Annons
X
Annons
X

Kulturbloggen

Anders Q Björkman

Anders Q Björkman

Gunnar Wetterberg har i olika sammanhang propagerat för en nordisk förbundsstat. Denne historiker (som för övrigt skrivit en utmärkt biografi om Axel Oxenstierna) anför bland annat att en sådan union skulle bli en tung aktör på den europeiska scenen, med 25 miljoner invånare.

Kanske skulle ett enat Norden också vara ett lyft för kulturen? I dessa dagar när filmkritiker efter filmkritiker korar Ruben Östlunds Play till årets film samtidigt som den når en alltför liten publik är det inte utan att man tänker att ett större befolkningsunderlag skulle kunna ge svenska, danska, norska, finska och isländska kvalitetsfilmer en större publik. Kanske skulle det också finnas större möjligheter att ge ut smal kvalitetslitteratur om de potentiella bokköparna är 25 i stället för 9 miljoner?

För att det skulle fungera skulle vi å andra sidan få börja tala någon sorts skandinaviska… och låta som Skavlan allihopa. Det får väl läggas i den andra vågskålen.

Kategorier

Anders Q Björkman

I nordkoreansk tv grät nyhetsuppläsaren när hon förklarade att Kim Jong-Il hade gått bort (se nedan). Men i stora delar av världen florerar i stället digitala skämt kring diktatorns hädanfärd. Exempelvis såg jag nyss på Facebook bilden av en gråtande kvinna som konstaterar: ”I didn’t even know Kim Jong was il”.

Annars har Kim Jong-Il länge varit föremål för fniss och flabb. The Economist gjorde för flera år sedan ett fint omslag med rubriken ”Greetings earthlings”, vilket ju annars var en hälsningsfras utomjordingar i Star Trek ofta använde. På Youtube har den nordkoreanska ledaren haft huvudrollerna i flera filmer – en favorit är en scen ur Team America där han i skepnad av en liten dockfigur fajtas med Hans Blix och FN, i en annan film konstateras att Kim Jong-Il uppfann hamburgaren och skrev sex operor.

Här nedan ett litet urval av de digitala skämten kring Kim Jong-Il (och här hittar du också lite skämt om den förväntade arvtagaren, sonen Kim Jong-Un).

 

YouTube Preview Image

YouTube Preview Image YouTube Preview Image
Anders Q Björkman

I Jan Söderqvists text om tomrummet efter Christopher Hitchens nämns att den avlidne skribenten författat en artikel om hur man bäst brygger sitt te. Intressant i sammanhanget är att Hitchens utgår från George Orwells tio gyllene regler för hur man bör tillaga ”a nice cup of tea”. Författaren bakom klassikern 1984 lanserade sina teregler i en essä från 1946.

De båda britterna är inte helt överens om tereglerna – exempelvis tycker Hitchens att Orwells krav på att man måste använda indiska eller sri lankesiska teblad inte längre bör gälla.

En sak är de dock rörande överens om: mjölken får inte hällas i koppen före teet!

Anders Q Björkman

Regeringen har i och för sig satsat särskilda pengar på Skapande skola (150 miljoner kronor under 2011), men frågan är om kulturen har en självklar plats i skolan eller om den är ett undantag i svenskt utbildningsväsen. Madeleine Hjort, som nyss gett ut boken Konstens betydelse, anser att det är det senare som gäller. ”Det är ofrånkomligt att Skapande skola ger intrycket av särbehandling av kultur”, skriver hon i boken. Hur skulle det se ut om det exempelvis var matematik som inte var ett självklart inslag i skolan, utan något som i stället utövades i särskilda projekt, finansierade utifrån av ett departement?

Hårda fakta visar hur som helst att kulturen har en låg status i den svenska skolan. Under nio års skolgång har svenska grundskoleelever sammanlagt 230 timmar musik och 230 timmar bild. Bara hemkunskap (118 timmar) ligger sämre till vad det gäller antalet timmar som garanteras i läroplanen för grundskolan. Elevens val (382 timmar) är till exempel mer prioriterat.

