Annons
X
Annons
X

Kulturbloggen

Jenny Leonardz

Jenny Leonardz

Peace & Love drar igång på tisdag. Fast det är inte riktigt sant, för festivalen började redan för drygt två veckor sedan. Eller kanske smygstartade är ett bättre ord. Den växande Peace & Love-festivalen hade bestämt att göra musikutbudet bredare. Så man sände i all stillhet ut förtruppen Peace & Lovestrings i Borlänge 8-9 juni som bjöd på rejält med musik. Många på scenen eller få, riktigt ös, och mer stillsamma toner.

Men varför mer än två veckor tidigare? Akterna på Peace & Lovestrings skulle förstås funnits med på den ”stora” Peace & Love-festivalen. Det som bjöds på smygstarten hade platsat, utan tvekan. För så mycket kan jag säga att när ett gäng slagverkare på vibror, marimbor och en hel del annat slagbart for ut i låtar av Malmökompositören Tobias Broström och av de danska slagverks-elektronika-jazz-musikerna Safri Duo så spelade de skjortan av publiken.

Och de 25 stråkstudenterna från Falu musikkonservatorium som på scenen släppte iväg Vivaldi och  Piazzolla med samma starka och känsliga utspel. Vivaldis ljuva barocksväng kontrasterades av Piazzolla rytmiska musik med ylande halvt distade stråkar, hela gänget stående i klunga, tätt, nervigt, oerhört samspelta, utan dirigent, klädda i allt från sommarklänningar, kortbyxor och blommiga strumpor till sneakers och träningsbrallor. De skulle också platsat på den ”stora” Peace & Lovefestivalen, liksom en hel del andra inslag under de två dagarna.

Det arrangerades debatt också – om den ”klassiska” musikens framtid. Och vad är det för musik? Gammal dinosauriemusik eller en levande musikgenre som larmar och står i? Skiljer den sig från annan bra musik? Hur då? Kommer musiken att dö? Och varför har symfoniorkestrarna frack? Frågorna var många, men den sistnämnda, den om fracken har sin förklaring i att man på 1800-talet började med frack för att inte skilja ut sig för mycket från publiken! Tål att tänkas på i dag. Kanske måste man hitta andra konsertformer, andra arenor?

På något vis fanns ett inneboende självmål i Peace & Lovestrings – denna väldigt bra och ambitiösa satsning – nämligen att man just genom att lägga festivalen så långt ifrån den ”stora”,  definierar ut sig själv; att den här musiken lever i sitt eget lilla reservat. Det är lite orättvist mot alla som skulle älska musiken – bara de fick möta den.

Och jag lovar, hade man mixat ihop scenerna på ett smart sätt och varit djärva i programläggningen och formerna för spelningarna, så skulle publiken på Peace & Love gilla det som spelades på Lovestrings.

Men frågar man ”vill du höra klassisk musik/konstmusik?” så svarar många nej, rädda för att hamna i sammanhang där de tror att de måste kunna en massa saker som de glömt sedan de gick i skolan – alternativt aldrig fick lära sig – ackompanjerat av koder (kläder, när man får klappa etc) som man inte förstår.

Spelar man i stället bara musiken när den är som bäst så går den rakt in lika väl som bra musik i andra genrer (visar ju inte minst filmmusiken som till övervägande del är ”klassisk” musik, eller bygger på den traditionen).

Och en strimma av hopp glimmade till när jag under debatten önskade att festivalerna skulle bo ihop i stället för på varsitt håll: Ja, nästa år kommer man närma sig i alla fall – Peace & Lovestrings kan få ”gästspela” på Peace & Love.

Heja! För en sak är säker, det är inte musiken som är problemet!

 

 

 

 

 

Kategorier

Erica Treijs

Om semesterkassan är skral, eller ekonomin körd i botten så kan man alltså ta in på en ambassad. I alla fall om man vill söka asyl i på Ecuadors ambassad i London och heter Julian Assange.

Undrar förresten om man får eget rum och om Julian Assange hade med sig en resväska när han checkade in? Förstås möttes han av ett ”good evening sir and welcome”.

Tidigare satt Wikileaksgrundaren Julian Assange i husarrest i väntan på beslut om han skulle överlämnas till Sverige, men hade alltså frigång under dagtid och kunde därför lätt kvista över till Ecuadors ambassad.

Assange själv intervjuade Ecuadors president Rafael Correa via Skype, något som visats i hans eget tv-program The world tomorrow och där presidenten bland annat hyllar Wikileaks.

De verkar vara goda vänner Correa och Assange. Om de blir landsmän får framtiden utvisa. Tills dess är Julian Assange hänvisad till ambassaden.

Undrar om han hängt upp skylten ”Do not disturb”?

