Annons
X
Annons
X

Kulturbloggen

Clemens Poellinger

Clemens Poellinger
Bob Dylan, Gourmet Magazine: Asparagus, 2011–12
, Silksreentryck, FOTO: Rob McKeever/Gagosian Gallery

 

Ett 30-tal parodier på klassiska amerikanska magasinsomslag – Life, Time, Playboy med flera – utgör Bob Dylans nya galleriutställning fem trappor upp i branschjätten Gagosians lokaler på Madison Avenue i New York. Det rör sig om 120 centimeter höga silkscreentryck, många med vintagekändisar, pinuppor eller blodigslagna boxare sammankopplade med ironiska rubriker som ”Fem saker du inte visste om sparris” eller ”Midnattsmellanmål som håller dig smal”.

Precis som utställningstiteln ”Revisionist art” antyder reviderar Bob Dylan ett källmaterial han inte skapat själv. Hans samplingar av olika element – foton, logotyper och typsnitt – rör sig i en genre som man skulle kunna kalla en form av appropriationskonst. ”Kan Richard Prince kan jag”, tycks han ha tänkt. Flera skribenter, bland annat i Huffington Post och The Guardian, påminner om plagiatanklagelserna i samband med Dylans förra utställning på samma galleri. Den flitige kompilatören av andras musikaliska och konstnärliga uttryck hade i ”The Asia series” målat motiv som uppgavs vara inspirerade av egna resor i fjärran östern, men som var mycket snarlika fotografier av mästare som Henri Cartier Bresson.

”Revisionist art” är sammanställd av före detta Moma-kuratorn John Elderfield och pågår till 12 februari.

Kategorier

Erika Hallhagen

Under avdelningen ”oväntade saker på merchendisebordet” lägger vi sedan torsdagens Martha Wainwright-konsert på Strand till ”kokbok” till listan.
Bland skivor och t-shirts kunde man nämligen inhandla ”Kate’s christmas dinner”, där Martha tecknat ner sin mors julrecept. Folksångerskan Kate McGarrigle gick bort i cancer för två år sedan, något Martha bearbetar på sin senaste skiva ”Come home to mama”.
I kokboken, eller broschyren som Marthas make (basisten Brad Albetta) kanske mer rättmätigt kallar den, kan man bland annat lära sig baka Kates ”Ski biscuits” – hon gillade att åka längdskidor.
Här är receptet, så där på en höft översatt till svenska (det där med att behöva knö ner smöret i en kopp känns ju lite onödigt) och inte alls provlagat.

Kate’s ski biscuits
* 1/2 kopp osaltat smör (jag sku säga att saltat också funkar)
* 1/2 kopp farinsocker
* 2/3 kopp mörk sirap
* 1 tsk bakpulver
* 1,5 tsk malen ingefära
* 0,5 tsk malen nejlika
* 0,5 tsk malen muskot
* 0,5 tsk malen kryddpeppar
* 0,5 tsk malen kanel
(* 1 tsk vaniljsocker)
* det rivna skalet från en halv apelsin
* 1 matsked mörk rom
* 2 1/2 koppar vetemjöl
* silverkulor för dekoration
* kanderad ingefära för dekoration

Sätt ugnen på 180 grader.
Smält smör, sirap och socker i en kastrull, rör och ta bort innan det börjar koka. He sedan i bakpulver, kryddor och mjöl. Låt svalna i 30 min. Dela degen i två delar på mjölat bakbord. Rulla ut till pepparkakstjocklek. Dela i 6 längdskideformade bitar (skär ut skidspetsar i ena ändan och låt dem med fördel lutas lite mot bakplåtens kant så att de får sin böj). Arrangera små mönster med ingefära eller silverkulor, grädda i 6-8 minuter och låt sedan svalna.
Här lagar Kate sina kakor:

Harry Amster

I torsdags var det 11 år sedan George Harrison dog. Året därpå, 2002, arrangerade hans fru Olivia och sonen Dhani Concert for George i Royal Albert Hall i London. Alla var där: Paul McCartney, Ringo Starr, Eric Clapton, Jeff Lynne, Ravi Shankar, Tom Petty med flera. För att hylla detta streamade Youtube häromdagen. Här finns allt från Clapton som sjunger ”If I needed someone” till Tom Petty & the Heartbreakers version av ”Taxman”. Ringo Starr gör ”Photograph” och ”Honey don’t” medan McCartney sjunger ”For your blue”. Han gör också ”Something” med ukulele till en avslappnad feel good-ballad. Clapton spelar sitt berömda solo i ”While my guitar gently weeps”. Ravi Shankar och Monte Python är där. Ja, alla är där. Via Rolling Stones hemsida går det fortfarande att se konserten som är 1 timme och 40 minuter.

