Annons
X
Annons
X

Kulturbloggen

Harry Amster

Harry Amster

Gina Dirawi, känd för sin blogg Ana Gina, leder Melodifestivalen nästa år. Hon gör det tillsammans med sångerskan Sarah Dawn Finer och skådespelaren Helena Bergström.
I sin blogg skrev Gina Dirawi igår ”Åh, äntligen får jag säga detta!!!! Sen i somras har jag hållt den här hemligheten för er mina små sågspån, och nu får jag berätta. Jag är en av de som ska leda Melodifestivalen 2012. HUR TUNGT ÄR INTE DET?”. Gina Dirawi, 20 år, har haft två humorshower på SVT Play: The Ana Gina show och The fabulous life of Ana Gina.
Där gör hon sina sanslöst humoristiska figurer som Bettan och syster Khadidje. Särskilt Khadidje med sin heltäckande slöja är så skrattutlösande att man blir smått beroende.
Sarah Dawn Finer har själv tävlat två gånger i Melodifestivalen. 2007 kom hon fyra med I remember love och två år senare sexa med Moving on. Helena Bergström säger att hon älskar att röra om i grytan.

– Det här är det i tv som mest av allt engagerar svenska folket, och att vara där känns väldigt roligt för mig. Jag började min karriär som programledare för ett ungdomsprogram i SVT som hette Vidöppet i just de här korridorerna, säger hon.
Bland artisterna som medverkar nästa år finns, enligt Aftonbladet: Charlotte Perrelli, Danny Saucedo, Thorsten Flinck, Molly Sandén, Top Cats, Lotta Engberg & Christer Sjögren, Magnus Carlsson och Sonja Aldén.

Här är syster Khadidje och fjortisen.

YouTube Preview Image

Kategorier

Anders Q Björkman

Vem äger egentligen kompositören Frédéric Chopins piano? Den frågan har två familjer på Mallorca stridit om i generationer. Båda har hävdat att de har originalet, men nu har en domstol i Palma på Mallorca slagit fast på vilka tangenter Chopin verkligen komponerade sina preludier, rapporterar Süddeutsche Zeitung. Och det visar sig att turistströmmarna som tagit sig till familjen Ferrá-Cappllonchs ”Cell Nr 2” i ett före detta kloster i Valldemosa för att där beskåda kompositörens klaver, i själva verket har fått se ett instrument som tillverkades efter Chopins död.

De 300 000 turister som årligen styrt kosan till Valldemosa för att se Chopins piano bör i stället ta sig en titt på ett instrument i familjen Quetglas ägo. För det är det  äkta Chopin-pianot. Åtminstone enligt domstolen i Palma.

Frédéric Chopin.

Foto: AP

Kaj Schueler

Dags att återställa någon slags ordning? Författaren Lars Gustafsson går på Expressens kultursida (26/10) till storms mot ”en viss herr Lagercrantz” ”osande dumheter” om Lundin Oil och Bildts tidigare engagemang där. Det är en kampanj som baseras på ett ”argumentationstrick som kallas guilt by association”. Kritiken mot Bildt är, enligt Gustafsson, avsedd att ta heder och ära av en person som gjort mer än någon annan för frihetskampen på Baltikum och Balkan. Invändas kan att Gustafsson använder sig av ett ”argumentationstrick” som skulle kunna kallas innocence by association.

Anders Q Björkman

Jag erkänner: Jag är intresserad av andra världskriget, Hitler och Stalin. Populärkulturen under min uppväxt präglades av filmer och serietidningar med arga nazister som skrek ”Amerikanische Schweinehunde!” och var allmänt elaka. Kanske började mitt intresse gro här någonstans.

Så visst: Jag har läst Gitta Serenys böcker om lägerkommendanten Franz Stangl och rustningsministern Albert Speer. Jag har läst Speers egna memoarer och Joachim Fests praktbiografier över Speer och Hitler. Jag var fullständigt trollbunden vid läsningen av Simon Sebag Montefiores bok om Stalin. Och William L Shirers ”Tredje rikets uppgång och fall” var ett måste i sammanhanget.

När jag ser att det kommit ut en ny bok som handlar om förhören med Hermann Göring inför Nürnbergrättegångarna, så vaknar intresset igen. Vad sa den morfinmissbrukande tjockisen egentligen till sina förhörsledare?

