Annons
X
Annons
X

Kulturbloggen

Anders Q Björkman

Anders Q Björkman

Vem som ska få Nobelpriset i litteratur är självklart den stora frågan. Den lilla frågan är när vi får veta. Men innan den kan ställas kommer den absolut första frågan: När får vi veta när vi får veta vem som får Nobelpriset?

Sedan urminnes tider släppte De aderton inte datumet förrän två dagar före tillkännagivandet, vilket gjorde att världens litteraturredaktörer och kulturreportrar slet sina hår – man hann helt enkelt inte förbereda sig tillräcklig väl. Ett Nobelpris kräver större utrymme i tidningen, andra texter måste flyttas för att ge plats för världens största litterära nyhet. För ett antal år sedan skrev därför Carl Otto Werkelid, då kulturchef för SvD, till Akademien och förklarade hur svårt man gjorde det för de redaktioner som bevakade Nobelpriset. Dåvarande ständige sekreteraren Horace Engdahl tog upp det med Akademien, som lystrade och faktiskt valde att rucka på reglerna – man började delge omvärlden fredagen före vilken torsdag tillkännagivandet ska komma.

Nu är det nya tider och Nobelpriset har blivit ett objekt för spel. Syriern Adonis är en lågoddsare hos Ladbrokes, medan Unibet tror starkt på japanen Murakami. Möjligheten att tjäna snabba och stora pengar på Nobelpriset har gjort att faran med läckor kring hanteringen har blivit ännu större. Och resultatet är att Akademien blir lite hemligare. ”Av säkerhetsskäl” meddelar man numera inte vilken torsdag tillkännagivandet kommer förrän måndag samma vecka.

Men hur som helst skulle jag satsa en Selma på att vi på måndag får veta att tillkännagivandet kommer nu på torsdag.

Foto: Fredrik Sandberg/Scanpix

 

Kategorier

Erica Treijs

Läser just i Artnews att den franska kulturministern Frédéric Mitterrand har sett till att ett helt höghus i Paris utkanter viks för konst och annan kulturell verksamhet. Dessutom ingår en storskalig förändring av kollektivtrafiken i området.

Kultur och kommunikation ses alltså som grundbultar i modern samhällsutveckling och är en självklarhet när ett utsatt område med hög arbetslöshet och ska ”förnyas”.

Tänk om svenska ministrar insett detsamma.

Erica Treijs
YouTube Preview Image

Dansa, fastän, andra singeln från Säkert!s album Facit.

 

Rättviseförmedlingen fortsätter att handfast lansera brudar inom alla kulturens områden. Nu senast har de presenterat en lista på kvinnliga musikvideoproducenter, något som branschen själva ska ha efterlyst. Låter nästan för bra för att vara sant. Nästan 30 aktiva kvinnliga producenter är listade för att ännu en gång pulvrisera argument som ”det finns inga tjejer inom just det här området”.

Kulturrådet har i sin tur presenterat en undersökning som befäster det alla redan visste – kvinnor är underrepresenterade i museernas samlingar. Något som möjligen kan förklaras med ålderdomliga hierarkier  som väl avspeglar konsthistorien där kvinnor varken var välkomna på jurybedömda salonger – eller ens vid krokisessioner. Men att kvinnor också är underrepresenterade i konstmuseernas utställningesprogram är inte annat än skandal. Det är knappast så att kvinnor inte utövat konstnärligt arbete genom århundradena – utan att de inte uppmärksammats eller använt sig av ”lägre stående” konstformer. Som textilkonst eller konsthantverk. Samtidigt så finns mängder av parallella kvinnliga konstnärskap som inte alls fått den uppmärksamhet som de förtjänat som Hanna Pauli eller Vera Nilsson.

Ett steg i rätt riktning Moderna museets försök att med projektet Det andra önskemuseet att försöka rätta till genusbalansen i Moderna museets samling. Men kvinnors möjligheter till självförverkligande har genom historien varit begränsade, inte minst på grund av den brist på kvalificerad kritik som mötte dem.

Som Otto G Carlsund försök att marginalisera Siri Derkerts konstnärskap 1931 genom att kommentera kvinnliga konstnärers barnporträtt: ”Siri Derkerts barn är ej, som andras barn, vackra barn, utan mer som Vera Nilssons, fula barn.”

