Annons
X
Annons
X

Kulturbloggen

Ludvig Hertzberg

Ludvig Hertzberg

Det låter som ett sånt där oförargligt, ”uppbyggligt” kulturpolitiskt projekt som ska stöda ”unga kulturarbetare” och ”stärka banden mellan de nordiska länderna” men som sällan brukar göra särskilt mycket väsen av sig.

Finansiärer som Svenska filminstitutet, Film i Väst, Nordiska kulturfonden och Kulturkontakt Nord har låtit ungdomar från Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge filma sin vardag under tio veckor. ”Fyra unga människor runt 18-25 i varje nordiskt land är utvalda för att med videokameror dokumentera sitt liv och sin vardag under 10 veckor i höst! /…/ Med stort mod och uppriktighet bjuder de dig en inblick i sina liv!”, heter det på hemsidan, där resultatet visas upp.

Projektet Doxwise låter som frid och fröjd, med andra ord, men nu sprider sig ett av bidragen som en viral löpeld på nätet, rapporterar Hufvudstadsbladet. Det rör sig om ett klipp där en grupp unga finska män bestämmer sig för att uppsöka hungerstrejkande afghaner i närheten av riksdagshuset i Helsingfors – och där ställa till med en grillfest. Jargongen är berusat upprymd och när en frusen afghansk man slår sig ner för att värma sig vid elden blir han föremål för både ärekränkande och rasistiska kommentarer.

Man kan i videon ana att den hungerstrejkande mannen inte kan finska tillräckligt bra för att uppfatta förolämpningarna, men att det rör sig om ett rasistiskt övergrepp kan vem som helst se utan att förstå vad som sägs:

[[Uppdatering 31/10 10:40: videon tycks nu ha plockats bort]]

Man kan bara hoppas att det kommer att avslöjas som ett ”konstprojekt”, att videon inte är dokumentär utan iscensatt, för att ”lyfta debatten”, som det brukar heta. I annat fall får nog Doxwise betraktas som nordismens absoluta lågvattenmärke.

 

 

 

 

 

Kategorier

Ricki Neuman

…i och med huvudrollen i den omdebatterade Seal Team Six som handlar om hur presidenten och hans team förberedde och utförde attacken på Osama bin Laden i maj förra året. I denna dokumentär framstår Obama som en kunnig och målmedveten beslutsfattare, enligt New York Times. TV-dramat sänds av kanalen National Geographic Channel, och råkar ha premiär två dagar före presidentvalet.

Råkar?

Är detta seriös kultur eller dold valpropaganda? Republikanerna rasar, särskilt som tv-kanalens chef nyligen avslöjade att han hade tvingat filmens producent att klippa bort ett avsnitt som antyder att Mitt Romney var emot attacken. Där gick en gräns. Är detta ett nytt lurigt sätt att påverka landets väljare, undrar New York Post. Kanske finns det mängder av andra liknande fall av ”politisk produktplacering”. Vi har bara inte upptäckt dem ännu.

henrik.sahl.johansson

”I varje ögonblick, bakom den skenbart mest mogna människas yttre, hålls barndomens värld likt ett glas vatten som när som helst kan rinna över” skriver poeten Ted Hughes till sin son Nicholas i ett brev daterat till 1986. Nicholas Hughes var då 23 år gammal; lika många år senare skulle han tragiskt nog ta sitt liv, liksom hans moder Sylvia Plath en gång hade gjort. I sitt brev till sonen skriver Ted Hughes om varje persons inneboende barnslighet, och hur det enda människan kan ångra är att hon inte levt med tillräckligt stort mod. Han avslutar med att citera Buddha: ”Lev som en mäktig flod”.

Hughes brev finns med åtta hundra andra bevarat på sidan ”Letters of note”, som vikt sitt hörn av internet åt att plocka russinen ur historiens korrespondenskaka. Att bläddra genom dessa brev är som att stiga ned rakt ned i en kista glömd på vinden – det är om vartannat humoristiskt, sorgligt, dräpande och gravallvarligt.

