Annons
X
Annons
X

Kulturbloggen

Jenny Leonardz

Jenny Leonardz

Robyns Dancing on my own spelades 101 608 gånger i svensk radio förra året, berättar Stim som i dagarna publicerat sin årliga statistik över vad radiolyssnarna får höra. 101 608 gånger! Det är 278 gånger om dagen!

För att citera Sveriges Radios populärmusikchef Pia Kalischer i Aftonbladet: ”Sinnessjukt”.

Man kan undra om svenska radiokanaler – Sveriges radio är inte heller utan skuld som trummat ut Veronica Maggios Jag kommer mer än varannan dag – står på skivbolagens, alternativt artisternas, lönelistor. För vad vill lyssnarna höra? Jo den musik de har hört. För som bekant blir den musik som vi ofta får höra också den som vi många gånger också väljer – till en viss gräns vill säga.

Bortom den gränsen blir även Robyn snarast tortyr, något som vår kvällstidningskollega prövad på under kraftfullt lidande.

Helt klart är radiokanalernas likriktade musikläggning en starkt bidragande orsak till att den musikaliska mångfalden i det offentliga rummet minskar. Allt oftare hör jag påståendet ”smal”om musik som inte är mer svårlyssnad än vilken dänga som helst, men den spelas inte i etermedierna, på varuhusen, krogarna och i hissarna… Och aldrig ska jag glömma den person, en av alla som jag lurat med på oväntade musikupplevelser, som uppbragt tittade på mig efter en spelning och utbrast: Varför har jag inte fått veta att den här musiken finns!

Frågan är om inte – åtminstone public service-radio – skulle blanda kompotten lite mer så att man inte omedelbart hör vilken kanal man råkat slå på genom vilken musik som spelas. Förrän än man anar skulle då den som bara lyssnar på kommersiella dagsländor kanske hitta guldkorn i en inåtvänd singer-songerwriters låtlista, hos en ruff jazzveteran eller i en konsmusikalisk klangrymd. Och den som tror att man enbart kan lyssna på Beethoven, Sjostakovitj och Pärt kanske hittar en favorit bland popdängorna.

Här finns hela listan på låtar som svensk radio spelade oftast under 2011, och håll med om att det är vansinnigt mycket bra musik som saknas, alla kategorier.

Kategorier

Harry Amster

Ett okänt gitarrsolo från Beatles hit Here comes the sun från 1969 har upptäckts. Låten finns med på albumet Abbey Road men George Harrisons solo kom aldrig med i slutversionen, enligt NME.  Nu har sonen Dhani Harrison hittat det när han tillsammans med Beatlesproducenten George Martin och sonen Giles Martin gått igenom gamla tagningar. Fascinerande, eftersom sonen inte hade en aning om att det fanns och knappast någon annan heller.

Here comes the sun handlar precis om vad det låter, den evighetslånga vintern som äntligen tar slut. Många artister har gjort covers av låten – störst succé fick Steve Harley (från Cockney Rebel) 1976. Andra som gett sig på den är Richie Havens, Nina Simone, Peter Tosh och svenska metalbandet Ghost.

Här kan ni höra George Harrisons solo.

YouTube Preview Image

 

 

In this video we see Sir George Martin, Giles Martin (his son), and Dhani Harrison listening to the mix of ”Here Comes The Sun”.

Suddenly Dhani opens the channel with the ”lost solo guitar”. And now, with the master track in the background, you can hear how it sounds in music.

Erica Treijs

Att föreningen Allt åt alla arrangerar ett överklassafari på Solsidan låter ungefär lika upphetsande som en historisk resa i Arns fotspår eller att leta efter Lisbeth Salander på Söder.

Men redan innan den förbeställda bussen rullade i gång hade debatten tagit fart på Facebook. Och enligt Nacka Värmdö-Posten som åkte med på överklassafarin, kantades resan av ilskna Saltsjöbads-ungdomar som ägnade sig åt bland annat äggkastning.

”Gruppen promenerar runt och tittar på villorna. Några av husen pekas ut som tillhåll för ”skattesmitare” och ”såna som sysslar med riskkapitalism och ekonomisk brottslighet”, skriver NVP.

