Annons
X
Annons
X

Kulturbloggen

Tobias Brandel

Tobias Brandel

Författaren Jonas Gardell kommer att synas en hel del på årets Pridefestival eftersom han där lanserar sin nya romantrilogi Torka aldrig tårar utan handskar, en lika sorglig som ilsken skildring av hiv i Sverige.

Självklart kan han inte låta bli att göra ett inlägg i årets stora Pridedebatt, den om vilka som ska få vara med och vilka som inte ska få fara det.

– När man kommer in på Pride är det Eskilstuna kommun i ena ståndet och Botkyrka brandförsvar i det andra och man letar efter någon information om homosexualitet men det har de inte. När jag gick i senaste Prideparaden var Mark borta, så jag ringde upp Mona Sahlin och frågade om vi kunde gå tillsammans. Jag upptäckte att vi gick med homosossarna, men det fanns inte ett homo så långt ögat nådde, det var Jämtin och Pagrotsky. Efteråt kom det fram en ung sossetjej och ville tacka mig för att jag gick med dem. Vänta nu! Det är ni som gick med mig! säger Gardell.

Han påminner också om att när Prideparken förra året öppnades för den heterosexuella allmänheten genom slopat inträde och placering i Kungsträdgården, så trakasserades många besökare i parken för att de var homosexuella.

– Jag vill tillbaka till att kalla det för den homosexuella frigörelseveckan, för då är man tydlig med vad det handlar om. Den stora sexualpolitiska tidningen Revolt på 80-talet blandade porr och politik. Det var för att kunna sälja, men i efterhand tror jag att det var väldigt bra. Vi borde ha mer porr i Pride för att få bort de värsta avarterna av ”Eskilstuna kommun informerar”!

En längre intervju med Jonas Gardell om hans nya romantrilogi Torka aldrig tårar utan handskar publiceras i SvD på söndag.

 

Kategorier

Anders Q Björkman

Flera läsare meddelar apropå mitt blogginlägg om obegripligheter att det spanska uttrycket ”hacerse sueco” (göra sig svensk) ursprungligen löd ”hacerse zueco” (göra sig till en träsko). Sedan blev z av någon anledning s.
Men ursprungsbetydelsen skulle alltså inte vara att svenskar är trögfattade. Så kanske är vi alltså inte så dumma som amerikanerna tycker att vi låter?

Anders Q Björkman

Världen är full av obegripligheter. Och när vi vill begripliggöra hur svårförståeligt något är tar vi gärna hjälp av ett främmande och konstigt språk. Men vad som verkligen uppfattas som ett konstigt språk beror så klart på vilket språk man talar själv.

När vi tycker att något är ”rena kinesiskan” eller ”rena grekiskan”, så anser så klart kineserna och grekerna att deras språk inte alls har något med obegripligheter att göra. Finnarna har bytt ut grekiskan och talar om ”rena hebreiskan”. I Vitryssland frågar man sig följande fras om samtalspartnern inte uttrycker sig klart nog: ”Talar du turkiska?”. Italienare är inne på samma spår – när någon inte förstår vad man säger, frågar man ”Vad då, talar jag turkiska kanske?”. Turkarna, däremot, anser att fransmännen tycks ha svårt att fatta. När en turk säger att någon ”är fransk inför någonting”, så betyder det att personen ifråga inte förstår sammanhanget eller vad som sägs.

Själva är vi ju vana vid att svensktalande i amerikansk film och tv antingen blir porträtterade som den lätt intelligensbefriade svenske kocken i Mupparna eller en vacker men ganska dum blondin. Och uppfattningen att vi har svårt att fatta tycks ha spridning även i andra länder. Om någon gör sig dum och inte låtsas förstå, säger spanjoren ”Gör dig inte svensk”.

Och skulle min genomgång här ovan inte vara begriplig nog, så hittade en kollega nedanstående grafik vid lite googlande. Kartan, som kommer från Frank Jacobs blogg Strange maps, uppges visa vilka språk som är obegripliga – och för vem.

Förstår ni?

Tobias Brandel

Efter uppståndelsen kring dagens artikel om hur vänsterextremister attackerar Pridefestivaler inifrån, gör nu Stockholm Pride en helomvändning. Israeliska filmen Mom and Dad, I have something to tell you, som festivalen först stoppat av rädsla för politiska protestaktioner från vänsterextremt håll, ska nu trots allt visas på Pridehouse.

När SvD på måndagen talade med Prides kommunikationschef Niklas Torsell bekräftade han att Pride beslutat att ställa in filmvisningen på Pridehouse och tagit bort den från programmet på hemsidan.

–  Israel är ett krigförande land, det kan bli motdemonstrationer som gör att det behövs extra säkerhet som vi inte klarar med vår budget, sade Niklas Torsell.

