Absurd show i högt tempo

Scen Jag såg skådespelaren Anna Petterssons lätt absurda show ”Nästan en helkväll” när Parkteatern besökte Vinterviken häromkvällen. Oj, vilken energi! Tillsammans med en följsam trio musiker (i röda gummistövlar, röda slipsar och löjliga peruker) bjuder hon på ett potpurri av intelligenta iakttagelser, surrealistiska skämt och gamla slagdängor. Allt i ett furiöst tempo.

Läs Lars Rings recension och Lina Kalmtegs intervju och bege dig sedan till Galärparken på Djurgården klockan 18.30 ikväll (söndag 31/7). Det är sista chansen, sista föreställningen.

Foto: Tomas Oneborg

Morrissey borde säga det med toner – inte med ord

Musik Jag gillar Morrissey och gillade The Smiths när det begav sig. På något sätt lyckas alltid Morrissey beröra mig med sin sång. Ibland är det orden, ibland musiken, ofta båda två tillsammans.

På samma positiva sätt berör han mig inte alltid när han öppnar munnen utan musikaliskt ackompanjemang. Ofta har han fått kritik för sina uttalanden, och ofta är det frågor kopplade till hur djur behandlas som har fått grodor att hoppa ur djurrättsaktivisten Morrisseys mun. Exempelvis talade han om kineser som en ”underart” när han kritiserade behandlingen av djur på djurparker i Kina.

Nu har han gjort det igen. På en konsert i Polen i veckan sa Morrissey att massmorden i Norge är ”ingenting” jämfört med snabbmatskedjornas dagliga handlingar.

Men egentligen borde jag väl inte bli förvånad. Att någon skapar bra musik betyder inte alltid att han/hon har sunda uppfattningar eller uttalar sig begåvat.

En annan favorit, David Bowie, är ett bra exempel. När han återvände till England efter en kokainstinn tid i Los Angeles hälsade han de brittiska fansen som tog emot honom på Victoria Station med… en hitlerhälsning! Att han ett år tidigare sagt ”Adolf Hitler var den första popstjärnan” i en intervju med Playboy gjorde ju inte saken bättre.

John Lennon är ytterligare en idol som åkt i diket med sina uttalanden. När han sa till den amerikanska pressen att Beatles var större än Jesus väckte det ilska. Lite mer oroande var det väl när han några år senare, efter flitigt bruk av heroin, sammankallade Beatleskollegerna till skivbolaget Apples kontor i London och tillkännagav att han faktiskt var Jesus (allt enligt Paul McCartneys självbiografi).

Den illusionen gick nog över, men nog är det många fans som ser på Lennon som någon sorts Messias, mycket tack vare fredsbudskapet i allmänhet och låten Imagine i synnerhet. Men som Elvis Costello en gång sjöng: Was it a millionaire who said ”Imagine no possession”?

Foto: Matt Sayles/AP

Formstarka cyklar längs E4:an

Design Får en cykel se ut hur som helst? Ja, tydligen. På nyöppnade konst- och designcentrumet Vandalorum utanför småländska Värnamo visas tvåhjulingar (och en del trehjulingar) i alla former. Här finns zimbabwiska hojjar tillverkade av bambu, strama designcyklar med vackra detaljer av trä och holländska trampfordon stora som små bilar. En del av dem (se bilden här nedanför) ser inte ut som om de går att cykla på över huvud taget.

Utställningen är intressant för såväl design- som cykelintresserade. Ännu bättre om man, som jag själv, gillar både cyklar och form. Att döma av de familjer som besökte de ladugårdsliknande lokalerna (ritade av den italienske arkitekten Renzo Piano) när jag var där, är cyklar ett ämne som också fungerar på barn.

Vandalorum, som SvD:s Elisabet Andersson skrev om inför öppnandet i april, har redan lockat 16 000 besökare. Det ligger alldeles intill E4:an – bekvämt för semesterfirare på väg söderut. Tyvärr är det dock inte helt lätt att hitta dit ändå, eftersom det ännu inte har kommit upp några vägskyltar. Hugade besökare bör alltså titta på kartan först.

Foto: Johann Bergenholtz

Grundaren av America död

Dan Peek, en av grundarna till de amerikanska folkrockarna America, är död. Han blev 60 år gammal. Tillsammans med Dewey Bunnell och Gerry Buckley fick gruppen otroliga framgångar på 70-talet med stämsångshits som A horse with no name, Ventura highway, Sister golden hair och Lonely people. Den sistnämnda skrev Dan Peek.