Min kamrat litteraturredaktören har insett omfattningen av mitt intresse och börjat ösa böcker om andra världskriget över mig (för att vara snäll eller för att slippa ta hand om dem?). Och det är när jag ser dem som jag inser att det faktiskt får räcka nu. En av böckerna – ”Historisk atlas över andra världskriget” – visar med pilar över militära kartor exakt hur pansargeneralen Guderian positionerade sina styrkor i norra Frankrike. Här börjar vi närma oss trainspotting-nivå.

En annan – ”Stora boken om andra världskriget” – påminner starkt om böcker småpojkar annars läser. Men då heter de kanske ”Stora boken om fotboll” och har Zlatan i stället för Churchill på omslaget.

En tredje bok är spiken i kistan. Den heter ”Avgörande ögonblick under andra världskriget” och har ett omslag som pryds av hitlerhälsningar och fallosliknande raketer. Och den ges ut av Semic. När jag växte upp gav Semic ut Stålmannen, Tarzan och Fantomen. Kanske var det också Semic som gav ut krigsserierna med ”Amerikanische Schweinehunde” i pratbubblorna?

Det räcker nu. Jag är färdig med Hitler och Stalin.

 

Tobias Brandel

Under helgen har den twittrande klassen roat sig med att håna de kongressande moderaterna med anledning av att partiet i sitt idéprogram slog fast att de kämpat för bland annat allmän rösträtt, jämlikhet och mot apartheid. Aningen för historierevisionistiskt för nätmobben, som på hashtaggen #StuffModeraternaDid glatt slog fast hundratals andra goda gärningar partiet ligger bakom, som den arabiska våren, den första månlandningen och oktoberrevolutionen.

Partisekreteraren Sofia Arkelsten låter sig dock inte avskräckas, utan vidhöll i går efter avslutad partistämma att M:s föregångare Allmänna valmansförbundet minsann visst var med och införde allmän rösträtt för 90 år sedan – för att sedan tvingas pudla grundligt. Således är hon Sveriges främsta driftkucku på nätet just nu, även bland många borgerliga sympatisörer.

Fenomenet med politiska ironikampanjer på sociala medier är nu inget nytt. Högertidningarna i Storbritannien lyckades i valrörelsen förra året ge upphov till den framgångsrika hashtaggen #NickCleggsFault, sedan de beskyllt liberaldemokraternas ledare Nick Clegg för lite väl mycket ont. Twittrare slog snabbt fast att att allt från isländska vulkanutbrott till stukade tår var Cleggs fel. Läxan? Folk går faktiskt inte på vad som helst, och de har numera dessutom effektiva verktyg för att påpeka det.

Foto: Ingvar Karmhed

Sofia Arkelsten?                    Fredrika Bremer?

 

 

Jenny Leonardz

Den går som en löpeld över nätet, överfaller en på Facebook från alla håll med samma förtjusta häpnad i kommentarerna. Men till skillnad från youtube-klipp med söta katter eller Hitlers utbrott från filmen Undergången i hundraumptonde varianten, så bjuder det här svartvita klippet på något ovanligt. Och ovanligt bra. Visningarna av Robynlåten Call your girlfriend på ett oslagbart originellt sätt passerade 45000-strecket i helgen.
Trestämmig sång (de tre ingår i den 10 kvinnor starka vokalenseblen Erato, som alla studerande i Uppsala) som än en gång bevisar att det enkla är det bästa när det görs med originalitet och musikalitet – på ett sätt som inga syntar och datorer i världen kan komma i närheten av. Nämligen mänskliga röster i mjukt flätade stämmor och med häftigaste kompet – tre tomma kesoburkar, sex händer och en bordskiva. Nej det låter sig inte beskrivas, lyssna själva.

Anders Q Björkman

Stockholmarna är egentligen lyckligt lottade. Här finns ett antal scener och salonger som kombinerar en vacker och intim miljö med ett spännande och rikt utbud. Södra Teatern, Mosebacke Etablissement, Cirkus, Oscarsteatern, China-Teatern, men också biografen Skandia är några exempel. De här platserna är inte självklara – nyss slog Vasateatern igen, biografen Astoria visar ingen film längre och det var på håret att vi blev av med konsertscenen Nybrokajen. Ofta finns de för att ett antal personer arbetar hårt för att hålla liv i dem.

