Annons
X
Annons
X

Kulturbloggen

Anders Q Björkman

Anders Q Björkman

Får man skoja om Hitler och judar? Och om man nu får det – får man då göra det i Tyskland? En som besvarar frågan klart och tydligt är komikern Oliver Polak, och han gör det så klart med ett skämt: ”Jag får det, jag är jude”. Svaret är också titeln på den bok han gav ut för några år sedan (”Ich darf das, ich bin Jude”) och från och med i dag (28 september) är Polak också ute på en ståupp-turné under samma namn. Med sig har han humor om i Tyskland så tabubelagda ämnen som nazism och judar.

Komikerns far satt i flera koncentrationsläger under Hitlers styre i Tyskland, men återvände efter kriget till sin hemstad Papenburg. Därmed kom Oliver Polak att bli något ganska ovanligt i det moderna Tyskland – en tysk jude. Och detta – att det efter Förintelsen finns så få judar i Tyskland – är också något som han vågar skoja om. ”Tyska judar är lite som pandabjörnar. Det finns inte längre så många av oss”. Och, konstaterar han, därför kommer folk till hans show – för att få se en äkta tysk jude. I en intervju i tidningen Der Spiegel berättar han om en kvinna som efter en föreställning kom fram och frågade honom: ”Herr Polak, ni är jude… intressant. Kan man leva av det?”. Varpå Polak svarade: ”Ja, man kan leva av det. Vi har ju inte längre så många som vi måste dela med”.

Tidningen konstaterar att Polaks bok och turné berör många tyskar lite illa ”…av tre skäl: Tyskland har för lite humor. Och så få judar. Och framför allt för lite judisk humor”. På sin turné har han med sig en schäferhund i militärmössa med ett (pixlat) hakkors ovanför skärmen och en davidsstjärna runt halsen. Och den tyska publiken vet inte riktigt om den törs skratta åt föreställningen.

Oliver Polak uppträder i gul träningsoverall. Foto: Oliverpolak.de

Kategorier

Erica Treijs

Har den arabiska våren övergått i vinterdvala för de kristna kvinnorna i länder som Irak, Syrien och Egypten? Det var något som bland andra SR:s mellanösterkorrespondent Cecilia Uddén, Hinda Talal, debattör och forskare och Mohammad Fazlhashemi, professor i idéhistorisk debatterade. Enligt Talal så har den arabiska kvinnan varit förlorare under lång tid, men västvärlden har inte uppmärksammat det förrän nu.
– Det handlar om strukturell diskriminering, som sexuella trakasserier och askuldsundersökningar. Jag tror inte revolutionen per definition kommer att lösa dessa problem, utan det kommer att ta tid”, sa Hinda Talal.
– Jag väntar på den riktiga revolutionen, hungerrevolutionen. Människor lever på under två dollar om dagen i Egypten, avslutade hon.

Erica Treijs

Det är de stora namnen som lockar mest även i den litterära världen Varken nytt eller särskilt överraskande, men om man inte ens här kan locka månghövdad publik till stora frågor istället för till uppblåsta egon så är det nog bara att stillsamt resignera inför kändiskulten. Och visst Björn Ranelid drar mängder av folk precis som Jan Guillou.
Men det är ändå Johan Persson och Martin Schibbye som är mässans fixstjärnor. Och de har ju som bekant inte ens hunnit paketera sina erfarenheter i bokform. Det har däremot Jonas Gardell som får enorma människomassor i känslomässig gungning – och det av en riktig och viktig berättelse.

Lina Kalmteg

Du, jag, vi? Nej, nämnda pronomen skulle aldrig locka åhörare till en stor sal på Bokmässan.
Men så plockar vi fram årets mest omdebatterade ord, hen, och vips så sitter man där på ett seminarium och röstar på om figurerna på bilden från olika barnböcker är en han, hon, hen eller en den (som Språkrådet förordar).

Det var skönt att seminariet nu i förmiddags ägde rum utan de vrål som hörts när hen har kommit upp. I stället avhandlades dess ursprung från 1960-talet, påpekades av två tredjedelar av alla språk inte skiljer på han eller hon och att det på 90-talet började användas för oklar könsidentitet. Först 2012 kom vrålen.
Jesper Lundqvist, som var med och satte igång det hela med sin hen-barnbok, ger nu ut ”Kivi och den gråtande goraffen”. På scenen kallade han goraff för ett ”art-neutralt substantiv”. Låt goraff-debatten börja.