Han var med i mjukpopbandet mellan 1971-1977. När miljonsäljaren A horse with no name blev en hit 1972 kallades bandet genast för nya Crosby, Stills and Nash. Albumen sålde också miljoner och för fjärde plattan Holiday rekryterade bandet Beatlesproducenten George Martin. Peek  har berättat i tidningen Guardian hur han började använda mer och mer droger vilket ledde till att han hoppade av bandet. Han blev kristen och gav ut soloplattor, de senaste åren via webben. America har sedan Peeks avhopp fortsatt att turnera som en duo.

Här framför America A horse with no name i Top of the Pops.

YouTube Preview Image

När Göran Persson och jag såg en Picasso

Konst Jag måste erkänna att jag inte riktigt visste i vilken riktning jag skulle titta. Rakt framför mig hade jag en äkta Picasso. Vid min sida, till vänster om mig, stod Göran Persson (och tittade på Picasson) och snett bakom mig gick Anitra Steen omkring i rummet.

Ganska snabbt bestämde jag mig för att Göran Persson var lite mer intressant än Anitra Steen. Och strax därefter kom jag till sans och insåg att Picasso var mest intressant. Så jag stod där (bredvid Göran Persson) och tittade på Picassos verk.

Det som hade fått både paret Persson-Steen och mig att svänga av från E4:an vid småländska Ljungby var Ljungbergmuseet. Här ställs just nu den lilla Picassotavlan ut. Den ingick i målaren Sven Ljungbergs privata konstsamling som visas i en utställning fram till den 28 augusti.

Men framför allt är Sven Ljungbergs egna alster värda att se. Målaren, som gick bort förra sommaren 96 år gammal (bara ett par månader efter att SvD hade träffat honom i hans atelje), skildrade sitt 1900-tal och framför allt sin hemstad. På Ljungbergmuseet hänger hans målningar av  torghandel, likvakor, vedhuggning och annat som präglade livet i Ljungby. Här finns också porträtt på tjocke Erik i Kuggaboda (som blev en hel bok – Tyngst i Småland), argsinta uppgörelser med de kommunalråd som rev gamla fina hus och byggde nya fula betongklossar samt de allra sista målningarna som han gjorde på förra sommarens resa till Italien.

Museichefen Pontus Ljungberg (som också är son till konstnären) kämpar nu för att Ljungbergmuseet ska få bli regionalt museum för bildkonst i Kronobergs län. Det vore på sin plats. Och det vore väl passande om det kunde ske senast 2013 – då Sven Ljungberg skulle ha fyllt 100 år.

Foto: Anders Q Björkman

Amy Winehouse talade klarspråk

Musik Ännu en 27-årig fantastisk artist har gått bort – Amy Winehouse. Vet inte vad det är med just 27 år  – Jimi Hendrix, Brian Jones, Jim Morrison, Mama Cass Elliot, Kurt Cobain, Janis Joplin – men det vilar uppenbarligen en förbannelse över just den åldern.

Amy Winehouse hade alla förutsättningar att bli en av de största men hyllningarna och framgångarna räckte inte. Drogerna och spriten tog över. Hon buades ut på en konsert nyligen och det måste ha tagit henne hårt. Om hon nu brydde sig. Jag ringde upp henne 2004 när debutalbumet hade blivit en mindre hit i Storbritannien och hon jobbade med uppföljaren Back to black, som kom 2006 och blev hennes sista studioalbum. Hon gick omkring på Londons gator, lät ibland lite förvirrad men här är intervjun (SvD 2004-11-18):

Visserligen buntas hon ihop med andra yngre jazzsångare. Men Amy Winehouse har inget till övers för sina konkurrenter Norah Jones och Katie Melua.

– De gör barnmusik och anpassar sig bara efter vad folk vill höra.

Amy Winehouse brukar kallas för ”jazzlöftet du inte kan ta hem till mamma” eller ”den mest skrämmande kvinnan i popvärlden”. Det kan bero på att hon, förutom sitt utmärkta debutalbum, är mest känd för att dissa alla från Madonna till Britney Spears. Hon tycker till exempel att ”en gammal dam som Madonna borde tona ner sina energiska dansrutiner”. Om Dido har hon sagt: ”Kidsen som lyssnar på henne och tänker ”jag vill vara som Dido” får mig att vilja spy”. Eller Britney: ”Jag önskar henne lycka till i äktenskapet – hoppas det får henne att undvika studion i framtiden”.

– Jag är bara ärlig när jag säger att de inte borde göra musik. Det har inte blivit så många reaktioner eftersom folk gillar dem jag dömt ut och inte bryr sig om vad en liten judisk flicka som jag tycker.

Är du för uppriktig ibland?
– Ja, men jag är inte här för att vara vän med alla.
Bitterheten kan också bero på att hon inte sålt lika många plattor som sina hatobjekt, vilket hon glatt erkänner.