Allra mest tid lägger grundskolans elever på svenska, 1 490 timmar. Förhoppningsvis ingår ändå en del kultur i form av litteratur i detta ämne.

Tobias Brandel

Stockholms skandalomsusade julpynt har råkat ut för ett nytt bakslag. Först kom ekorr-gate, då ett oförberett trafikborgarråd förnedrades genom att fotograferas på Stureplan med två gigantiska jordekorrar i en reklaminstallation för barnfilmen Alvin och gänget 3, som snabbt fick fraktas bort.

Nu har även de stjärnor som var uppspända över Hötorget plockats ner. Dock inte för att de misstänktes innehålla dolda reklambudskap, utan på grund av rasrisk sedan betongfundamenten som höll stjärnorna på plats blivit påkörda och flyttats två gånger av okända gärningsmän. Julfriden i huvudstaden låter vänta på sig.

Trafikborgarråd Ulla Hamilton.

Foto: Scanpix

Harry Amster

Dobie Gray fick en enorm hit med Drift away 1973. Nu har han avlidit i Nashville. Hur gammal han blev är det ingen som vet. Enligt New York Times var han född 1940, 1942 eller 1943.

Han slog igenom så tidigt som 1965 med The ‘In’ crowd, som faktiskt Ramsey Lewis Trio fick en ännu större hit med. Några pengar tjänade inte Dobie Gray på låten, mest beroende på managementtrassel.

Bättre gick det med Drift away, en lovsång till alla låtskrivare och deras låtar. Drift away har blivit en sådan där hit som hörs i alla radiostationer som spelar gamla godingar. Här är The ‘In’ crowd och Drift away.

YouTube Preview Image YouTube Preview Image

 

 

 

 

Erica Treijs

Antony Gormley är en världskändis. Ulf Lundell en surgubbe. Kivik art centre har lyckats samla ett antal riktigt bra verk i sin skulpturpark. Flertalet av namnkunniga konstnärer och arkitekter som Snøhetta och Julian Opie.

Gormleys ”En skulptur för den individuella upplevelsen av arkitektur” som uppfördes 2008, är parkens absoluta kronjuvel. En betongskapelse som både knyter an till platsens historia som militäranläggning och som tvingar besökaren att reflektera kring bebolighet, trängsel och frihet.

När nu Högsta förvaltningsdomstolen fastslagit att tornet måste ha bygglov blir konstverkets existens beroende av hur myndighetsnämnden beslutar utifrån berörda grannars utlåtanden. Och det är här Ulf Lundell kommer in i bilden. Han hävdar att den 18 meter höga konstruktionen utgör ”ett hemfridsbrott” och stör hans avskildhet.

Men att konstverk inom ett avskilt område, som Kivik art centre, ses som byggnader (som kräver bygglov) och inte konstverk är förvisso befängt men att parkens besökare skulle kunna kika in hemma hos Lundell är en i princip en omöjlighet.

Eller det kräver i alla fall en rejäl kikare…

Harry Amster

Barbara Orbison, änka och manager till rocklegenden Roy Orbison, har avlidit i cancer, 60 år gammal. Hon dog i Los Angeles i tisdags på den 23:e årsdagen av sin mans död. 2008 producerade hon en skivbox med 107 inspelningar – låtar som Pretty woman och Only the lonely. När jag intervjuade henne sa hon: ”Han var en bättre make än sångare, men han är den ende jag varit gift med så jag har inget att jämföra med!”

Hon mindes hur John Lennon brukade låta som Roy Orbison.

– När Lennon sjöng Please, please me för Beatlesproducenten George Martin lät det mer som Only the lonely. Då sa George Harrison att det inte håller för det finns redan en Roy Orbison.

Här är Only the lonely.

YouTube Preview Image
Tobias Brandel

Swedish House Mafia fyller vilken arena som helst i världen, men skulle inte sälja ut Globen, konstaterade Steve Angello, en tredjedel av den svenska dj-trion, i en SvD-intervju för drygt två år sedan.

