Annons
X
Annons
X

Kulturbloggen

Johan Hellekant

Johan Hellekant

Vårens offentliga spekulationer om att Ingmar Bergman hade en annan biologisk mor, avfärdades utan att bevärdigas ett ord när Karin blev ämnet under den pågående Bergmanveckan på Fårö.

Inför filmvisningen av ”Karins ansikte” berättade stjärnregissörens äldsta barn Lena Bergman i stället att Ingmar Bergman, ju äldre han blev, kände igen sig mer och mer i Karin, och att han sa att han ”hade ärvt allt från Karin”.

Att farmodern är en känslig fråga för släkten är ändå uppenbart. Lena Bergman sa till exempel att hennes fasters ”mörka bilder” av Karin inte stämmer. På lilla Sudersandsbiografen berättade hon att hon själv hade bott långa perioder hos ”farmor Karin” vid Östermalmstorg. Hon avslöjade att Ingmar Bergman var så fäst vid Karin att han på äldre dagar brukade se henne gå igen.

Kategorier

Tobias Brandel

Utrikesminister Carl Bildt (M) är Sveriges roligaste minister enligt en ny undersökning från tv-kanalen Comedy Central, som började sända i Sverige för några år sedan och försöker få massmedial uppmärksamhet på allehanda sätt.

Göran Hägglund (KD) brukar bland politikreportrar anses vara regeringens främsta lustigkurre, men fick en hel del kritik för att bara vara plump i sina angrepp på Håkan Juholt (S) i riksdagsdebatten förra veckan. Mycket riktigt får han också smisk i den nya undersökningen, där de 1000 svenskar som svarat rankar honom först på andra plats, som han dessutom en smula överraskande delar med finansminister Anders Borg (M).

Centerledaren Maud Olofsson tycks av resultaten att döma ha fattat rätt beslut i att avgå, eftersom hon är den tråkigaste ministern. Glad är uppenbarligen inte detsamma som rolig. Centerpartistiska riksdagsledamoten Annie Johansson kan också glädjas åt att en av hennes utpekade konkurrenter om att ta över partiledarposten, miljöminister Andreas Carlgren, anses vara näst tråkigast av alla ministrar, och att övriga C-ministrar, landsbygdsminister Eskil Erlandsson och it-minister Anna-Karin Hatt, inte heller gör vidare bra ifrån sig.

YouTube Preview Image

Roligast? Döm själv, här hånar Carl Bildt Kristian Luuk på SVT:s valvaka.

 

Tobias Brandel

I biografernas kamp för att behålla besökarna när nedladdning och hemmabiosystem ger svår konkurrens har det på senare år gått att skönja två huvudstrategier: 3D och lyx.

SF ska under hösten bygga om hela balkongen på Rigoletto – Stockholms största biosalong – till fåtöljförsedd VIP-hylla där den som vill betala lite extra kan sitta och kasta popcorn på kreti och pleti på parketten under. Balkongfoajén görs om till ”VIP-lounge” med bar, och mot Kungsgatan blir det en hel restaurang.

Därmed tar SF ännu ett steg på lyxvägen sedan införandet av ”plusstolar” med extra benutrymme i flera biografer. Den goda nyheten är förstås att företaget satsar på Rigoletto, en av ytterst få kvarvarande klassiska Stockholmsbiografer efter några årtionden med kostnadseffektiva men charmlösa Filmstaden-biografkomplex.


Så här såg Rigoletto ut när biografen invigdes i slutet av 1930-talet. Frågan är hur mycket av känslan som finns kvar efter att arkitekterna på Stylt Trampoli – som senast gjorde den hiskeliga inredningen på Griffin’s steakhouse i Stockholm – fått sätta tänderna i den.

 

Harry Amster

Clarence Clemons klarade det inte. Han dog av en stroke i natt.Det var ju så redan på 1970-talet att alla jublade så fort den store drog ett saxsolo. Alla log också. Här nedan är en Born to run-video där Clarence Clemons gör sina saxsolon och det bara svänger.

YouTube Preview Image

Harry Amster

Frank Zappa producerade hans debutalbum. Nu är Wild Man Fischer död. Han led av en mängd psykiska problem men självförtroendet var det inget fel på – han brukade säga att han skulle bli större än Beatles. Egentligen hette han Lawrence Wayne Fischer och brukade hänga på Rhino Records i Los Angeles. Grundaren Richard Foos skriver nu i ett uttalande att Fischers tro på att allt går att åstadkomma var inspirerande trots att han ”inte hade någon musikalisk utbildning, inte kunde sjunga rent och var schizofren”.

Fischer brukade kallas för ”Grandfather of outsider music” även om en del ifrågasatte hans genialitet. Kultförklarad blev han hur som helst, Zappa föll för honom och 1968 släpptes An evening with Wild Man Fischer på skivmärket Bizarre Records. Dessutom spelade Fischer in duetten It’s a hard business med Rosemary Clooney. Här är delar av en dokumentär om Fischer där Frank Zappa, Gail Zappa, Solomon Burke och Weird Al Yankovic medverkar.