Bland de många breven återfinns bland annat en lista över saker att oroa sig för, skriven av F. Scott Fitzgerald till sin dotter ”Scottie” (”Oroa dig inte för myggor, oroa dig inte för flugor, oroa dig inte för insekter överhuvudtaget, oroa dig inte för föräldrar, oroa dig inte för pojkar […]”); här finns ett lidelsefullt refuseringsbrev till Gertrude Stein från hennes förläggare (”Jag är bara en, bara en, bara en. Bara en varelse, en i taget. […] Bara ett exemplar skulle sälja här. Knappast ett. Knappast ett.”); här finns en flaska fylld med drömmar som en flicka skickade till Roald Dahl, samt hans svar (”Jag ska gå ner till byn i kväll och blåsa den genom barnens sovrumsfönster för att se om den fungerar”); och mycket, mycket mer. Briljansen i många av dessa texter är just att de är skrivna med en sådan stor ärlighet; när man riktar sig mot en annan människa, och inte en hel publik, finns det inget behov av att förställa sin röst.

Samtidigt kan man inte låta bli att fråga sig vad som sker med de många mejl som skrivs i vår tid. Där de utdrag som publiceras av ”Letters of note” är upphittade i böcker, bland mappar eller i skrivbordslådor kommer vår veritabla flugsvärm av elektronisk post, statusuppdateringar och tweets att behöva grävas fram bortom det fysiska rummet. Det kommer att bli intressant att se hur en sådan historieskrivning kommer att te sig – och hur många gamla mejl som överlever tidens tand.

Ricki Neuman

…på länge är också den minst omskrivna, märkligt nog. Sammanslagningen av Kulturhuset och Stadsteatern, under Benny Fredrikssons ledning, borde ses som en braskande nyhet, men har hittills fått minimalt med utrymme i medierna. Att två av stadens tyngsta kulturinstitutioner slås ihop, om detta finns nästan inget att säga, inget att ifrågasätta.

Besynnerligt.

Särskilt som vi inte har fått någon särskilt övertygande förklaring till varför. Vad är egentligen poängen med denna plötsliga fusion?

Handlar det om synergi, det vill säga är syftet att spara pengar?

Eller handlar det om en naturlig utveckling, en fortsättning på arkitekten Peter Celsings ursprungliga tankar om byggnaden, ett modernt allkonsthus, och blir det därmed en organisk återförening av två verksamheter som borde vara en?

Eller handlar det om att staden är missnöjd med Kulturhusets nuvarande chef, Eric Sjöström, och ger ännu ett revir till Benny Fredriksson, så att han slutar drömma om att få ta över Dramaten?

Eller handlar det om att kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt har en vision, och föreställer sig en sprakande gnistrande korsbefruktning mellan Bennys och Erics två gäng? Om så, varför inte säga det högt?

Den 19 november tas förslaget upp i Stadsfullmäktige. Då kanske vi får veta?

Ricki Neuman

på att respektera sina journalister, enligt amerikanska Committee to Protect Journalists, och har till och med fler fängslade reportrar än värstingarna Iran, Kina och Eritrea. Det framgår av nätverkets senaste rapport som berättar att det just nu sitter 76 journalister fängslade i landets fängelser, de flesta av dem i väntan på rättegång. Två anklagelser dominerar – man har formulerat sig nedlåtande om Turkiet, och man har skrivit om den kurdiska frågan.

Turkiet är sämst, och på samma gång bäst, märkligt nog. FN, Europarådet, EU och andra tunga aktörer kritiserar ofta landets pågående jakt på journalister, samtidigt som man gärna håller upp Turkiet som ett föredöme för regionen, en modell för Mellanösterns muslimska länder, och hoppas att Egypten, Tunisien, Marocko och andra ska inspireras av premiärminister Recep Tayyip Erdogan styre. Bara inte ifråga om pressfriheten.

Harry Amster

1964 fick Lesley Gore en världshit med den lysande feministlåten ”You don’t own me”. Nu ligger den 66-åriga sångerskan bakom en videohit på Youtube till stöd för Obamas presidentkampanj och kvinnors rättigheter. Hon inleder själv videon med orden: ”I’m Lesley Gore and I approve this message.” Massor av kvinnor, flickor och några indiestjärnor läppsynkar till låten och håller upp skyltar som ”My body is not a battleground”. På slutet kommer Lesley Gore tillbaka och berättar att det är svårt att tro på ”men vi kämpar fortfarande för samma saker som då.”

Här några textrader från ”You don’t own me”:

You don’t own me, I’m not just one of your many toys
You don’t own me, don’t say I can’t go with other boys

And don’t tell me what to do
And don’t tell me what to say
And please, when I go out with you
Don’t put me on display, ’cause

You don’t own me, don’t try to change me in any way
You don’t own me, don’t tie me down ’cause I’d never stay.

