysk vaknar upp på morgonen, tar sig för pannan och säger till sig själv: ”Åh nej, jag är ju tysk!”.
Men sedan beskrev hon hur något hade hänt sommaren 2006. Tyskland arrangerade fotbolls-VM och hela världen kom på besök – och gillade det de såg. ”Världen sa till oss att rycka upp oss. Vårt land var ju riktigt trevligt – och vi också!”, berättade min tyska vän. Plötsligt tycktes världen kunna älska Tyskland.
Nu verkar dessa glada dagar vara över för Tyskland. Åtminstone om man får tro en essä av författaren och journalisten Dirk Kurbjuweit, publicerad i det senaste numret av Der Spiegel. Kurbjuweit beskriver hur 2012 har inneburit att bilden av den antisemitiska och ondskefulla tysken har återkommit. Han finner det i Grekland och Spanien, där den ekonomiska krisen och den roll det ekonomiskt starka Tyskland spelar i detta sammanhang, får greker och spanjorer att protestera med bilder där den tyska förbundskanslern Angela Merkel försetts med en armbindel med hakkors eller med en Hitlermustasch. Han hittar det i en bok av den amerikanske författaren Tuvia Tenenbom, som har rest i Tyskland och funnit att landet fortfarande är antisemitiskt. Tenenbom, vars bok nyligen har kommit ut på tyska, beskriver till och med tyskarna på ett sätt som skulle ha klassats som rasistiskt om det sagts om något annat folk – att de ”har antisemitismen i blodet” och liknande saker.
Kurbjuweit säger dock att Tyskland inte behöver utlänningar för att på nytt falla tillbaka i sin gamla roll. Det klarar de bra självs. Under 2012 har Günter Grass skrivit en dikt som var så kritisk till Israel att den av somliga klassats som antisemitisk. En stor diskussion utbröt om huruvida en kvinnlig roddare, vars pojkvän är medlem i en nynazistisk grupp, verkligen skulle få delta i London-OS. En annan debatt har gällt frågan om en rysk operasångare med ett hakkors tatuerat på sin kropp verkligen skulle få uppträda på Bayreuth-festivalen. Och ytterligare en debatt har rasat kring det faktum att en högerextrem terroristgrupp har lyckats mörda nio invandrarmän och en poliskvinna.
Och vad är då lösningen? Enligt Dirk Kurbjuweit är det varken att ständigt tänka på Nazitysklands brottsliga förflutna eller att helt glömma det. I stället föreslår han att man intar samma inställning som alla de unga européer som i dag väljer att weekendturista i Berlin. De partajar tillsammans med tyska klubbkids den ena dagen, men kanske besöker Förintelsemuseet den andra. På så sätt flyger de hem med en fullständig och sammansatt bild av Tyskland. Och just så måste också tyskarna klara av att se helheten av sig själva och sin nation, menar Kurbjuweit.

Ricki Neuman

…skriver historikern Niall Ferguson i IHT Magazine. Vi ligger inte i framkant längre, och det har inte bara att göra med att öst satsar hårt och gör bra val, det är också förbundet med att vi i väst satsar för lite och gör dåliga val. Ta antalet patent, som ett av många mått på framåtskridande: Japan leder, USA är tvåa, och nyligen gick Sydkorea och Kina förbi Tyskland, och ligger alltså trea och fyra. Ta matematisk kapacitet vid 15 års ålder: ungdomar i Shanghai är så mycket bättre än ungdomar i USA, samma stora skillnad som mellan ungdomar i USA och ungdomar i Albanien.

Enligt Ferguson finns det sex faktorer som radikalt ändrar historiens gång: tekniska innovationer, idéer och institutioner, även fungerande politiska systems tendens att degenerera, befolkningsutveckling, tillgång på råvaror och klimatförändring. De tre första förklarar varför vi i väst har tappat stinget, och författaren dröjer en stund vid de demokratiska samhällenas förfall i USA och Europa. På bägge ställen finns en oroande nedgång i laglydighet, och en ökande uppgång i korruption och ineffektivitet.

Så vad blir nästa stora vändpunkt?

En borgerlig revolution i Kina, tror Ferguson, och baserar sin förutsägelse på statistik från Credit Suisse. Mer än 300 miljoner kineser har tillgångar på mellan 70 000 och 700 000 kr, cirka 20 miljoner kineser har tillgångar på över 700 000 kr. Dessa människor kräver nu att deras ägodelar skyddas av lagen, och det största hotet är det korrumperade kommunistpartiet, som dessa nya rika allt oftare kritiserar på nätet. Härnäst väntar en samlad medelklassrevolt.

Clemens Poellinger

News Corp, Rupert Murdochs multinationella medieimperium, skrotar The Daily – världens första dagstidning för läsplattor som i-pad – efter knappt två år. ”The Daily” lanserades under stort ståhej och sedvanligt tal om mediebranschens framtid i februari 2011.

För prenumeranter prissattes nedladdningen av The Daily till blygsamma en dollar i veckan eller 40 dollar om året . Kostnaden för News Corp beräknades till 60 miljoner dollar per år och det visade sig tidigt att affären inte gick ihop, redan i augusti i år tvingades ett 50-tal i personalen att sluta. Sedan dess har järtecknen hopat sig över den pionjärprodukten. Teknikjournalisten Peter Ha, ”jag var den nittonde som anställdes på The Daily”, berättar underhållande sin version av The Dailys digitala resa – ”plattformen kändes som om den hölls ihop av spott och tuggummi” – på Gizmodo.

Såväl amerikanska Bussinessinsider.com som tyska Meedia.de rapporterar att The Dailys chefredaktör Jesse Angelo tillsammans med några handplockade ur personalen växlar över till Angelos tidigare arbetsplats, New York Post. Tabloiden ryktas bli Murdochkoncerens nya digitala flaggskepp, enligt vissa rapporter uppskattas den gå med 70 miljoner dollar i förlust i år.

The Dailys öde ”bådar illa för journalistiken” är den slutsats Meedia.de drar. ”Med nedläggningen av ”The Daily” växer tvivlet på den ekonomiska dugligheten hos andra web- och mobillösningar”.