– Jag skryter inte med att jag är en fantastisk sångerska, men jag kanske står ut och är lite annorlunda mot allt annat som finns i dag,säger Amy Winehouse på telefon från London.

Hon bryr sig inte så mycket om att hon låter som en jazzartist på en rökig bar på 40-talet. Winehouse struntar också i trenden av unga jazzsångare och en allt yngre publik.

– Jag är bara en ung person i Storbritannien som nog inte är som andra. Musiken som ligger på listorna struntar jag i. Jag vill hellre lyssna på musik som får mig att förstå mig själv.

Debutalbumet Frank blev en mindre hit i hemlandet och fick bra kritik i de flesta tidningar.

– Jag lade ner hela mitt hjärta och min själ i musiken så jag förväntade mig inte att folk skulle ge ett halvljummet mottagande. Om de älskar plattan – cool. Om de hatar den – cool. Tycker de ingenting blir jag rasande.

Amy Winehouse jobbar nu med sitt andra album och har ett par spår klara. Plattan är planerad till maj 2005.

– Skivan kommer att vara mer enhetlig jämfört med debuten som var en miljon grejer på samma gång. Det blir ett sound och en producent, mycket gitarr- och beatbaserat.
Amy Winehouse har alltid haft musiken omkring sig i sitt liv. Hon betraktar musiken som något som inte ser ner på henne, inte käftar emot utan bara är något hon kan älska förbehållslöst och lära sig massor av.
Hon kastades ut från Sylvia Young stage school i London för att hon inte ansträngde sig och för att hon var piercad i näsan. I stället hamnade hon som 15-åring i en flickskola där hon mest undrade var alla män befann sig och i brist på annat låste in sig för att göra musik.

– Det fanns inte mycket annat att göra, knappt några att prata med, så jag spelade mest gitarr och piano. Annars lyssnade jag på musik av Dinah Washington, Stevie Wonder, Beastie Boys, Jay-Z, Nas och Busta Rhymes.

Är det sant att du under ett års tid bara lyssnade på Ray Charles?
– Ja, antagligen. Jag hade perioder då jag bara lyssnade på eller relaterade till en sak.

När började folk säga att du hade en fantastisk röst?
– Det kommer jag inte ihåg. Min pappa sjöng precis som mina vänner så det var inget speciellt att ha en bra röst.

Vad drog dig till jazz?
– Jag var inte attraherad av jazz. Jazzen var attraherad till mig. Det finns en känsla där som jag älskar.

På albumet finns låtar som Fuck me pumps med en text som driver med kvinnor som letar efter rika män. De har alla samma frisyr, samma hjärnor, kloner som ger andra tjejer ett taskigt rykte, menar Winehouse.
I I heard love is blind erkänner hon att hon varit otrogen mot sin pojkvän för att den andre mannen liknade honom – ”why you so upset baby you weren”t there/and I was thinking of you when I came”.

– Jag sparar antagligen tusentals pund genom att skriva låtar och slippa gå i terapi.

HARRY AMSTER

YouTube Preview Image

 

 

Swamp rock med Bobbie Gentry

Äntligen hunnit lyssna på en fantastisk samling som kom redan i våras. Plattan med den smidiga titeln ”Delta swamp rock – sounds from the South at the crossroads of rock, country and soul” (Soul Jazz/Cosmos) inleds med Lynyrd Skynyrd, ett band jag aldrig gillat men till och med deras låt The seasons är bra.

Här finns ett pärlband av 60- och 70-talslåtar som någon med utsökt smak valt ut. Bobbie Gentrys tre bidrag är Papa won’t you take me town with you, Seasons come, reasons go och Mississippi delta, ursprungligen tänkt som a-sida till hennes monsterhit Ode to Billie Joe. Synd att hon försvann ur offentligheten redan på 1970-talet med tanke på den hesa, säregna countryrösten.

Här finns också studiomusikerbandet Area Code 615 med låten Stone fox change, som Lennart Wretlind brukade spela för länge sedan. Rekommenderar deras två plattor Area Code 615/Trip in the country med de genreöverskridande låtarna Devil weed and me, Russian red och Sligo. På Delta swamp rock finns också fina bidrag från Cher, Link Wray, Tony Joe White och Linda Ronstadt.

Här är Ode to Billie Joe med Bobbie Gentry och hennes underbara röst. Dylan gjorde förresten parodi på låten i sin Clothesline saga på Basement tapes.

YouTube Preview Image

Kentparodi svår att skilja från originalet

Litteratur Knivskarp diktning eller pinsamma pekoral? Synen på Kent-sångaren Joakim Bergs låttexter är minst sagt skiftande.