Detta tilltag går kanske inte till historien som det bästa vad gäller integration eller brobyggande över befintliga klassklyftor. Samtidigt var vi många som skrattade både med och åt karaktärerna i tv-serien Solsidan…

Foto: Tv4

Harry Amster

Reg Presley, frontmannen i The Troggs som hade hits som Wild thing och With a girl like you, har drabbats av lungcancer. På Troggs officiella sajt skriver han att ”jag kommer att sakna er alla”. 60-talsbandet har inte släppt någon skiva sedan 1992 men fortsatt att turnera. I december skulle Troggs, enligt The Guardian, ha spelat två konserter i Tyskland men Reg Presley blev sjuk och på sjukhuset upptäckte man att han hade lungcancer. Originaltrummisen Ronnie Bond dog 1992 och gitarristen Dave Wright, som var med och bildade Troggs, avled 2008.

Här är historien om The Troggs, något modifierad från min SvD-serie The beat goes on (1997-07-07).

Han hette Reg Ball, var med i bandet Troglodytes och skrev låtar ingen ville ha. Men så fick gruppen tag i Wild Thing, skriven av Sverigeaktuella Chip Taylor, och en hel värld kunde tolka in sina egna slipprigheter. Ett namnbyte till Reg Presley och The Troggs och en ny supergrupp var född – världens mest nasala band genom tiderna. Bandet som spelade så dåligt att punkarna tog dem till sina piercade hjärtan.

Häromveckan när jag slötittade på The White Room på ZTV där nya band blandas med
gamla stod plötsligt Reg Presley där med sina Troggs, en 54-årig farbror som
sjöng Wild Thing allt annat än oanständigt. Det är mycket tvivelaktigt om några
unga människor fick inspiration att starta nya garage- och punkband.
För så var det faktiskt när punkvågen kom på 70-talet. The Troggs tvivelaktiga
musikalitet var en inspiration för hela punkrörelsen: Kan dom så kan vi.

Egentligen började allt 1965 när The Kinks manager Larry Page hörde Troggs spela Ray
Davies-låten You Really Got Me på ett betydligt råare sätt än Kinks själva. Han
sajnade bandet och efter första misslyckade singeln spelade gruppen in Wild
Thing, skriven av amerikanen Chip Taylor. Gruppmedlemmarna Presley, Chris
Britton, Pete Staples och Ronnie Bond tyckte texten var fjantig, men en primitiv
rytm och Reg Presleys ”I Think I looove you” gjorde susen. Plus okarina-solot i
mitten, den där lilla löjliga flöjten mitt i det sexuella dramat.

En världshit naturligtvis och en moralisk majoritet som vred sig i konvulsioner
åt det hemska som Presley sjöng: ”Wild thing, you make my heart sing, you make
everything, groovy”. Poesi att dö för. Jimi Hendrix version är ju också helt okej.
Det var faktiskt Keith Altham, journalist på New Musical Express, som föreslog
att Reg Ball skulle byta namn till Reg Presley. Han förstod att hela pressen
skulle hänga på.

Uppföljaren With A Girl Like You blev ännu en gigantisk hit och debutalbumet
hade den passande titeln From Nowhere…The Troggs. Sedan följde I Can’t Control
Myself (den som börjar med vrålet Oh no!) och det blev ytterligare
bannlysningar i radion. Den sista stora hiten var Love Is All Around, som Reg
Presley skrev en eftermiddag när han sett ett tv-program med Frälsningsarmén som
sjöng att kärleken fanns överallt. Det är också låten som Wet Wet Wet låg etta
med i 15 (!) veckor 1994 i England och som gjort att man får kräkkänslor bara
man hör början: ”I feel it in my fingers…”. Den var titellåten i filmen Fyra
bröllop och en begravning. Balladen Any way that you want me var också en bra singel.
Reg Presley fick in miljoner i royalties och kunde ägna sig åt sin nuvarande
favoritsysselsättning: Att ge pengar till forskning om var de där perfekta
cirklarna i sädesfälten kommer ifrån.
1969 sprack gruppen men har trots detta återbildats gång på gång och även givit
ut en del skivor, som sålt dåligt. 1992 spelade de på Stings bröllop och hur kul
är det.