Lina Kalmteg

”Finns Norden?” var namnet på ett av torsdagseftermiddagens seminarier, temat för Bokmässan är ju – som väl få missat – nordisk litteratur i år. Jag skriver lite mer om det nordiska temat på lördag, men så länge kommer här seminariepanelens nordiska litteraturtips (moderatorn Jonas Thente lät dem inte tipsa om författare från sitt eget land):

Steinunn Sigurðardóttir (författare, Island): ”Juloratoriet” av Göran Tunström.

Staffan Söderblom (författare och översättare, Sverige): ”Fria män” av Halldór Laxness.

Lene Wissing (förlagsredaktör, Danmark): ”Skåneradio” av Ida Börjel.

Tiia Strandén (projektkoordinator på Fili, Finland): ”Genans och värdighet” av Dag Solstad och ”Babian” av Naja Marie Aidt.

Bendik Wold (journalist och förläggare; Norge): ”Min röst ska nu komma från en annan plats i rummet” av Lotta Lotass.

 

 

Erica Treijs

”Konstnärer i bolagsstyrelser och fler kulturskapare som engagerar sig i politiken”.
Så sammanfattade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth sina kulturella önskningar under seminariet Framtidens kultur på Bokmässan i Göteborg. Utanför seminariedörren debatterade bland andra förläggaren Svante Weyler, Aftonbladets Åsa Linderborg, KF Medias Maria Hamrefors och Mathias Engdahl, vd för Pocketshop maktkoncentrationen i bokbranschen. Eller rättare sagt – Weyler såg till att det var dit samtalet styrdes. Och de var långt ifrån överens.
Påpassligt nog hann kulturministerns utfrågare, kulturekonomerna Tobias Nielsén och Emma Stenström, snappa upp den hetsiga debatten och bollade frågan om den ökande maktkoncentrationen till Kulturministern.
– Jag är medveten om att det funnits en obalans och att det produceras mycket böcker som aldrig kommer ut. Men när det gäller filmavtalet så har har kravet på biografvisning tagits bort så av filmer först kan gå upp på nätet. Och Bonniers uppköp av Pocketshop godkändes av Konkurrensverket, svarade ministern.

Erica Treijs

Att Zlatan-boken ”Jag är Zlatan Ibrahimovic: min historia” ligger överst på försäljningslistan över inbundna böcker är väl knappast en överraskning. Heller inte att deckare placerar sig högt även 2012. Däremot är det intressant att notera att Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren har placerat sig högt på med sina utmärkta ungdomsfantasyböcker ”Cirkeln” och ”Eld”.
Även Lucy Dillons ”Ensamma hjärtan och hemlösa hundar” återfinns på 10 i topp-listan bland pocket. Kanske har landets friska pensionärer tröttnat på att läsa om krisande och nyskilda livspussel-familjer i 30-årsåldern?

Erica Treijs

Ett aningen udda inslag på årets bokmässa är fotoboken. Det ultimata bildberättandet i bokform. Underligt kan tyckas när intresset för fotoböcker formligen exploderat i andra länder. I Göteborg är det Svenska fotografers förbund som vågat sig att anordna ett saminarium där några av de nominerade till Svenska Fotobokspriset talar om sina projekt. Dock inte giganten Anders Petersen, som är nominerad också i år och som utsågs till vinnare redan första gången priset delades ut 1996. Heller inte Bruno Ehrs valde att visa upp sig på Bokmässescenen.
Det gjorde däremot Misha Pedan som var först ut med sin fotobok Stereo_typ. Han representerar det poetiska berättande i bild och den här gången gör han det dessutom från olika platser i världen.
Inka Lindergård & Niclas Holmström har liksom Martin Parr fotograferat människor som betraktar varandra i projektet Watching humans watching. Men uttrycket är långt ifrån Parrs färgstarka realism. Lindergårds och Holmströms verk blir till lätta smekningar.
– Vi åkte runt till fina platser och samlade intressanta exemplar av turisttanter och turisthubbar, säger Niclas Holmström.
– Vi liksom smög oss på dem på ett liknade sätt som man närmar sig vilda djur, fortsätter Inka Lindergård.
Även Kristina Bengtsson och Lotten Pålsson presenterade sitt verk We look and we see.
Den slutgiltiga vinnaren presenteras den 24 oktober.