YouTube Preview Image

 

Jenny Leonardz

PARIS  I återkommande kulturvaneundersökningar brukar det konstateras att det traditionella kulturlivet hålls vid liv av kvinnor, främst av den häcklade och hyllade ”kulturtanten”. Men även män kan lockas att titta länge, grunna, diskutera och filosofera initierat på utställning och undslippa sig ett och annat ”aahh” och ”o la la”, har jag noterat. Nej, jag pratar inte om Lust & Last på Nationalmuseum, som visst också lockat ovanligt många män, utan en fantastisk utställning på museet Les Arts Décoratifs (som ligger i anslutning till Louvren).

I utställningen L’art  de l’automobile – Chefs-d’œuvre de la collection Ralph Lauren visar den amerikanska modeskaparen delar av sin enorma bilsamling, The Ralph Lauren Car Collection i Boston, där han under 25 år samlat 75 års sportbilshistoria. Det är inte bara i kraft av sitt monetära värde som denna samling gör en andlös, även om det är svårt att låta bli att känna visst obehag över hur extremt mycket pengar som gått åt till att sätta dessa stilikoner från 1929 till 1960 i skick som nya (plus en från 1996 som inte behövt renoveras). Men om man lyckas bortse från det så drabbar verkligen skönheten i de bilar Ralph Lauren samlat, bilar med en design som pekar finger på alla svullna, blaffiga och nyriks-kackiga vardagsbilar av i dag.

Men skönheten i bilarnas linjer, färg och form skulle vara död utan handens estetik, ett ekvilibristiskt hantverk utfört i en gigantisk ateljé i Massachusetts. Spåren av de varsamma händer som byggt dessa konstverk är rent rörande, händer som under år av renoveringar skickligt rippat de gamla bilarna in till skeletten och sedan kärleksfullt byggt upp dem igen av lika delar räddade originalbitar som nytillverkade. In till minsta nit i karossen, söm i sätet, kromet i avgasröret är det perfektion.

Bilarnas estetik har enligt Ralph Lauren själv också starkt påverkar hans formspråk i såväl kläder som möbler.

– Jag tilltalas av den dubbla skönheten: att se på, och att använda, köra. Funktionen är en del av skönheten, precis som jag gillar att skapa kläder för skidor, ridning och andra områden där funktionen är precis, säger han i en av de filmer som visas i utställningen.

Den äldsta bilen är Bentley Blower, tillverkad i två exemplar 1929, som i estetiken kan få fantasin att vandra iväg till imperialistiska ökenannekteringar. Här finns förstås också Mercedes legendariska Måsvingen från 1955 som lätt kan väcka habegäret även hos mig som annars har ett ganska svalt förhållande till bilar.

Och så denna, den smått osannolika Count Trossi Mercedes-Benz SSK (bilden), som nästan inte går att sluta att titta på. Som en jättelik insekt, skimrande vacker – och lite farligt lockande.

Och så radas Ferrari-bilar upp av olika årsmodell, Alfa Romeo-modeller i parti och minut, Porschar, Jaguarer… I sidogallerierna berättas historien och om renoveringen av flera av bilarna som ställs ut; som i fallet Alfa Romeos Mille Miglia från 1938, som vi får följa från vrak till seger i Concours d´elegance med ateljéns chefsmekaniker Paul Russell och Ralph Lauren bakom ratten.

På väg ut dröjer jag mig likt alla andra kvar vid själva portalverket, en grandios Bugatti 57 Atlantic från 1938, ritad av den legendariske formgivaren Jean Bugatti som omkom i en våldsam bilkrasch blott 30 år gammal.  Ralph Lauren tar denna sin ”black beauty” som ett exempel på det han söker i alla sina verk.

– Den tidlösa skönheten, säger han.

Och det är bara att hålla med, Vilket säkert den strida ström av män också gör, med en och annan kvinna i släptåg, där de andäktigt och lågmält diskuterar böjda över motorhuvar, hjulhus  och sufletter.

Så visst ägnar sig också män åt kultur – åtminstone ibland. Och oavsett vilket, utställningen är bara att rekommendera. Pågår till 28 augusti.

 

 

Tobias Brandel

Är du inte nöjd med den offentliga utredning som dina folkvalda sjösatt? Gör din egen! Regeringens stora kulturutredning för några år sedan matchades av uppmärksammade Skuggutredningen gjord av diverse kulturpersonligheter. Stockholms stads eviga utredningar om Slussens framtid har genererat alternativa förslag från konstnärshåll.