Här är Wild thing, inspelad i Stockholms tunnelbana verkar det som.

YouTube Preview Image

 

Erica Treijs

En kort nulägesrapport från konstens arena och Abstract possible:

1. Auktionshuset Bukowskis, visar ännu en gång samtida konst som inte tidigare ställts ut på ett galleri och ger sig alltså in på primärmarknaden. Nu med den kurerade utställningen Abstract possible och där är alla verk till salu.

2. Galleristerna som arbetar långsiktigt med sina konstnärer för att göra dem till respekterade utövare och fungerande varumärken, får se sig i vilket fall tillfälligt omsprungna, och gruffar förstås i kulisserna.

3. Ständigt omdiskuterade institutionen Tensta konsthall har fått en ny chef i den nyss hemkomna och högt respekterade Maria Lind, som rör om i grytan genom att kurera även utställningen på Bukowskis. En utställning som delvis också visas på Tensta konsthall. ”Detta ger oss en chans att tala om konst och marknad inifrån”, säger Maria Lind på invigningen av utställningen på auktionshuset. Hon avslutar med att ”om det finns några modiga mecenater på plats så är Tensta konsthall kraftigt underfinansierad…”

I programförklaringen till Abstract possible står: ”I utställningen följs, undersöks och kompliceras tre tendenser som är framträdande i dagens konst: formell abstraktion, ekonomisk abstraktion och “tillbakadragande” (ab strahere är latin för att dra sig tillbaka). Den formella abstraktionen innefattar måleri, skulptur och installationer som bygger på abstrakta formspråk, främst geometrisk abstraktion som ofta pekar tillbaka till det klassiska avantgardets utveckling av ett för tiden helt nytt visuellt uttryck. Den ekonomiska abstraktionen berör konst och ekonomi och tar bland annat upp pengars genuint abstrakta värde. “Tillbakadragandet” refererar till den våg av konstnärsintiativ som under de senaste 15 åren valt att ställa sig vid sidan av det vi kan kalla “mainstream,” med syfte att skapa en högre grad av självbestämmande för konstnärerna”.

Ovanstående ska nu stötas och blötas på kultursidor och i utställnings- och seminarieform framöver. En rapport (som initieras av Maria Lind) kommer i dagarna vars huvudsyfte är att analysera de institutionella förändringar som skett på konstens arena och som avspeglas i hur konst marknadsförs, omsätts och betraktas.

Vad har du att säga om samtidskonsten och konstmarknaden? Din åsikt räknas. Mejla gärna mig, jag lovar att återkomma i frågan, men tänkte läsa rapporten först…

Trevlig helg!

erica.treijs@svd.se

 

 

 

Anders Q Björkman

Både Fredrik Reinfeldt (M) och Stefan Löfven (S) sätter jobben först. Båda säger sig leda var sitt arbetarparti. Så det är nog inte här man hittar skiljelinjerna mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. Snarare är det inom kulturfrågor som de två aldrig kan mötas. För om Reinfeldt själv får välja är det Da Buzz och Alphaville som ljuder i högtalarna. Socialdemokraternas nye partiledare har helt andra preferenser: Ulf Lundell och Bruce Springsteen.

Kanske gör detta det politiska valet enklare för någon. Men om man sedan slänger in att Jan Björklund (FP) har Abba och Christer Sjögren i sin Spotifylista och att Göran Hägglund (KD) lyssnar på Esbjörn Svensson Trio, David Bowie samt Miles Davis, så kanske det komplicerar det politiska ställningstagandet? Får det faktum att Åsa Romson (MP) diggar U2 och att skånske språkrörskollegan Gustaf Fridolin (MP) går igång på skånsk musik – Peps Persson och Wilmer X – någon att byta block?

Helhetsbilden har vi hur som helst inte. I vilket musikaliskt block hittar vi Annie Lööf (C)? Gillar hon kanske Gustaf Mahler eller Beyoncé? Och vad har Jonas Sjöstedt i sin spellista? Dag Vag och Ebba Grön?

Det här måste redovisas före nästa val. Man vill ju inte köpa grisen i säcken.