Lesley Gore var bara 18 år när hon spelade in ”You don’t own me” och den tog sig till USA-listans andra plats. ”I want to hold your hand” med Beatles låg etta. I dag är hon 66 år och kom ut 2005 som lesbisk då hon också släppte en ny platta och fick stor uppmärksamhet igen. Läs historien om Lesley Gore (SvD 1998-05-18):

Lesley Gore hade sammanlagt 19 hits i USA. Hon sjöng med ett jazzband
1962 men allt började med att hon framförde ”It’s my party” på en fest samma år.
Någon föreslog att hon skulle skicka en demo till Mercury Records.
Där tog producenten Quincy Jones hand om henne och miljonsäljarna avlöste
varandra – ”It’s my party” (Lill-Babs gjorde covern ”Leva livet” på svenska) och ”Judy’s turn to
cry”. Men framförallt ”You don’t own me”, som Dusty Springfield gjorde en cover på.

Lesley Gore är en av de få vita sångerskor som spelat in för Motown – albumet
”Someplace else now” bestod helt av egna låtar men hitsen uteblev. Senare var hon
med på två spår till soundtracket till filmen ”Fame”. Hennes bror Michael skrev
titellåten som Irene Cara fick en hit med.
På sin senaste inspelning, 1987, sjunger Lesley Gore tillsammans med en annan
60-talist, Lou Christie. Faktum är att hon fortfarande kör nostalgikonserter och
drar ”It’s my party and I’ll cry if I want to” med jämna mellanrum. Om den
låten säger Lesley Gore till tidningen People:
– Antagligen var det den lilla vita medelklassrebellen i mig som desperat
försökte komma ut.
I dag bor Lesley Gore i New York och skriver musik. Hon nominerades för en Oscar
1980 för låten ”Out here of my own”, som var med i ”Fame”. Hon har även spelat i
komediserien Murphy Brown. Redan 1967 var hon med i Batman där hon spelade
Catwomans assistent Pussycat.
”You don’t own me” har blivit feministernas egen kampsång och Bette Midler, Diane
Keaton och Goldie Hawn sjöng den i filmen ”First Wives Club”.

Men tillbaka till Quincy Jones, som senare producerade Michael Jackson. Han hade
200 demos att välja mellan när han hittade ”It’s my party”. Singeln
släpptes blixtsnabbt eftersom Jones hade fått reda på att demonproducenten Phil
Spector tänkte spela in den med The Crystals.
Därmed kunde Lesley Gore bli en av de mest framgångsrika solosångarna
(tillsammans med Brenda Lee och Little Peggy March) som förknippas med
flickgruppsoundet på 60-talet.
Och med följande textrader var succén given: ”Nobody knows where Johnny has
gone/But Judy left the same time/Why was he holding her hand/ When he’s supposed
to be mine.”

PS 2005 släppte Gore plattan ”Ever since” och flera av låtarna har varit med i tv-serier som ”CSI” och ”The L word”.

Här är videon till stöd för president Obama:

YouTube Preview Image

Här är originalet till ”You don’t own me” med Lesley Gore:

YouTube Preview Image

Och här är Scarlett Johansson som i ett tal hoppas på Obama:

YouTube Preview Image

 

 

 

 

 

 

 

 

Ricki Neuman

har ofta något speciellt över sig, en särskild slags dekadans, som den aktuella historien om bankmannen Dominique Strauss-Kahns erotiska liv, som nyligen har lett till en bok, en pjäs och en kommande film, med Gerard Depardieu i huvudrollen. Det är inte svårt att se vad som lockar författare och manusskribenter: slutna middagar med affärsmän, advokater, domare, politiker, polischefer, journalister och musiker, med DSK som hedersgäst, och med utsökt mat och dyra viner – hemliga tillställningar som slutar med nakna gäster, fri sex och inhyrda prostituerade.

Än mer franskt är förstås DSK:s försvar, publicerat i senaste numret av tidskriften Le Point. Där skriver han att myndigheterna nu försöker ”kriminalisera lusten” och berättar vidare att han under lång tid har varit övertygad om att han kan leva sitt liv precis som han vill, utan att det påverkar hans professionella tillvaro, och det inkluderar ”fritt beteende mellan vuxna som är överens”. Men det var tydligen naivt, konstaterar han.