Eftersom regeringen i veckan presenterade sin public service-utredning finns det numera förstås också ett icke-statligt alternativ även där. Den interaktiva ”Allmänhetens public service-utredning” är startad av några journaliststudenter i Göteborg och efterfrågar folkets åsikter om framtiden för SVT, SR och UR.

På något sätt är det en fin illustration av svensk demokrati. Grekerna och spanjorerna protesterar mot politikerna genom att gå ut på gatan. Svenskarna gör utredningar.

Svensk favoritsysselsättning. Foto: Lars Pehrson

Harry Amster

Carl Gardner, huvudsångaren i vokalgruppen the Coasters har avlidit, 83 år gammal. Han var tenoren som sjöng på klassiker som Posion Ivy (som Rolling Stones gjorde en cover på), Yakety yak, Searchin’ och Charlie Brown. Gardner startade gruppen 1955 och har varit med i alla konstellationer under de 50 år gruppen funnits. Han förföljdes av otur, erkändes aldrig som en av rockens stora och kämpade ständigt mot bedragare som turnerade i Coasters namn.

När gruppen 1987  valdes in i Rock and roll Hall of fame tyckte Gardner, enligt tidningen Rolling Stone, att det var ju trevligt ”men så tänkte jag för mig själv, jag fick ju inte betalt så vem i helvete bryr sig?”

Många av deras låtar skrev av Jerry Leiber och Mike Stoller och den svarta gruppen slog hos den vita publiken. Deras första pophit var Searchin’ som tog sig till 3:e plats på den amerikanska singellistan 1957. Deras blandning av r&b, doo-wop, humor och pop gjorde att de fick hits över hela världen. Gardner var Coasters sista överlevande medlem.

YouTube Preview Image
Tobias Brandel

Stockholm Prides program börjar klarna och vi går nu in i den tid på året då heterosexuella artister bedyrar sin kärlek till gaypubliken, allmänt känd som världens allra bästaste publik.

– Det här är den roligaste spelningen jag gör i sommar! Jag har en så oerhörd kärlek till gaypersoner, de är mina absolut bästa vänner, utropar Camela Leierth, en av artisterna som uppträder på Prides avslutningsgala, i ett pressmeddelande.

– Det var från gaypubliken jag först fick uppskattning, intygar Loreen i senaste numret av QX.

– Jag minns mitt senaste besök på Stockholm Pride vilket var helt fantastiskt, vilket mottagande! Publiken är helt fantastisk och det är en härlig känsla att stå på scenen, schlagerkvällen på Pride är fylld av värme och kärlek, säger Arja Saijonmaa apropå att hon för vem vet vilken gång i ordningen uppträder på festivalen.

Och så vidare.

Det har länge varit tröttsamt med heterokändisar som reservationslöst hyllar gaypubliken med svepande formuleringar. Exakt på vilket sätt den icke-heterosexuella publiken är så mycket bättre än alla andra är oklart. Det förstås, om man är van vid att uppträda i lokaler fyllda med drängfulla heterokillar som brölar ”visa pattarna” är ju vilken annan publik som helst ett steg i rätt riktning. Men det går med fog att påstå publiken på exempelvis just avslutade Sweden Rock – där det förstås finns både en och annan hårdrocksbög och -flata – kvalar in som minst lika kärleksfull och entusiastisk. Eller varför inte svensk-iranierna när persiska popdivan Googoosh spelar i Globen. Och Pridepubliken i sin tur kan – förutom under schlagerkvällen då den infiltreras av påfallande många heterosexuella schlagerfans – faktiskt vara rätt ofokuserad.

Och inte kan väl ”gaypubliken” fortfarande vara så svältfödd på kärlek och törstande efter majoritetssamhällets acceptans att den i sin tur oreflekterat lapar i sig av berömmet och älskar vem som helst som säger att hon älskar den?

Rimligen är tiden mogen att ställa lite högre krav från båda sidor om scenkanten.

Foto Gunnar Lundmark

Bästa publiken någonsin?

Anders Q Björkman

SvD-medarbetaren Fredrik Sjöberg får fin kritik i Die Zeit för sin Rosinenkönig, den tyska utgåvan av essäboken Russinkungen. Boken, som har översatts till tyska av Paul Berf, är den sista delen i en fristående svit essäer om daggmaskforskaren och russinexperten Gustaf Eisen. I Die Zeit skriver Andreas Maier att boken är ”välformulerad som en kulturartikel” och att den lämnar läsaren ”rörd och mållös”.

När Russinkungen kom ut i Sverige för knappt två år sedan fick den också goda recensioner. I SvD skrev Malte Persson: ”Författaren förefaller ha ett outtömligt förråd av anekdoter om såväl Eisen som sig själv att ösa ur. Detta kan man avundas honom, men vad jag avundas honom mest är sättet att hantera det: dels förmågan att utifrån denna mångfald skapa en genomkomponerad helhet, dels förmågan att inte säga för mycket”.