Annons
X
Annons
X

Kulturbloggen

Anders Q Björkman

Anders Q Björkman

David Bowie och hans musik har hyllats vederbörligt detta år då han själv fyllt 65 och hans klassiska album Ziggy Stardust & the Spiders from Mars fyllt 40. Men nu ska han också hyllas för sina filmer – i London startar i dag Bowiefest, en tre dagar lång filmfestival som enbart fokuserar på filmer med Bowie.

På repertoaren finns bland annat Julien Temples film ”Absolute beginners” (till vilken Bowie också gjorde titelspåret), tyska ”Vi barn från Bahnhof Zoo” (där Bowie framträder i en livekonsert), nyligen avlidne Tony Scotts debutfilm ”Blodshunger” (där Bowie spelar vampyr), ”Labyrinth” (där Bowie spelar trollkungen Jareth), Nicolas Roegs ”Mannen utan ansikte” (där Bowie spelar utomjording i science fiction-film mer känd under den engelska titeln ”The man who fell to earth”) och ”Merry Christmas, Mr Lawrence (där Bowie spelar australisk krigsfånge i japanskt läger).

Dessutom blir det samtal med ovan nämnde Nicolas Roeg, gamle Spiders from Mars-trummisen Woody Woodmansey och Alan Yentob som gjorde BBC-dokumentären Cracked actor, om Diamond dogs-turnén i USA 1974.

Filmen Just a gigolo från 1978, där också en åldrad Marlene Dietrich är med, lyser dock med sin frånvaro under festivalen. Kanske inte så konstigt. Bowie själv har beskrivit filmen, där han spelar en krigshjälte som återvänder till Berlin efter första världskriget, som ”mina 32 Elvis Presley-filmer på en gång”.

Foto: /AP/Scanpix

Kategorier

Erica Treijs

 

Abba-Frida har röjt ut gammalt bråte som hon nu säljer på Auktionsverkets Fashion&Lifestyle. Små chica Chanel-toppar, Donna Karan-dräkter och enstaka plagg från Versace och Gianfranco Ferré. Dyrast är Kelly-väskan från Hermès, med utrop 50 000 – 60 000 kronor. Mest svårburen för en eventuell köpare är den roströda minkpälsen som exponerades i musikvideon till Chiquitita 1979, men som i dag skulle få djurrättsaktivister att se rött.

Den oundvikliga frågan är varför Anni -Frid Lyngstad väljer att offentligt exponera sina avlagda plagg? Kanske är det så enkelt att hon behöver pengarna. Enligt Stockholms auktionsverk säljer hon dessa 70 objekt som privatperson.

Överskottet för ”Frida collection” beräknas bli cirka 250 000 kronor.

Auktion 11 september.

Jenny Leonardz

Även i år fick First aid kit – Klara och Johanna Söderberg – göra sin hommage till en av Polarpristagarna. Och när man hör dem okonstat fläta stämmorna och förmedla kärleken, och melankolin, i Paul Simons fantastiska sång America på galakonserten så vet man att det finns hopp. Hopp om att kvalitet och sant konstnärskap kan höras genom floden av strömlinjeformad, kommersiell, dansflängande, wailande, jag-vill-bli-kändis-driven populärmusik som vi översköljs av. Systrarna Söderberg är helt enkelt så genommusikaliska och begåvade. Och de vågar stå för sin egen berättelse, utan att snegla mot den alltmer jippoartade ”musikindustrin”.

Sången America finns på Simon & Garfunkels album Bookends som kom 1968, en poetisk text om sökandet efter det verkliga Amerika, en inre sorgsen resa, liksom en bokstavlig; från Michigan till Pittsburgh, via New Jersey Turnpike till New York. Och sökande efter tröst. Sångens Kathy är Paul Simons dåvarande flickvän Kathy Chitty. Och när First aid kit sjöng såg Paul Simon ut som att allt detta kom tillbaka; mållöst vidöppet ansikte, händerna ihop med fingertopparna mot varandra, och ögonen blanka.