Han utvecklade då också varför Pride hänvisat pr-byrån JKL, som tar Assi Azar till Sverige, till någon biograf utanför Pridehouse, förslagvis Zita (som dock sa nej):

– Det är bättre att de hyr en biograf där de kan sköta säkerheten, utrymmet är så litet och det finns inget annat än biografen där. På Pridehouse är det så mycket annat att ta hänsyn till, bland annat hela Kulturhuset och Stockholms stadsteater, det rör sig folk där som inte är en del av Pridehouse, sade Niklas Torsell till SvD på måndagen.

I dag tisdag meddelar Pride emellertid i ett pressmeddelande att de backar och kommer att visa filmen, nu på Klarabiografen. Och Klarabiografen ligger som bekant i Kulturhuset, det vill säga just i Pridehouse.

När SvD i dag frågar Stockholm Prides kommunikationschef Niklas Torsell om varför de nu gör en annan säkerhetsbedömning blir det skriftliga svaret via mejl: ”Vi svarar inte på specifika frågor om utformningen av säkerhetsarbetet då detta skulle undergräva dess effekter.”

 

 

 

Harry Amster

Råkade hamna på Lovin’ Spoonfuls hemsida och såg att bandet fortfarande turnerar. Men geniet i bandet, John Sebastian som gjort låtar som Daydream och Summer in the city, har ju hållit sig undan i flera decennier. På lördag spelar de hur som helst i 60’s Rivercruise, Great American Steamboat Co. Ohio River. Herregud. Hittade artikeln jag skrev när gitarristen Zal Yanowsky dog i december 2002 av en hjärtattack, bara 57 år gammal. Här är den:

Zal Yanovsky växte upp i Toronto. Han var inte direkt förtjust i skolan och kom för sent redan andra dagen. Redan som 16-åring hoppade han av och började spela på klubbar, stack till Israel och jobbade på en kibbutz men blev utsparkad när han körde en traktor rakt in i en byggnad. Till sist hamnade han i Greenwich Village i New York och var aktiv på folkscenen med bland andra Fred Neil och Tom Rush. Ett tag var han med i folkrockbandet The Mugwumps som senare förvandlades till The Mamas & the Papas.

Det var mötet med låtskrivaren John Sebastian som förändrade hans liv, särskilt när de bildade gruppen Lovin’ Spoonful 1964 som blandade blues, folkmusik, country och pop. Deras lyckliga treminuterslåtar låg precis rätt i tiden och de utsågs snabbt till Beatles arvtagare. Genombrottet kom med Do you believe in magic men det var sommarlåten Daydream som besegrade världen 1966. Sedan följde hits som Summer in the city, You didn’t have to be so nice, Did you ever have to make up your mind, Rain on the roof, Nashville cats och Darling be home soon.

De gjorde också musiken till Woody Allens ”Operation Tiger Lily”. I Sverige fick Lovin’ Spoonful en jättehit med Baldheaded Lena där Yanovsky sjöng. Han brukade kallas för den judiska versionen av Ringo Starr i Beatles. De liknade varandra och hade en image av att ständigt vara glada och galna.
1967 greps Zal Yanovsky för narkotikainnehav och lämnade bandet. Han försökte sig på en comeback 1968 med albumet Alive and well and living in Argentina, som floppade.

Samma år tröttnade John Sebastian och gruppen fortsatte som en trio med nya medlemmen Jerry Yester. Sebastian gjorde solokarriär men hade tappat känslan att skriva hits. På albumet Tarzana Kids (1974) samarbetade han med Little Feats Lowell George och tillsammans skrev de Face Of Appalachia.John Sebastian kanske är mest känd för sitt förvirrade tal han höll på Woodstockfestivalen, en sluddrande tirad som möjligen är den bästa antidrogpropaganda som filmats. Han spelade munspel på Roadhouse blues på albumet Morrison Hotel med Doors och använde sig då av pseudonymen G. Puglese. 1971 släppte han albumet Four of us med ett par hyfsade låtar som Well, well, well och Black snake blues.

1991 kontaktades Jerry Yester av originalmedlemmarna Joe Butler och Steve Boone och sedan dess har gruppen turnerat av och till.

Här är Summer in the city:

YouTube Preview Image

Rain on the roof:

YouTube Preview Image

You didn’t have to be so nice:

YouTube Preview Image

Darling be home soon:

YouTube Preview Image

Och så Daydream med lite taskig läppsynk:

YouTube Preview Image

 

 

Harry Amster

Äntligen kommit ifatt och lyssnat på George Harrisons platta Early takes, Volume 1. Låtarna är med i Martin Scorseses dokumentär Living in the material world (väldigt bra, förresten) om Beatlesgitarristen.