Än mer franskt är hans stigande popularitet. I Sverige och många andra länder hade han förmodligen varit körd, inte minst efter alla anklagelser om våldtäkt. Inte i det liberala (eller gränslösa) Frankrike, där han nu har startat en framgångsrik konsultverksamhet, blivit en efterfrågad föredragshållare plus anlitad inledningstalare vid stora ekonomiska konferenser.

Jenny Leonardz

Den turkiske pianisten och kompositören Fazil Say fick i torsdags försvara sig i domstolen, anklagad för att ha förolämpat islam. Say, som spelar med världens stora symfoniorkestrar i Europa och USA, har på twitter skämtat om islam och riskerar för detta upp till 18 månades fängelse, rapporterar nyhetsbyrån AP.

Turkiets minister för relationer med EU, Egemen Bagis, har dock föreslagit att åtalet ska läggas ner och sagt att twitterskämten ligger inom ramen för Fazil Says ”rätt att babbla”, men anser också han att Say har ”förolämpat människors tro och värderingar”.

Resultatet av torsdagens förhandlingar blev att skjuta upp proceduren till början av nästa år, och Fazil Say fortsätter, trots anklagelserna, sitt fulltecknade konsertschema. I Ankara drog han nyligen fulla hus, med både egna kompositioner och musik av Mozart.

Och i vad bestod brottet? Bland annat att Fazil Say tweetade en kommentar på ett böneutrop som bara tog 22 sekunder: ”Varför så brått? Har du en älskarinna som väntar, eller står rakin upphälld på bordet?”

Anders Q Björkman

Tysk film fortsätter att utforska DDR, den östtyska kommunistiska nation som försvann när Tyskland enades 1990. På svenska biografer har vi till exempel kunnat se komedin ”Goodbye, Lenin!”, där en partitrogen kvinna vaknar upp i ett enat Tyskland efter att ha legat i koma, och hennes son gör allt för att mamman inte ska förstå att det älskade DDR har försvunnit och därmed få en chock. Vi har också kunnat se det Oscarsvinnande dramat ”De andras liv”, om en Stasiagents avlyssning av en teaterregissörs våning. Och på svenska biografer går just nu ”Barbara”, om en läkare som drömmer om att kunna fly till sin älskare i Västtyskland.
En mer udda skildring av livet i Östtyskland bjuder filmregissören Carsten Fiebeler på i sin film ”Sushi in Suhl”, som fick tysk premiär i veckan. Här berättas den sanna berättelsen om Rolf Anschütz, vars högsta dröm var att öppna en japansk restaurang. Och ganska oväntat lyckades han framgångsrikt servera sushi i staden Suhl, där man annars föredrog bratwurst. Men filmen skildrar en hel del kompromisser: snaps i äggkoppar, Worcestersås i stället för soja och hopsydda köksförkläden förvandlade till kimonos.
Om den kommer till Sverige är oklart, men i Der Spiegel beskrivs den som mindre ”ostalgisk” och därmed mer sympatisk och ärligare än ”Goodbye Lenin!”.

Clemens Poellinger

 

 

Sedan i torsdags lyfter Verity sitt svärd över hamnen i orten Ilfracombe på natursköna grevskapet Devons norrsida, mot Bristol Channel. Jättestor och jättenaken och utlånad på 20 år till det före detta fiskeläget, numera turistdestinationen (”cuirous coastal charm”), liknas Damien Hirsts gigantiska bronsskulptur än vid en lokal frihetsgudinna, än vid stalinistisk kitsch. Och faktiskt, om man bortser från att hon inte bara är naken och gravid utan även, enligt den engelske skandalsuccékonstnärens vana, avbildas i anatomisk genomskärning inklusive ofött foster, påminner hennes gestik om segergudinnan i Kievs moderlandsmonument.

Hirst har fått mycket smisk av brittiska kritiker för sitt monumentala tilltag. ”En farlig monstrositet”, skriver Jonathan Jones på Guardians konstblogg. Men turistnäringen i Ilfracombe tror på dragningskraften i sitt nya landmärke. Vad Damien Hirst själv beträffar har han en speciell relation till den lilla staden där han både äger hus och restaurang. Nu till invigningshelgen är den senare fullbokad.