I telefon frågar jag dem hur det var? Såg de hur Paul Simon reagerade?

– Nej, vi vågade inte titta på honom. Men det var helt fantastiskt.

De pratar i mun på varandra och jag kan inte avgöra vem som säger vad, samspelta som när de slingrar stämmorna om varandra.

– Paul Simon är ju den största av alla låtskrivare, och vår stora förebild och idol, fortsätter de. Vi har lyssnat mycket på Simon & Garfunkel, sångmässigt är vi väldigt inspirerade av dem. Men inte bara låtarna, texter är en stor del av behållningen. Texten till America är ju som en liten novell.

Men hur tänkte Polarprisarrangörerna när de mitt i den gripande strofen ”Kathy, I’m lost, I said, though I knew she was sleeping. I’m empty and aching…” brutalt bryter med en reklambild av Polarprislogon och en decibelstark gräslig jingel?  Så fullständigt obegripligt, och okänsligt. Den som gör något sådant vet inget, absolut inget, om vad musik gör  – och ska få göra – med dem som nås av den.

Självklart reagerade många med tv-tittare med ilska. Klara och Johanna Söderberg är inte heller så glada över tilltaget.

– Vi har lagt ner jättemycket tid på den här låten och repetitionerna, ja hela vår själ faktiskt. De visste att låten var fyra minuter, det borde de kunna räkna till. Nu bröt de precis i den känsligast delen, i klimax av sången. Det är inte okej.

Här är klipp från tv-sändningen:

YouTube Preview Image

 

 

 

Jenny Leonardz

Så blev det bestämt, vad den nya konsert-, kongress och hotellanläggningen i Malmö ska heta. Malmö Live.

Det ska bli en storsatsning på såväl förstklassig konsertmiljö där Malmö symfoniorkester får ny hemvist, som på kongresslokaler, hotell, kaféer, restauranger och utställningslokaler. Mitt i centrala Malmö.

Och så kallar man det Malmö Live.

I tidningen Byggvärlden förklarar Malmö stads kommunikationsdirektör att ”namnet skulle lyfta Malmö, vara internationellt gångbart och spegla såväl husets övergripande och gemensamma karaktär såväl som de enskilda aktörernas”.

Jaha. Malmö Live.

Men paradoxalt nog så ger de flesta sådana försök att på konstgjord väg skapa en ”internationell känsla” bara en provinsiell smak i munnen. Typ Dala Airport (flygplatsen i Borlänge), urban outdoor walkingskor (promenadskor)  och Stockholm Entertainmaint District (affärer och hotell runt Globen).

Lite jönsigt så där; kolla vi kan engelska också. Men ibland kan man inte ens det. Som när nybyggda Globen presenterades med sitt engelska namn The Glob. Bara det att glob betyder klick, liten klump, geggamoja. Så man ändrade till Stockholm Globe Arena. Men självklart säger alla Globen.

Eller som den gamla historien – skröna eller inte? – om de stolta ledarna i forna Götabanken, som när de skulle lansera sitt nya namn Gota Bank internationellt, lär de ha sagt: We are the same guys as before, but without pricks.

 

 

Erica Treijs

Utställningen Picasso/Duchamp ”He was wrong” lockade rekordstor vernissagepublik under torsdagkvällen. Men över en halvtimmes köande var onekligen mödan värd för aldrig tidigare har dessa giganter ”mötts”.

De verkade i olika världar när de begav sig, trots att de bevisligen hade samma mecenater och samlare. Och när Duchamp gått bort, ska Picasso ha sagt: ”Han misstog sig.” En rivalitet som bottnade i att Duchamp ifrågasatte det som Picassos storhet vilar på – ögat, handen och måleriet.

Bland vernissagepubliken verkade dock Picasso ha mest dragningskraft, för där klumpades besökarna snabbt samman i de labyrintlika gångarna, skapade speciellt för den här utställningen.