Det här är tio tidigare outgivna versioner. Mer renskalade. My sweet Lord är plötsligt skön att lyssna på utan Phil Spectors massiva ljudkulisser (som var bra på 1960-talet men genialiteten höll inte för Let it be med Beatles och Harrisons solomaterial). Trots allt låter My sweet Lord fortfarande som He’s som fine med Chiffons. Harrison blev stämd och domaren fastslog att det var fråga om ett ”omedvetet plagiat”. Det slutade med att Harrison köpte Bright Tunes, som hade rättigheterna till She´s som fine. Därmed ägde han paradoxalt rättigheterna till båda låtarna. Det lustiga är att Chiffons gjorde en egen version av My sweet Lord.

Faktum är att George Harrisons låtar på Early takes känns som om något öppnat fönstret och släppt in våren, eller något. Jag tror att det är så här George Harrison, som dog 2001, 58 år gammal, borde ha låtit från början.

Här är de tio låtarna från Early takes, volume 1:

YouTube Preview Image

Här är He´s so fine med The Chiffons från 1963:

YouTube Preview Image

Och här Chiffons version av My sweet Lord:

YouTube Preview Image

 

Adam Svanell

Hur blev internet ett Mecka för tveksam estetik – från lolcats och O RLY till Charlie the unicorn?

Kanske kom tekniksajten Motherboard med en pusselbit när den i dagarna uppmärksammade det första fotografi som någonsin publicerades på World Wide Web.

Bilden – som togs för exakt 20 år sedan nu på onsdag – är ett hemmagjort skivomslag till showgruppen Les Horribles Cernettes. Gruppen bestod av anställda vid forskningslaboratoriet CERN och var nischade på låtar med naturvetenskapliga teman, som Liquid nitrogen och My sweetheart’s a Nobel prize. Eftersom webbens uppfinnare Tim Berners-Lee arbetade tillsammans med gruppens manager blev deras skivomslag av en slump det som användes när en första bild skulle laddas upp.

Och som synes här nedan är det knappast någon fulländad skönhet vi talar om. Ett slarvigt photoshoppat kollage av ett blixtfotografi, en gräsligt tonad bakgrundsfärg och Windows-verktyget WordArt.

Ett koncentrat av vad som komma skulle, med andra ord.

Harry Amster

På torsdag är det 50 år sedan Rolling Stones gjorde sitt första gig på Londonklubben the Marquee. 80 män och 30 kvinnor såg Stones spela, enligt Guardian. Den 12 juli 1962 kallade sig bandet fortfarande för Mick Jagger and the Rollin’ Stones. De bestod av Jagger, Keith Richards och Brian Jones. Tillfällig basist var Richards konstskolekompis Dick Taylor och blivande Kinks-trummisen Mick Avory hoppade in den kvällen.

Mick Jagger och Keith Richards var bara 18 år och båda bodde hos sina föräldrar. Recensionerna var blandade. Melody Maker skrev något om ”mycket misstänkt stämning av instrumenten”. På slutet tog det sig när de gjorde en Chuck Berry-version av Down the road a piece (boogie woogie-låt från 1940, skriven av Don Raye) och avslutade med Elmore James Happy home. Killarna tjänade fem pund var och ingen anade framtida miljoninkomster.

Första singeln Come on (av Chuck Berry) släpptes sommaren 1963, tog sig upp till 21:a plats på brittiska singellistan och sålde snabbt 250 000 ex.

Ungefär så här lät den 12 juli 1962 när Stones spelade Down the road a piece.

YouTube Preview Image

1964 fick de en stor hit med Tell me. Publiken skriker och killarna ser klädsamt dystra ut.

YouTube Preview Image
Harry Amster

När Paul McCartneys andra soloplatta Ram släpptes 1971  tävlades kritikerna och de övriga i Beatles om att massakrera den. Nu när den kommit ut som en box med extramaterial står alla i kö för att hylla den. Har aldrig förstått vad som hetsade upp recensenterna. Alla låtar är suveräna och McCartney har aldrig sjungit bättre. Redan från första låten Too many people är det perfekt, särskilt när han vrålsjunger, något han sällan lyckas återskapa live numera. Melodierna är Beatlesklass rakt igenom., som Uncle Albert/Admiral Halsey, sköna Heart of the country, vackra The back seat of my car (med passande textraden ”We believe that we can’t be wrong”) och Smile away med textrader som ”Man, I can smell your feet a mile away”.