Eller kanske minnas hans välgörenhetskonsert för Bangladesh:

YouTube Preview Image

 

 

Harry Amster

En satirisk video om hur afrikaner hjälper de stackars norrmännen sprids på Youtube.En och en halv miljon har redan tittat.  ”We need to make a difference in Norway”, utbrister någon och uppmanar alla att skicka värmeelement till frusna norrmän. Då blir resultatet värme, ljus och leenden.

Det är den norska gruppen Radi-Aid som ligger bakom. Den tycker att det finns nog med snyfthistorier om det förfärliga läget i Afrika. Därför riktar de ljuset mot kalla Skandinavien med de hårda, kalla vintrarna. Några värmeelement lär inte skickas utan videons budskap är att det pågår massor av positiv aktivitet i Afrika och att kontinenten inte är så rörig som den ofta porträtteras som. Tanken är att om alla i Afrika bara såg den här videon, ”Africa for Norway”, och det var den enda information de hade om landet – vad skulle de då tycka?

Säger någon Afrika kommer tankar om svält, brottslighet och aids upp, enligt Radi-Aid. Vilket kanske inte är så konstigt eftersom de flesta insamlingar och media fokuserar på dessa ämnen.

Här är singeln ”Africa for Norway” i samma stil som ”We are the world”. Texten handlar om att vi inte längre kan blunda för Norges situation….

YouTube Preview Image

 

Erica Treijs

 

Den omdiskuterade Carl Larsson-målningen ”Karin skalar äpplen/Karin skalade äpplen” dras tillbaka på Bukowskis. Akvarellen från 1904 fanns i Norrköpings konstmuseums ägo fram till 1988

Verket som målades av Carl Larsson 1904, försvann alltså från mystiskt från Norrköpings museum 1988.

För drygt ett år sedan kontaktades auktionsfirman Bukowskis av en norsk konstsamlare som ville sälja verket. Den gången tackade Bukowskis nej, efter att ha haft kontakt med Norrköpings museum .

Till höstens Klassiska auktion (visning pågår just nu), hade alltså Bukowski ändrat sig och bjöd ut tavlan för 1,2 – 1,4 miljoner kronor, eftersom ”säljaren köpt tavlan i god tro och stölden också anses preskriberad”.

Sedan dess har det debatten kommit att handla om att Bukowskis tänkt sälja en ”stulen” tavla. Något som bevisligen gjorde att den norske samlaren fick kalla fötter. I dag när jag var på Bukowskis fanns heller inte tavlan på plats, men däremot en stor lapp som meddelade att ”tavlan var borttagen för fotografering”.

Enligt auktionsfirman handlar det om att den norske samlaren nu bestämt sig för att inte sälja målningen.

”Jag och min familj har beslutat oss för att behålla konstverket och inte utsätta Bukowskis eller oss själva för ytterligare tramsigheter”, skriver den anonyme säljaren i en kommentar.

Nummer 130 på höstens Klassiska auktion gapar nu alltså tom.

Harry Amster

Behrang Miri, som ställer upp i Melodifestivalen med låten ”Jalla dansa sawa”, ångrar att han i slutet av september rensade ut Tintin från barnbiblioteket Tiotretton på Kulturhuset i Stockholm. Han menade att de ”speglade en nidbild med ett kolonialt perspektiv”. Nu säger Behrang Miri, som ledde utvecklingen av Kulturhusets barn- och ungdomsverksamhet, till SvD att han längre fram ska skriva en artikel längre fram med sin version av vad som hände.

Ångrar du dig?

– För mig handlar det väldigt mycket om att den fråga jag ville lyfta aldrig kom fram i debatten – att man inte ska ta för givet att barn eller ungdomar inte påverkas av stereotyper och nidbilder. Det var trots allt en flytt från en barnavdelning 5-6 meter till en avdelning för äldre ungdomar och vuxna. I efterhand kan jag, med tanke på att frågan aldrig kom upp på det sätt jag ville, tycka att det var fel tillvägagångssätt. Det var ett absolut ett misstag, säger Behrang Miri till SvD.

 

 

 

Ricki Neuman

…och hon får gärna komma tillbaka, Marika Carlsson, återvända med ”En negers uppväxt”, en stark, rolig, modig, personlig, proffsig och politisk enmansshow, en och en halv timme om hur det var att komma till Mönsterås från Etiopien, som tvååring, och om hur det är att vara svart i Sverige, på gott och ont.