Och visst är det trevligt att komma riktigt nära Picassos, La femme à la collerette bleue, från 1941. Men inte lika kul om en lite för snabb rörelse skapat en reva eller två i det ovärderliga verket. Enligt Moderna museets pressavdelning så ”följer de alla säkerhetsföreskrifter och har inga planer på att förändra gestaltningen”.

Det är möjligt att stormen bedarrar en aning när utställningen hållit öppet ett tag, att färre människor kommer att vistas i lokalen samtidigt. Men så här långt är labyrinterna bättre i teorin än i praktiken.

Erica Treijs

Foto: Annika af Klercker

 

Historien i Malik Bendjellouls prisade dokumentärfilm Searching for Sugar Man har sipprat ut och in i människors hjärtan. Det handlar om den utfattige musikern Sixto Rodriguez, som 1970 spelade in plattan Cold fact 1970 och året efter Coming from reality. Skivor som ingen sedan ville köpa, trots att Rodriguez jämfördes med verkliga giganter som Bob Dylan.

Rodriguez tog det hela med ro och fortsatte helt enkelt sitt enkla liv som rivningsarbetare i Detroit. Utan telefon och kontakt med omvärlden var han därför omedveten om att någon samtidigt tagit med sig ett exemplar till Sydafrika där låtarna kopierades och spreds som en löpeld. I apartheidens Sydafrika var Rodriguez plötsligt var större än Rolling Stones och populärare än Elvis Presley.

Tjugo år senare kom ett samtal från två fans som avslöjade kans stjärnstatus i Sydafrika. I dag turnerar han världen runt och får vid 70 år ålder äntligen leva sin rockstjärnedröm.

– Först kunde jag inte förstå att det var sant. Men det är bättre sent än aldrig, säger Rodriguez när vi möts på ett hotell i Stockholm.

Han talar sig varm om Malik Bendjelloul, men understryker samtidigt att han inte haft något att göra med filmen och att han själv bara är med åtta minuter. Och som den ödmjuke man han är så tyckte han inte till en början att det fanns något att berätta.

– Allt hände ju för så länge sedan. Och det är Malik som är stjärnan inte jag.

Nåja, Rodriguez har numera spelat på Way out west, varit med i David Lettermans show och fyllt enorma konsertarenor.

Hur känns det nu att 40 år senare åter stå i strålkastarens ljus?

– Det har förstås förändrat mycket. Men jag kan hantera det i dag. Jag får fler förfrågningar om spelningar. Men detta är något större än jag någonsin hoppats på. I mina vildaste drömmar hade jag kanske trott att jag skulle få spela på någon lite större scen. Men detta…?

Men vad gjorde du med all kreativitet under alla år?

– (Han ler och tittar ned) Jag har alltid antecknat. Skrivit dikter. Men inte mer än så.

Skriver du ny musik i dag?

– Nej, jag gör detta nu och det räcker för mig. Men kanske i framtiden. Jag kommer säkert att försöka igen.

Även Hollywood har visat intresse för att göra en spelfilm om Rodriguez. Något han bara skrattar åt och mumlar något om att han hört att ”Johnny Depp” ska göra huvudrollen, men att framtiden får utvisa hur det blir. Och att han är ”van att vänta”.

Istället ber jag honom att skriva en lista på låtar som inspirerat honom genom åren:

Bob Dylans Masters of War, Barry McGuire Eve of Destruction och Ohio av Neil Young.

Intressant, en samling snarast politiska låtar…

– Jag ser mig absolut som en politisk musiker och det finns fortsatt mycket att slåss för, som våldet i Syrien eller polisbrutalitet. Visst, de flesta sånger handlar om att pojke möter flicka, men det finns mer i världen att engagera sig i, säger Sixto Rodriguez.

 

Searching for Sugar Man har Sverigepremiär den 24 augusti.