Plus en av McCartneys bästa låtar, Monkberyy moon delight, där hans röst nästan spricker. Definitivt en av de mest suveräna rockrösterna genom tiderna. På slutet, 3:49 sekunder in i låten, börjar han nynna ungefär som han vaknat upp och bara ramlat in i alltihop. Tillbakalutat mitt i rocktjutet. Här finns också singeln Another day som John Lennon hånade i How do you sleep på albumet Imagine: ”The only thing you done was yesterday, And since you’re gone you’re just another day”.

På Too many people pikar McCartney å andra sidan Lennon: ”Too many people preaching practises”.

På Ram-boxen finns också tidigare outgivna titlar som Rode all night och Great cock and seagull race. Låter som om de jammar i studion och inte så förvånande att de aldrig gavs ut. Här är också ett album från 1977 som McCartney gav ut under pseduonymen Percy ”Thrills” Thrillington, en instrumental coverversion av Ram med musiker som basisten Herbie Flowers och trummisen Clem Cattini plus en blåsorkester. En bagatell.

Även kul att läsa om när trummisen Denny Seiwell kommer in i en nedgången byggnad i New York för en audition och får syn på Beatlessångaren: ”Hey, you’re Paul McCartney!” Han svarar: ”Yeah, man, how are ya?” 20 minuter senare var Seiwell klar som Ram-trummisen.

Hur var det nu med kritiken? Jo, först kaskadkräktes ex-Beatlarna. Ringo Starr sa något hjärndött som: ”Jag tror inte det finns en enda melodi på skivan”. John Lennon tyckte: ”Fucking hell, den är hemsk”. Sedan kom Jon Landau från Rolling Stone: ”Bottenläget hittills i sönderfallet  av 60-talsrocken”. Att Paul McCartneys fru Linda McCartney sjöng ledde till samma förakt som manliga kritiker tidigare ägnat åt Yoko Ono.

Här är en trailer där McCartney berättar om hur Ram kom till.

YouTube Preview Image

En tv-inspelning från 1973 där först Wings presenteras men sedan blir det bara Paul McCartney och Linda McCartney som fotar och kommer in med stämsång i låtar som Michelle, Black bird och Heart of the country från Ram.

YouTube Preview Image

McCartney i underbara Monkberry moon delight.

YouTube Preview Image

Och här är hela Ram.

YouTube Preview Image

 

 

 

 

Adam Svanell

Just nu sprids ett blogginlägg som en löpeld genom sociala medier. Peter Sunde, en gång i tiden The Pirate Bays ansikte utåt, har publicerat den nådeansökan han skickat in till regeringen.

Det är en bitter och, som han till och med själv skriver, snudd på rättshaveristisk text. Sunde beskyller det svenska rättsväsendet för godtycklighet, korruption, jäv och politiska domslut.

Själva anklagelserna är svåra att värdera utifrån denna begränsade partsinlaga – även om det finns detaljer som tycks anmärkningsvärda. Bland annat kommer Sunde med ytterligare indicier i historien om polisen som ledde förundersökningen och sedan fick jobb på Warner Brothers. Man kan också ifrågasätta rimligheten i att han tvingas sitta av sitt straff på en anstalt med högre säkerhetsklass.

Det som framförallt slår en under läsningen är dock hur slumpartat det var att just Peter Sunde blev syndabock i fildelningskriget.

Sunde var en del av den löst sammansatta krets som uppstod kring The Pirate Bay och Piratbyrån för snart tio år sedan. I efterhand tycks det som att han lika gärna kunde ha fått en annan roll, men han tog på sig att vara talesperson för sajten.

När detta skrivs firar den så kallade piratrörelsen större triumfer än någonsin. Det tyska Piratpartiet radar upp valframgångar. I går satte EU-parlamentet stopp för ACTA-avtalet, efter år av massiva protester och aktioner.

Det har växt fram en bred internationell rörelse för personlig integritet, mot övervakningssamhälle och mot upphovsrättslobbyism – en rörelse som i mångt och mycket föddes ur ilskan mot tillslaget mot The Pirate Bay 2006.

På sistone har diskussionen kring nät och upphovsrätt nyanserats och börjat ta sig upp ur skyttegravarna. När jag förra sommaren var på ett seminarium med Universal Musics vd Per Sundin sade han rakt ut att skivbranschen aldrig hade kommit lika långt i sitt digitaliseringsarbete om det inte vore för The Pirate Bay.

Flera av de debattörer som profilerade sig genom sitt försvar av fildelning är i dag respekterade författare, forskare och EU-parlamentariker. En blev rentav årets svensk 2011.

Samtidigt sitter rörelsens en gång främste galjonsfigur och skriver desperata vädjanden till regeringen. Inom kort ska han börja avtjäna ett åtta månaders fängelsestraff. När han kommer ut har han en skuld till staten som han sannolikt inte hinner betala under sin livstid.

Sådana är historiens nycker.