Vi i salongen på Rival i Stockholm skrattade hysteriskt, fällde en och annan tår och applåderade så att det gjorde ont i händerna – och det var hon värd. Marika Carlsson bevisar det som länge har varit sant i New York, och nu börjar bli vanligt i Sverige, att ståupp är en idealisk genre för minoriteter och andra att utforska, en perfekt scen om man för en kort stund vill förse majoriteten med andra glasögon, ett annat perspektiv.

Titeln på föreställningen blev för övrigt anmäld för hets mot folkgrupp, ”som om jag hetsade mot mig själv”, men polisen gick inte vidare.

Marika, kom tillbaka!

Erika Hallhagen

Plötsligt landar en helikopter framför det äldre parets hus, ut kliver Larry Hagman som sätter på sig stetsonhatten och knackar på dörren. Damen i huset öppnar och smäller igen dörren i hans ansikte. Hennes make får öppna när det knackar igen. ”Men aldrig trodde jag väl att JR (svenskt uttal) skulle komma och hälsa på” säger han och tar honom sedan på en rundtur på gården – ”Här har jag hönorna”. Hagmans svenska fru Maj Axelsson går efter och tolkar hjälpligt.

Det är inte bara i detta gamla fantastiska tv-inslag som Larry Hagman blir ihopblandad med JR Ewing. Rollen som den bitske och elake oljemagnaten fick Hagman leva med. Och den levde med honom – Hagman var själv lika flitig med med att lyfta på whiskyflaskans kristallock, något som tagits upp i intervjuer inte minst inför de nya avsnitten av Dallas som visades i SVT i somras. Nu har båda hängt undan hatten – igår dog Larry Hagman i sviterna av cancer, 81 år gammal.

”Varje gång Gud stänger ett fönster öppnar han ett dörr” sägs det. Oavsett om man tror på Gud eller inte är det svårt att hålla med om. JR Ewing, förlåt Larry Hagman, själva grundbulten till vårt amerikaniserade 80-tal, är borta och det blir än mer uppenbart att det som var inte kommer åter. Och lika tydligt är det att även den nya tv-serien, betydligt snabbare, kommer att gå samma öde till mötes. Larry Hagman (med viss hjälp av Linda Gray som Sue-Ellen) var det enda som tillförde liv bland de andra plastiga Barbiedockorna.

Ricki Neuman

Nu senast har sångerskan Madonna fått problem, efter ett uppträdande i St Petersburg i augusti i år. Hon anklagas för att ha propagerat för homosexualitet, och riskerar böter på upp till 70 miljoner kr. Enligt en ny lokal lag är det förbjudet att inför barn ivra för homosexualitet, och även om konserten hade en åldersgräns på 18 år så hävdar flera antibög-grupper att minderåriga tilläts komma in på arenan.

Nio sådana organisationer står bakom polisanmälan, och de skriver bland annat att Madonna har påverkat unga pojkar och flickor att fokusera på ”perversioner, som kommer att leda till färre födda barn, och en minskning av den militära potentialen”.

Enligt New York Times skedde ingen agitation, utan Madonna höll ett ett kort anförande, där hon krävde att ”homosexuella behandlas med värdighet, med respekt, med tolerans, med medkänsla och kärlek”.

Vart är Ryssland på väg, kan man fråga sig. Bort från Väst, tycks vara den dominerande rörelsen.

Ricki Neuman

…eller i varje fall relativt outforskad. Men på sistone har allt fler journalister, historiker och författare fokuserat på den stora kinesiska svälten 1958-62, och bara under hösten har ett tiotal verk i ämnet publicerats, nu senast böcker av Yang Jisheng och Frank Dikötter.

Att Hitler lyckades mörda 6 miljoner judar är svårt att förstå, lika obegripligt som att omfatta att Mao åstadkom en svältkatastrof som dödade mellan 35 och 45 miljoner av hans egna landsmän. Enligt Jisheng är detta en unik tragedi i mänsklighetens historia, ”för dessa människor svalt till döds och tvingades bli kannibaler under en period av normala klimatmönster, och under en tid utan krig eller epidemier”.

När general Peng Dehuai i augusti 1959 ifrågasatte vad som höll på att hända ute i landet blev han anklagad av Mao för att vara ”höger-opportunist” – och fråntogs all makt.

Både Dikötter och Jisheng konstaterar att nästan alla visste precis vad som ägde rum, från byns äldste till vice partiordförande Liu Shaoqi och premiärminister Zhou Enlai, men för både landsbygdens och partiets ledare var det förbundet med livsfara att slå larm. Och för Mao handlade det om prestige, om att till varje pris fullfölja en omöjlig vision: att snabbt förvandla Kina till en modern industristat. Landet betalade ett pris som fortfarande är kännbart, även om partiet än idag vägrar göra upp med denna hemska fas av Kinas historia.