Men i dag är det kvinnliga konstnärer som står för de största framgångarna. På Artfacts är sju av de tio högst rankade svenska konstnärerna kvinnor och Nathalie Djurberg, Klara Lidén och Karin Mamma Andersson hör till de namn som internationella museum gärna ställer ut.

Så att det inte ställs ut lika många kvinnliga som manliga konstnärer på konstmuseerna i Sverige är inget annat än ett bevis för att gamla värderingar fortfarande sitter i väggarna.

Om inte annat finns hjälp att få. Fråga Rättviseförmedlingen.

 

 

 

 

 

 

 

Anders Q Björkman

Att statsminister Fredrik Reinfeldt gärna lyssnar på Da Buzz har varit känt sedan länge. För en tid sedan kunde Nöjesguiden ytterligare lätta på dimman kring statsministerns musikkonsumtion genom att rapportera att Reinfeldt föredrar Lady Gaga framför Robyn och att han ”tycker om musik som man blir glad av och som man kan dansa till”. Men annars talar han inte gärna med medier om sina musikaliska preferenser.

Men nu kan SvD avslöja sanningen. Reinfeldt skriver nämligen själv om sin musiksmak – i ett svarsbrev till avsändaren ”Två snygga tjejer”. Här meddelar regeringschefen att han håller med dem om att September är bra, men att han också gillar Da Buzz och Magnus Uggla. Reinfeldt avslutar brevet med att slå fast att han är förtjust i korvgryta.

Tobias Brandel

Vilken dag som helst nu kommer din Facebook att se helt annorlunda ut. Den senaste förändringen innebär bland annat att våra profiler utformas som tidslinjer, men också mer integrering av andra företags tjänster i takt med att Facebook aspirerar på att bli en allt viktigare knutpunkt i våra digitala liv. Exempelvis kommer Spotify automatiskt att visa för alla dina Facebookvänner vilka låtar du lyssnar på. Tidningar som Guardian har skapat appar som gör att det syns vilka artiklar du läst.

Frågan är hur det nu blir med våra guilty pleasures? Vi använder inte Facebook för att visa upp exakt hur våra liv ser ut, utan för att visa upp hur vi vill att våra liv ska se ut. Är det slut med att skaka loss till Lady Gaga i vardagsrummet, gotta sig i skvallerartiklar och slappa med MTV-såpan Jersey Shore nu? Gränsen för hur mycket vi delar med oss av på nätet flyttas ständigt fram. Måtte det gå att manuellt stänga av Facebooks nya funktioner. I alla fall ibland.

Jenny Leonardz

Fast det var precis vad de gjorde. Och med just den titeln också, en bok som berättar någonting helt annat än den gängse Bokmässeproduktionen.

40 montörer på Volvo. En samling texter. En nu också en teaterföreställning. Men så ville det inte bli från början.
Här ska inte komma några jävla konsulter, vi vet nog. Konsulter smyger i monteringen med mobilen och klockan och låtsas om ingenting. Drar slutsatser, försämringar.
Ungefär så reagerade de flesta från början när skådespelaren och konstnärliga ledaren för Teater Spira, Jonas Fröberg kom till Volvo.

Men nu har den kommit ut; en liten tunn bok med täta, starka, förbannade, roliga, vanmäktiga texter – berättelser som prövar hur människovärde stavas innanför fabriksportarna och utanför, om ”medelklassens rädsla för att skita ner sig” i mötet med en volvoarbetare, berättelser från ett arbetsliv som av någon anledning är i stort sett osynligt i litteraturen.

Tyvärr var också publiken ganska osynlig när boken presenterades på Bokmässan. Med tanke på hysteriskt mycket folk som trängdes mellan montrarna för att lyssna på olika författarkändisar så var det lite sorgligt. Men vi som var där fick några fina läsningar av bland andra Magnus Östman, montör som sparkades i ett nedskärningspaket och återanställdes via bemanningsföretag.

Och vi som var där fick med oss något ut, något som gjorde att marknadsgycklet, det öronbedövande bruset där försäljarna överröstar varandra, där händer ivrigt griper efter bästsäljare, bekännelser och biografier, såg lite annorlunda ut för en stund.

Så om ni vill stoppa en bok i tygkassen som porlar utanför den stora mainstreamfåran så är Vi ska inte skriva nån jävla bok – texter från verkstadsindustrin 2006-2010 (Sekel förlag/Teater Spira) ett tips.