Nu har det dykt upp en blogg som nog kan ses som ett inlägg i frågan. På Kent eller skämt? publiceras textrader som besökaren ska gissa om de är elaka parodier eller faktisk Kentlyrik. Det är inte alltid helt lätt.

Testa själv: Vilken av följande formuleringar är en äkta Jocke Berg?

1. När jag är borta är du potential.

X. Ett fuktigt eko över skenheligt land.

2. Brevvänner sökes på andra sidan rymden.

Märk ditt svarsbrev med ”gymnasistpoesi”.

Janis Joplins låtskrivare död

Musik Jerry Ragovoy skrev ballader både till Rolling Stones och Janis Joplin. I onsdags dog han på Manhattan, 80 år gammal. Han skrev Stones hit Time is on my side och Janis Joplins mest kända låtar Piece of my heart, Cry baby och Try (just a little bit harder).

Ragovoy startade redan 1953 skivbolaget Grand, som specialiserade sig på doo-wop. Han skrev snart låtar för artisterna Frankie Avalon och Fabian. Under pseudonymen Norman Meade gjorde han tillsammans med Bert Berns Cry baby, som Garnet Mimms and the Enchanters först fick en hit med 1963. Time is on my side komponerade han, enligt New York Times, för jazztrombonisten Kai Winding och sedan spelade Irma Thomas in den 1964, samma år som Stones fick en hit med låten som de spelade på Ed Sullivan show.

Piece of my heart sjöngs ursprungligen av Erma Franklin, Arethas syster, och blev singeln från Cheap thrills, albumet Janis Joplin spelade in med Big Brother & the Holding Company. Jimi Hendrix använde sig av hans låt Stop på Band of Gypsys-plattan. Här är Janis Joplins version av Cry baby.

YouTube Preview Image

Klart att Dylan kommer

Nu bekräftar Live Nation att Bob Dylan kommer tillbaka till Sverige för två konserter, i Malmö den 3 november och Globen Stockholm den 4 november. Han tar med sig Mark Knopfler som förakt, men de ska inte spela tillsammans. Biljetterna släpps måndagen den 8 augusti. Dylan verkar älska Sverige eftersom han gav en konsert i Borlänge på Peace & Love i början av juli.

Kulturchefen

Kulturinstitut offras för kaffepengar

Bidrar till negativ Sverigebild.

Vad ägnar ni er åt egentligen?

Kulturinstitutionerna svarar

”Vi förvaltar ett arv”.

Fem måsten på
Stockholm Literature

Författarfest

Aminatta Forna först ut.

Webb-tv

”Förlorade viktig vän
på grund av en bok”

Stockholm Literature

Legendariske Edmund White inför festivalen.

Staden köper inte Hillfons hem

unik konstnärsmiljö

”För höga kostnader”.

Underbart brokig metafysisk satir

Litteratur

”Motståndets melankoli” präglas av postmodernismens 80-tal.

Roy Andersson:
Jag är Hugo Rask

Kultursvep

Erkänner: Det var obehagligt.

Kön och kroppslighet utan skygglappar

Under strecket

Feministisk bildningsprojekt.

”Tid för rannsakan
i spelindustrin”

Krönika

Twitterpöbel förtrycker kvinnor.

”Sexism hör inte hemma i spelvärlden”

Brännpunkt

Upprop: Vi tar avstånd.

”Inget behov att försvara mig”

Alice Bah Kuhnke

Utlovar ett ”bibliotekslyft”.

Utmärkt S-märkt adelskalender

Recension

Partiledaren som klev in i kylan.

Pekas ut som en av de drivande

Suhonens bok: De deltog i spelet bakom Juholts fall.

Turkisk popkulturs förändrande kraft

Kulturchefen

Såpoperans soft power.

Blir det okej att rösta på böghat i nästa val?

Krönika

Harry Amster om SD-väljarna

Tv-tittare: SD behandlades illa

347 personer anmälde SVT:s EU-valvaka.

När ebola-nojorna
har tagit över

Sthlmsnatt

"Du skrämmer hela kvarteret”

Vilken republik
har denna flagga?

Quiz

Dick Harrison om ett europeiskt land.

”De ökade klyftorna
trivialiseras i Sverige”

Krönika

Om viktigt bränsle debatten.

Unika bilder: Här
kapitulerar Japan

Webb-tv
Se video

Första bilderna släppta.

Färgbilder från första världskriget

Bildspel

Unikt material i ny bok.

Ögonblicksbilder
från depressionen

Bildspel

1930-talets USA i färg.

Se unika färgbilder från förra sekelskiftet

Bildspel

Dokumenterade det ryska imperiet.

Tsarens rike på ett nytt sätt

Del II

Unika färgbilder från förra sekelskiftet.