 

 

Anders Q Björkman

I min krönika om härskarcyklister och ballongdäckstalibaner i måndagens tidning hävdade jag att de människor som trängs i Stockholms cykelbanor är fler än de personer som framlever sina dagar vid Fyrisån.
Det stämmer inte alls – jag förlitade mig på pinsamt gamla uppgifter om antalet invånare. Uppsala är en av de städer som växer snabbast i landet och har nu över 200 000 invånare. Alltså betydligt fler än de 150 000 cyklister som dagligen tar sig fram i kungliga huvudstaden.
Därför har jag uppdaterat texten och jämför nu antalet Stockholmscyklister med invånarna i Linköping, Sveriges femte stad. Där bor ”bara” 145 000 personer. Många av dem cyklister.

Jenny Leonardz

Var i en liten rar kyrka härommorgonen, avslutning för en skola ungefär som de flesta skolor antar jag. Barnkull efter barnkull och smågrupper av tonåringar var upp på scenen och sjöng. Men de flesta av barnen och ungdomarna hade märkvärdigt svårt att följa melodin.

Jag tror inte att just den här skolan är full av ”tondöva” elever, dessutom har de uppenbarligen engagerade musiklärare. Men alla sångerna, till och med förskoleklassens sång, sjöngs i tonarter som var perfekta. För oss vuxna. Och barnens stämband är av naturliga skäl väldigt mycket kortare än de vuxnas, alltså har barnen väldigt svårt att hitta ett naturligt sångläge.

Det handlar inte om omusikalitet, utan teknik. I en genomsnittlig klass är det väldigt få barn som inte klarar att sjunga vanliga sånger unisont. Det visade inte minst Hugo Hammarström, som skapade Adolf Fredriks sångklasser på 40-talet, när han fick tillstånd att byta ut flera skoltimmar i veckan mot sång. Från början var det alltså inte utvalda barn, utan vanliga folkskoleklasser. Och det var också hans mission – alla elever kan utveckla sångförmågan och på kuppen blir de bättre i alla andra ämnen också. Han fick rätt.

Men i dag lär sig barnen, redan från dagis, att unison sång inte är unison, de lär sig att ge upp försöken att hänga med, i värsta fall lär de sig ”jag kan nog inte sjunga” – ett handikapp som följer många människor hela livet, förvånansvärt ofta förvärvat i dagis och skola. Skadorna är dessutom ofta svåra att reparera, eftersom gehöret (kopplingen stämband, öron, hjärna) utvecklas framför allt från födseln till 10-12-årsåldern – ungefär som sidoseende och lite annat – sedan stelnar vi till…

Det gör mig sorgsen; eleverna är engagerade och kämpar på, lärarna likaså. Men kunskapen om barns röster är undermålig på nästan alla håll. Genom att tvinga barnen att sjunga i vuxenlägen så blir det svårt för dem att hänga på, och genom att så ofta härma vuxna schlager- och popartister genom en mik så kommer de en bit på väg, men hittar inte sina egna röster.

Och jag förstår om en hel del av barnen som äldre kommer att tycka att de inte ”kan” sjunga.

Sedan kan man ju också fundera över valet av låtar också, men det är ju mest tycke och smak. Utöver obligatorierna – Idas sommarvisa, Den blomstertid nu kommer och Du gamla du fria (som barnen kunde men inte föräldrarna) så var repertoaren med enstaka undantag, engelskspråkig slätstruken pop, mikförstärkt och med ett lätt schlagerwailande.

Trist att repertoaren är så smal, fast som sagt, det är ju mest tycke och smak. Men jag kan ju tycka att det känns egendomligt att höra 14-åriga tjejer sjunga John Mayers Who says I can´t get stoned mot en fond av sommarlovsvackra skolbarn, blommor och fotograferande föräldrar.

 

 

 

Tobias Brandel

En av den yvige Håkan Juholts bortglömda kvaliteter är att han gärna talade kulturpolitik. Som nyvald partiordförande för Socialdemokraterna inledde han sitt installationstal med en lång utläggning om kulturpolitikens betydelse, till de politiska analytikernas bryderi och kulturdebattörernas förtjusning. Sedan pratade Juholt kultur både i sitt Första maj-tal och på DN Debatt.

Nu gick det ju som det gick och ordningen återställdes med Stefan Löfven. Han har intagit en betydligt mer traditionell partiledarstil och pratat sig blå om näringspolitik, sysselsättningspolitik och innovationspolitik. Hoppet om att kanske få till en riktig kulturdebatt i nästa valrörelse slocknade snabbt.

Nu begår den nya S-ledaren till sist kulturkramardebut genom att dela ut Byggnads kulturpris på fackförbundets extrakongress i dag.