 

 

Anders Q Björkman

På lördag öppnar en utställning på Moderna museet i Stockholm, där man ställer konstgiganterna Pablo Picasso och Marcel Duchamp mot varandra. Picasso får personifiera den modernistiske målaren som betonar känslan och Duchamp får förkroppsliga konceptkonstnären som sätter tanken främst. I någon mening var de varandras motsatser och detta tar utställningen fasta på. Det sägs att Picasso bara hade en sak att säga om Duchamp när han fick höra att han hade dött: ”Han misstog sig”.

Kopplat till detta uttalande har Modernas utställning fått namnet ”He was wrong”. Men Pablo Picasso var, som ni vet, en spansk målare som levde och verkade en stor del av sitt liv i Frankrike. Således uttalade han sig på spanska eller franska. Så även om utställningen säkert blir spännande med fantastiska konstverk ur samlingarna, måste jag konstatera att Moderna museet misstar sig om Picasso – han uttalade sig inte på engelska.

 

Harry Amster

Scott McKenzie, som sjöng världshitten San Francisco (be sure to wear flowers in your hair, har dött, 73 år gammal. Han var god vän med Mamas and Papas frontfigur John Phillips, som skrev låten alla gick och nynnade på sommaren 1967, när flower power-vågen drabbade en hel värld. McKenzie skrev så sent som 2002 på sin webbsida: ”Jag är förundrad över hur San Francisco än idag fortsätter att väcka drömmar i folks hjärtan och sinnen”.

Här är en artikel jag skrev om Scott Mckenzie 11 oktober 1999:

Sommaren 1967 ända in i oktober sjöng han på Tio i topp med sin sammetslena, lite hoptryckta, röst: ”If you”re going to San Francisco, be sure to wear some flowers in your hair”. Låten skrevs av John Phillips i Mamas and Papas. Ibland turnerar Scott McKenzie, ännu en av popvärldens många one-hit wonders, med just mammorna och papporna. Några andra originalmedlemmar syns inte till.

Scott McKenzie började sin professionella karriär i The Journeymen, en slätrakad
folkgrupp, där även John Phillips var med (de båda var också med i The Locals
och The Smoothies). Han gjorde sedan ett par soloinspelningar ingen kommer ihåg
ända tills John Phillips bjöd in honom till Mamas and Papas i Los Angeles.
McKenzie spelade in folkrocklåten No no no no
no, men den självuppfyllande titeln omöjliggjorde kanske en succé.
Uppföljaren San Francisco (be sure to wear some flowers in your hair), en
kärleksfull hyllning till hippiefolket, låg däremot helt rätt i tiden. Phillips spelade

gitarr och Mama Cass slog på lite  klockliknande instrument.

I USA nådde den oemotståndliga melodin bara en fjärdeplats på topplistan men i
resten av världen låg den etta. Låten drog dock tusentals människor till San
Francisco för att uppleva ”The Summer of Love” eller som McKenzie sjöng: ”a new
generation with a new explanation” Sammanlagt såldes sju miljoner singlar.
Trots att han utsågs till talesman för en hel generation gick uppföljarna Like
an old time movie och Holy man inget vidare. Han fick en mindre hit 1970 med
countryinfluerade Stained glass morning. Efter tiden i strålkastarljuset levde
McKenzie ett tag i öknen där han gick omkring barfota och snackade med
kaktusarna.
På 1980-talet började McKenzie turnera med Mamas & Papas, som ersättare för Dennis
Doherty. Då var fortfarande John Philipps med men i dag är det inga
originalmedlemmar som kör California dreamin” och de andra låtarna.McKenzie
slutade sjunga med gruppen 1998 och bor nu i Los Angeles. Han gör små gästspel
då och då.
I en intervju på McKenzies hemsida berättar han och John Phillips om hur San
Francisco kom till. Montereyfestivalen var på gång och i stan oroade man sig för
att 250 000 hippies var på väg in. Låten skrevs på 20 minuter för att lugna
alla invånare. Egentligen skulle John Phillips sjunga.
– Så var det. Men han gick på syra och somnade i studion, förklarar Scott
McKenzie.