Lina Kalmteg

”Har vi en svensk skönlitteraturpolitik?” Den viktiga frågan var rubriken till ett av seminarierna direkt efter presentationen av den statliga Litteraturutredningen. Något svar på den frågan fick man väl inte riktigt, även om det – precis som med utredningen – känns skönt att Bokmässan har inletts med stora frågor om skönlitteraturen och läsningen.Mest tankeväckande i seminariet var ändå frågan om kvalitetslitteratur. Det är också ett begrepp som nämns i utredningen och som man ofta möter på kultursidorna (Jag använder det då och då själv). Enligt doktoranden Linnéa Lindsköld, som forskar i ämnet, har kriteriet sällan ifrågasatts när det gäller stöd. Ändå finns bara negativa definitioner på vad sådan litteratur INTE är: som spekulativ, torftig, lättläst, våld eller pornografi. Låt oss fortsätta diskutera begreppet på mässan. Liksom det vore intressant om vi lyssnade på vad förläggaren Dorotea Bromberg sa på ett seminarium om översättning: ”Det är bara ett nytt format. Jag tycker vi här och nu avdramatiserar det här med e-böcker.” Om vi slutar se det som ett hot kan vi äntligen diskutera framtiden på riktigt.

 

Lina Kalmteg
”Får man inte existera om man inte följer normen?” Frédérique i höstens än så länge mest hyllade, och helt fenomenala, film ”Laurence anyways” slår näven i kafébordet så att kaffet stänker.
Hon vrålar, upprörd av ilska över att servitrisen har börjat ställa påträngande frågor om varför hennes pojkvän Laurence sitter där i smink och örhängen och kvinnokläder. Samtidigt har hon själv problem med just det där att hennes pojkvän, han som kanske snart blir hennes ex, har kommit ut med att han vill klä sig som kvinna, att han känt sig som kvinna sedan han var barn.
Det är något sorgset över hela filmen – inte bara i att den stora kärleken och paret som verkat ämnade för varandra resten av livet kanske inte längre klarar av att leva ihop – utan också i påminnelsen om att vi – när filmen utspelar sig någon gång på 1990-talet liksom i dag 2012 inte riktigt kan tolerera när någon bryter mot normen.
Jag kommer att tänka på Laurence och motståndet han möter när han äntligen, vid 35 års ålder, vågar leva som den han känner sig, som den han är, under ett av Bokmässans första seminarer, om barnboksförfattaren Pernilla Stalfelts bok ”Vem är du? En bok om tolerans.”
I ”Vem är du?” förklaras på ett enkelt sätt det där med att alla inte är lika. Man kanske varken ser lika ut, klär sig lika, pratar lika, eller tänker likadant och för att börja förstå varandra måste man först bli intresserad.
På scenen på bokmässan presenteras boken och projekten kring den. Pedagogen Tarja Håkansson älskar den och tycker själv att den är så mycket bättre än att bara måla flaggor på FN-dagen. (Just så minns jag alla FN-dagar från skolan.)
Även de senaste veckornas två stora kulturdebatter har handlat om tolerans och diskriminering, på sätt och vis. Som den om huruvida Stina Wirséns film ”Liten Skär och många små brokiga” är rasistisk eller ej och den nu häromdagen om att den konstnärlige ledaren Behrang Miri på biblioteket Tiotretton på Kulturhuset i Stockholm bestämde sig för att rensa ut alla serieböcker med Tintin från hyllorna för att han ”ville lyfta ett debattinlägg omkring diskrimineringsfrågor”.
”Vem är du?” delas ut till Sveriges samtliga tredjeklassare. Det vore en strålande idé att sedan fortsätta med resten av befolkningen, de som är som Laurence omgivning i Xavier Dolans fina film (och den lär nog behövas även i trängseln på Bokmässan). Pernilla Stalfelts bok har fått kritik för att innehålla för många öppna frågor och för få svar. Så är det väl delvis, samtidigt är det väl för att det inte finns några givna svar? Enkelheten i de komplicerade frågorna är hur som helst ofta befriande hoppfulla. Som slutet: ”VI+NI+DOM kanske kan bli ett jättestort VI. Lika stort som en vacker blågrön planet!”