I samband med det har Byggnads låtit den nya S-ledaren redogöra för sitt kulturintresse. Hans föräldrar var noga med att man skulle läsa och vara med i bokklubb, får vi veta:

– Så böckerna kom tidigt och musik har jag alltid varit intresserad av. Senare breddades min kulturkonsumtion och jag började uppskatta konst och dans till exempel.

Det kommer till och med ett politiskt besked:

– Estetik, kreativitet och förmåga att uttrycka sig konstnärligt är en tillgång i alla yrken. Estetiska ämnen bör ingå som ett gymnasiegemensamt ämne i de nationella programmen i gymnasieskolan, säger Stefan Löfven.

Men sedan sabbar han allt:

– Att försvinna i en bok är ett bra sätt att koppla av. Jag gillar också att gå på teater och bio. Och så sport. Det är också kultur och det är få saker som slår en riktigt bra fotbollsmatch, säger Löfven.

Mitt under självaste fotbolls-EM när kulturnördar skriker ut sin ångest på Facebook och Twitter över att inte komma undan bollsparkandet på tv, får vi detta i ansiktet. Så hade Juholt aldrig gjort.

Foto: Håkan Nordström / SCANPIX

Kulturvän.

 

Erica Treijs

Att det stormar på fyrans redaktion har väl knappast undgått någon. Sedan Nyhetsbolaget tog över  produktionen av kanalens nyhets- och samhällsprogram – Nyheterna, Nyhetsmorgon, Kalla Fakta, Efter tio och Kvällsöppet – har kritiken inifrån blivit allt mer högljudd. Nyhetsankaret Bengt Magnusson menar att stämningen bland medarbetarna är minst sagt dålig.

I veckan presenterade TV4 sina sommarvikarierande programledare för Nyhetsmorgon och där ”tv-profiler” som Paolo Roberto, Pär Lernström och bröderna Anders och Martin Timell nu ska leda programmet och ställa relevanta frågor till gästerna. De släpper också på Laila Bagge Wahlgren, som gör sin debut som programledare.

Man kan fråga varför programledningen satsar på exempelvis Paolo Roberto och Laila Bagge som programledare i ett format där det också gäller att kunna intressera sig för andra och just – ställa frågor. Ett jobb som därför vanligen sköts av journalister. Förstås handlar det om att fyran vill bygga sina egna varumärken som på en kommersiell kanal främst är de egna profilerna. För att de sedan ska dra ännu fler tittare i kommande breda nöjessatsningar och förstås också få det att klirra ännu mer i ägarnas kassakistor.

Undrar vad journalisterna, som numera är anställa i Nyhetsbolaget, anser om valet av sommarvikarier? En gissning är att detta i vilket fall inte gör att stämningen blir bättre.

Och vi tittare, som nu får hålla till godo med Laila Bagge som säkert kommer att göra en bra insats i det myspysformat som Nyhetsmorgon är, kan sitta lugnt i soffan.

Men det kommer att blåsa avslagna, halvljumna vindar i fyran i sommar.

Anders Q Björkman

63 år efter debuten med fyra dikter i Södra Latins skoltidning Loke var Nobelpristagaren Tomas Tranströmer i går tillbaka i sin gamla skola. Vid en samling i aulan delades då Tranströmerstipendiet, instiftat av Målsmännens förening på Södra Latin, ut för första gången. Eleverna Agnes Mührer och Linnea Carlström prisades för var sin svit om tre haikudikter. De båda fick diplom, signerade exemplar av Tranströmers samlade verk och 3 000 kronor var. Syftet med stipendiet är att uppmuntra elever i årskurs två ”att på svenska språket skriftligt med klarhet, enkelhet och precision, formulera tankar, känslor och stämningar”.

Men Nobelpristagaren fick inte bara ge namn åt det nya stipendiet, han blev också själv belönad under samlingen i skolan aula. Gymnasiechefen Anders Lundevi förärade nämligen Tranströmer med lagerkrans och titeln Hederslektor på Södra Latin.

Här är två exempel på stipendiaternas haikudikter. Först en skriven av Agnes Mührer:

Hon fällde domen

och blommorna vissnade

i mina händer

 

Ett moln gled undan

där jag låg blev bassängen

ett flöde av ljus

 

När vårsolen skymde

min blick hade jag glömt

bort det som gjorde ont

 

Och här är en dikt av Linnea Carlström:

Ljumna duggdroppar

landar i gatans smilgrop

tusen gånger om

 

Nattregnet täcker

allt utanför dörrarna

med kolmörkrets lack

 

Vattenpussarna

speglar sig i molnhimlen

utan längtan dit

Tranströmerstipendiaterna Agnes Mührer och Linnea Carlström tillsammans med hederslektor Tomas Tranströmer.

Foto: Angelica Zander