Harry Amster

Per Odeltorp, känd som Stig Vig i Dag Vag, har hittats död i sitt hem av sin bror Lennart Odeltorp, som spelade trummor under namnet Tage Dirty i Dag Vag. I Aftonbladet säger brodern: ”Han som har blommat upp så enormt när vi turnerat, tagit ut allt och aldrig haft några krämpor på scen.”

Per Odeltorp blev 63 år gammal. Han var frontmannen i  Dag Vag, som blandade bland annat punk och ska i sin musik. Eller som han själv kallade musiken: Transkontinental reggae. Bandet startade 1977 och hette då Dag Vag & Svagsinta. De fick hits med Anita Lindbloms Sånt är livet, Trycke e för mycke och en cover på Thore Skogmans Popitop. På 1980-talet var bandet ett av de största i Sverige.

Odeltorp skrev teatermusik efter Dag Vag-tiden och samarbetade en hel del med Thorsten Flinck. 1999 gjorde Dag Vag comeback och sedan dess har det blivit spelningar med ojämna mellanrum. Han drabbades av en njursjukdom 2003 och fick till slut en ny njure.

Dag Vag spelade med Gyllene Tider i nöjesprogrammet Måndagsbörsen 1981 och då dök även Thore Skogman upp. Kolla här på allsången: ”Popoppitopp, det är toppen i år, popoppitopp, så att pulsarna slår”.

YouTube Preview Image
Erica Treijs

Att de skulle bli gallerister har egentligen legat latent under hela uppväxten. Frågan var vara när. Elle Frie, dotter till konstnären Peter Frie och Anna Bohman, vars pappa ligger bakom galleri Bohman lärde känna varandra redan som barn. Nu ansåg de båda 30-åringarna tiden vara mogen för att driva eget i konstbranschen. Och de öppnar med verk av väletablerade Astrid Svangren (som tidigare visats bland annat på Galleri Bohman, Moderna museet och på Bonniers konsthall).

– Att kunna starta med en både ung och tung konstnär är förstås kul och vi hoppas kunna få arbeta med henne även i fortsättningen. Sedan har vi planerat att visa installationer av norska Thale Vangen och senare är det dags för video och fotografi av Hanna Ljungh, så det är en stor spridning på våra konstnärer, säger Elle Frie.

Kommer ni att samarbeta med Galleri Bohman?

– Nej, vi är helt fristående. Vi kommer att visa vad vi vill, med fokus på yngre nordiska konstnärer. Men jag har även jobbat på ett galleri i New York och har kontakter därifrån som vi gärna skulle vilja ställa ut i Stockholm.

Vilka ser ni som era konkurrenter?

– Vi tänker inte så, utan vi jobbar för kulturen i dag. Och det är bara kul om vi kan bidra med något nytt.

Att ni är födda in i den här världen, är det en fördel eller en belastning?

– Vi har båda växt upp bland konst och konstnärer, vilket kanske inte hör till det allra vanligaste. Men har också haft tid att forma vårt eget intresse och har jobbat och praktiserat utomlands i omgångar. Det är inte föräldrarna styr eller ens påverkar oss idag, utan kanske mer världen i stort, säger Elle Frie.

 

Fakta:AnnaElleGallery öppnar den 28 januari.

 

Tobias Brandel

Salman Rushdie ställde i fredags in sin medverkan på en bokmässa i indiska staden Jaipur, sedan myndigheterna varnat honom för att torpeder planerade att mörda honom där.

”Jag anser att man har ljugit för mig. Jag är kränkt och väldigt arg”, skriver författaren nu själv på Twitter.

Enligt poliskällor till tidningen The Hindu ska lokala underrättelsetjänstemän ha hittat på uppgifterna för att hindra Rushdie från att delta på bokmässan. Muslimska ledare hade tidigare protesterat mot den kontroversiella författarens medverkan.

 

Tobias Brandel

I väntan på kvällens Guldbaggegala meddelas att det alternativa filmpriset HETS i år går till filmfotografen Linda Wassberg för hennes foto i Lisa Aschans uppmärksammade Apflickorna. HETS-priset ges till de som på olika sätt ”förskjuter den svenska filmen och dess språk”. Wassbergs foto känns ”högst närvarande i skapandet av filmens särart och form”, skriver juryordföranden, SvD:s filmkritiker Hynek Pallas.