Scott McKenzie
Hette egentligen: Philip Blondheim
Född: 10 januari 1939 .
Tio i topp: Den 14 oktober för 32 år sedan låg den på åttonde plats, veckan
därpå åkte den ut. Redan den 29 juli prövades låten första gången men hamnade
utanför listan. Först den 19 augusti tog den sig till toppen och stannade i tre
veckor tills Tom & Mick & Maniacs puttade bort den.
En hit till: McKenzie skrev Beach Boys succélåt Kokomo tillsammans med Phillips,
Terry Melcher och Mike Love 1988.

Tilläggas kan att den ende överlevande i Mamas and Papas är Michelle Phillips. Här är San Francisco med Scott McKenzie:

YouTube Preview Image
Erica Treijs

”Putin bryr sig knappast om att vinna pr-strider i västerländska medier, eller att ens strida. Han och hans kumpaner bryr sig bara om pengar och makt. Det här visar bara att de kommer att kämpa för det tills Rysslands fängelser är fulla”, skriver den förre schackvärldsmästaren Garry Kasparov i The Wall street journal. Han var själv en av de 50 som greps utanför domstolen där Pussy Riot i fredags fick sin dom. Kasparov, som är chef för amerikanska människorättsorganisationen Human Rights Foundation och sedan länge en del av ryska oppositionen, har släppts.

Han anklagades för att ha bitit en polis i fingret, men blir samtidigt ganska hårt åtgången vid gripandet.

 

 

 

Harry Amster

När Pussy Riot fick sin dom på två års fängelse i Chamovnitjeskij-domstolen i Moskva så föll en flammande röd färg över hela det ryska rättsväsendet. Eller det är vad jag hoppas i alla fall. En rodnad av skam. Sannolikheten till den insikten är väl tyvärr obefintlig. Och att Putin, som är lika feg som alla andra som har för mycket makt, skulle ta sitt förnuft till fånga var inte att hoppas på.

Tre tjejer med färgglada ansiktsmasker som i mars hoppar upp i Moskvas Frälsarkatedral och vrålar med en ohygglig entusiasm ”Jungfru Maria kör iväg Putin” skrämmer tydligen presidenten så mycket att han hellre låter en hel värld fördöma honom än att backa lite grann. Något som antagligen inte finns i hans tankevärld. Å andra sidan är det kanske inte så överraskande för det är ju samma man som ständigt står på den syriska regeringens sida. Amnesty anser att de tre dömda från och med nu är samvetsfångar.

Det har inte hjälpt att bland andra Madonna, Peaches, Björk, Red Hot Chili Peppers, Franz Ferdinand och Paul McCartney hyllat de tre medlemmarna – Nadezhda Tolokonnikova, 22, Maria Alekhina, 24 och Yekaterina Samutsevich, 29. Rätten har kallat deras uppträdande för ”huliganism” motiverat av religiöst hat och feminism för en dödssynd. Så då återstår det bara att spärra in tjejerna ungefär som Burmas regering gjorde med Aung San Suu Kyi.

Paul McCartney skrev ett öppet brev till ”Nadya, Katya och Masha” på sin webbsajt häromdagen: ”Jag vill att ni ska veta att jag verkligen hoppas att de ryska myndigheterna ska stödja principen om yttrandefrihet för alla deras medborgare och inte känna att de måste straffa er för era protester”.

Pussy Riots hyllas för att de är så coola och när Squirrel, som ingår i kollektivet, får en fråga om hennes pappa vet vad hon sysslar med blir svaret: ”Nej! Min pappa skulle döda mig! När domen lästes upp log de tre och kunde knappt hålla sig för skratt. Bara en sådan sak.

Electropopdrottningen Peaches hyllar Pussy Riot i sin nya låt Free Pussy Riot.  På slutet av videon skriker massor med människor ”We are all Pussy Riot!”: Det är bara att instämma.

Här är Pussy Riots protest i kyrkan i mars, det som domstolen menar är ”huliganism” med ett straff på två år:

YouTube Preview Image

Och här uppträder de på ett tak.

YouTube Preview Image