Just en sådan pärla till scen är jazzklubben Fasching. Igår kväll upplevde publiken där ett unikt stycke levande musik när svensk-turkiske saxofonisten Ilhan Ersahin uppträdde med sin grupp Ilhan Ersahin’s Istanbul Sessions, här gästade av norske keyboardisten Bugge Wesseltoft. Vi som var där fick se basisten Alp Ersonmez svara på Ersahins saxofon, slagverkaren Izzet Kizil skämtsamt reagera på Wesseltofts skruvande på sina keyboardsreglage, allt uppbackat av Turgut Bekoglus intensiva, frenetiska trummande. Litet och intimt, nära till musikerna, alla ansiktsuttryck fullt synliga. Fantastisk musik som bara fanns just på Fasching och bara just då.

Som lät något i stil med det här:

YouTube Preview Image

 

Harry Amster

Lady Gaga fick ex-president Bill Clinton att rodna i söndags kväll. Hon uppträdde på A decade of difference: A concert celebrating 10 years of the William J Clinton Foundation i Hollywood.

– Bill, jag har mitt första Marylin-ögonblick,sa Gaga till Clinton och syftade på när Marilyn Monroe sjöng Happy birthday för president Kennedy.

Han skruvade sig ännu mer när hon förvandlade sin hit Bad romance till Bill romance och sjöng ”I don’t want to be friends” precis i närheten av honom. En något besvärad Clinton tittade på sin fru Hillary Clinton till höger om honom och dottern Chelsea till vänster som storskrattade.

Här är Bill romance.

YouTube Preview Image
Tobias Brandel

Efter en veckas intensiv aktivitet för att skapa förhandsbuzz är det i dag premiär för Ajour, Sveriges egen sociala medier-boy wonder Emanuel Karlstens nya projekt – en nyhetssajt som ska ”utmana sätten vi gör journalistik”. Den personliga rösten, det goda berättandet, läsarmedverkan och transparens är ledorden i hans manifestet. Känns det bekant?

Redan klockan tio på måndagsmorgonen finns här flera artiklar: En användbar guide till hur man följer Etiopienrättegången på nätet, en fascinerande men kort redogörelse för det bisarra reborn-fenomenet med kvinnor som bloggar om sina naturtrogna dockor, lite statistik med anledning av att det i dag är internationella dagen för utrotande av fattigdom, ett antal rätt konventionella presentationstexter med stora ord om Ajour-projektet och en mindre konventionell presentation av en av medarbetarna i form av en musikvideo. Och förstås blixtsnabba, ödmjuka svar från artikelskribenterna själva på de (hittills få) läsarkommentarerna under artiklarna.

Det är givetvis för tidigt att redan ge ett omdöme om Ajour. En av sajtens medgrundare, Johan Hedberg, gör det dock själv i ett inlägg. ”Nu går ridån upp… Och så ser det mest bara ut som en blogg”, skriver han. En betydligt elakare kommentar skulle förstås vara att det ser ut som en vanlig nyhetssajt. Att försöka bygga ett nytt journalistiskt varumärke i en tid där de flesta gamla lever med snaran runt halsen kan visa sig vara ett genidrag, eller bara rätt puckat.

 

Tobias Brandel

Bloggen Politiskt inkorrekt läggs ner. Sajten kom under förra årets valrörelse att bli ett viktigt nav för Sverigedemokraternas sympatisörer, även om banden till partiet förnekats. De anonyma personerna bakom den hävdar att de förmedlar ”ocensurerade nyheter”, av andra beskrivs den som ett av de råaste tillhållen för näthat och främlingsfientlighet. På bloggen uppges orsaken till nedläggningen vara att skribenterna blivit färre sedan initiativtagaren avled i mars i år, och att arbetsbördan blivit för tung för de kvarvarande.

I den senaste bloggposten står också att arbete redan pågår på annat håll för att starta en sajt med liknande inriktning och att deras ”kritiska samhällsanalys” fortsätter. Och där har de, tyvärr, förstås rätt. Den grova hetsen mot muslimer på nätet försvinner inte med Politiskt inkorrekt.