 

Erica Treijs

”Jag är på Facebook och tramsar ibland. Men så plötsligt kommer en bok över mig. Som en våg. Där i skrivandet kan jag sedan befinna mig i flera år”. 
Orden är Sigrid Combüchens och de gör mig avundsjuk. Jag tramsar också på Fejset men någon bokvåg har minsann aldrig sköljt över mig. Men visst är tanken lockande…

Jenny Leonardz

Måste alla barn gilla Pippi Långstrump? Nä, verkligen inte svarade holländska Rachel van Kooij, schweiziska Gabrielle Alioth och tyskorna Nadia Budde och Cornelia Funke, alla författare till böcker för barn och unga. De konstaterade att Pippi för länge sedan lämnat sina berättelser och far runt mest som ett begrepp; man känner henne även om man inte har läst henne. Hon är filmer, bilderböcker, docker och klistermärken.

I USA vet ingen vem Astrid Lindgren är, berättade Cornelia Funke som bor i Los Angeles, men alla känner Pippi. Som ikon.

Och Gabrielle Alioth menade att hon var för gammal för att upplevt Pippi, till skillnad från hennes barn. Det vill säga det som Pippi blivit, inte de ursprungliga berättelserna för de är betydligt äldre än Alioth. Också ett tecken på vad Pippi blivit, tyckte någon.

Så handen på hjärtat, sa Nadia Budde efter en stund, låt oss vara lite hädiska. Kan vi inte bara skippa Pippi?  Eller får man inte säga så?

Tja, får man?

 

Anders Q Björkman

Har man inget förlag så får man ge ut boken själv. Det har Ann Allan från Lidingö gjort. Boken heter ”Kan någon ta ett snack med mina uppnosiga blåsippor”. Men har man inget förlag har man heller ingen monter på bokmässan. Om man inte som Ann Allan helt enkelt klär på sig en monter och vandrar runt i den bland mässbesökarna.

20110923-161910.jpg

Jenny Leonardz

Men hur kommer det sig att ni valde en sådan hjälte som Roger Casement till er senaste roman Keltens dröm, signor Vargas Llosa?

– Jag har aldrig gjort rationella val av vilka ämnen jag ska skriva om, det är ämnet som väljer mig. Jag har en känsla av att kontrollen över vad jag håller på med kommer först när jag är igång med projektet.

Roger Casement var Irlandsfödd brittisk diplomat, som avslöjade brutaliteten och övergreppen i kolonierna i Kongo och i Peru. Han anslöt sig också till motståndsrörelsen på Irland och greps under Påskupproret 1916, dömdes för förräderi till döden och hängdes, 51 år gammal.

Vargas Llosa stötte på honom via Joseph Conrad och förstod att Conrads mästerverk Mörkrets hjärta inte kunnat skrivas utan Casemans och Conrads vänskap. Ju mer Mario Vargas Llosa läste om Roger Casement, desto mer förstod han vilket oerhört mod den mannen besatt som vågade utmana de förhärskande åsikterna att europeisk kolonialism var en gåva till mänskligheten.

– Så plötsligt upptäckte jag att jag hade bestämt att skriva en roman om Roger Casement.

Vargas Llosa berättar om att när Casement började bekämpa kolonialismen hade han fint rykte som en god brittisk diplomat. Nu vet vi att det som europeerna utsatte folket i kolonierna för var barbari – och dagens kolonialism är så mycket mer fördold och subtil – men det var extremt modigt att utmana så djupt rotade idéer på hans tid.

Hans Black Diaries, som länge var hemligstämplade, är förstås ett kittlande inslag i diplomatens historia. Vargas Llosa hävdar bestämt att Casement var homosexuell, men han har svårt att tro att han verkligen hade gjort all det han skrev om i dagböckerna.

– Hade han gjort det skulle han aldrig kommit undan med det på den tiden, med den förhärskande viktorianska moralen. I stället tror jag att han skrev sina drömmar. Medan andra menar att alltihop är fejk för att smutskasta honom.

När Vargas Llosa reste till Kongo i Casements fotspår blev han bestört.

– Ingen kom ihåg honom, ingen verkade veta vad han betytt för kampen mot kolonialismen. Det är en så sorglig historia.