Men tiderna förändras.

Den globala housemusikrörelsen med megaklubbar på idrottsarenor tycks något decennium eller så för sent till slut ha fått fäste i Sverige. I dagarna stod det klart att årets dansfest Summerburst på Stockholms stadion, den första i sitt slag i Sverige med David Guetta som främsta dragplåster, kommer tillbaka nästa sommar, den 15–16 juni. Ett av affischnamnen nästa år är Axwell, en annan tredjedel av Swedish House Mafia.

Redan den 17 december i år förvandlas Sveriges största inomhusarena Globen för första gången till renodlat dansgolv när dj:n Tiëstos ambulerande klubb Club Life kommer på besök.

Vi pratar alltså inte om konserter eller dansmusikfestivaler, utan om nattklubbar i megaformat, med barer på dansgolvet, avancerade ljusshower och kända namn i dj-båset. Med tanke på de stora svenska dj-namn som Swedish House Mafia och Avicii som byggt sina karriärer på att spela världen runt på dylika arrangemang, är det förstås på tiden att den megalomana klubbkulturen hittar hem.

YouTube Preview Image

Avicii på Summerburst på Stockholms stadion i år, i en amatörvideo.

 

 

Lina Kalmteg

Verkligheten slår alltid dikten. De senaste åren har det ju, tyvärr, blivit allt tydligare att det verkar vara så. I alla fall verkar många tycka så. ”Based on a true story” har sålt som smör, i synnerhet i litteraturen. Det har väl ingen missat. (Och lite extra skjuts har det väl fått när det har diskuterats om det verkligen, verkligen är ”sant”.) Norske Karl-Ove Knausgård är naturligtvis ett ypperligt exempel på hur verkligheten används som material. Men ibland, ganska ofta, kan man ändå få ett sug efter riktig fiktion, en fin, påhittad berättelse som visserligen säger något om verkligheten, men som inte är ”based on a true story”.

Det där slog mig igen när jag under tyska filmdagarna på biografen Sture i Stockholm såg den tyska filmen Westwind av Robert Thalheim. Den skildrar en smått fantastisk berättelse om ett tvillingarpar, två systrar, från dåvarande DDR som får åka på läger vid Balatonsjön i Ungern för att de presterat så bra inom rodd. På vägen dit träffar de några västtyska killar. Snart har förälskelsen slagit till och muren mellan öst och väst ter sig allt högre och besvärligare. Tjejerna funderar på att fly över gränsen. Utan att avslöja allt för mycket berättar filmen om symbiotiskt syskonskap, kärlek och politik på ett strålande sätt. Det är starkt berörande. Det är en film som kan få även den som inte bodde bakom järnridån att minnas och relatera till den där viktiga sommaren, till tonåren, till syskonskap, till vänskap, till… Det är också en film som ger en lite annan, nog mindre stereotyp, bild av DDR, allt var inte grått och trist.

Visst, att öst och väst och muren och järnridån fanns och är taget ur verkligheten är ingen överraskning. Men en överraskning efteråt var att filmen är baserad på producentens egen historia, hon var en av tvillingsystrarna. Under publiksamtalet  lyfte det först filmen ytterligare en nivå. Den sympatiske regissören svarade glatt på frågor om vad som sedan hände i verkligheten. Men just där föll upplevelsen av filmen några snäpp nedåt. För det ju just det som är något av det stora i en bra film eller bok, att man själv får bygga vidare. Eller? Nu kunde vi få facit. Det var alltså ingen idé att lämna salongen och fantisera om att tjejen från öst och killen från väst sedan levde lyckliga i alla sina dagar, så var det inte.

Hoppas att Westwind får svensk distribution och visas på svenska biografer. För det är en vacker film med finslipat manus och skådespeleri. Och historien är så bra att den inte behöver vara sann för att den ska engagera…

YouTube Preview Image