Annons
X
Annons
X

Kulturbloggen

Tobias Brandel

Tobias Brandel

Medan Svenska fotbollförbundet bekämpar huliganer har ett hetsigt bråk om osportsligt beteende brutit ut i teatervärlden. Dramaten och Stockholms stadsteater har mer eller mindre regelbundet drabbat samman på fotbollsplanen sedan 1990-talet med varsitt herr- och damlag. Normalt sett brukar Dramaten avgå med segern.

Men till årets matcher, som hölls på Hammarbyhöjdens IP i går, lyckades Stadsteatern inte skrapa ihop något damlag. Kompromissen blev att de två teaterjättarna mötte varandra i mixade lag – och Stadsteatern vann sensationellt för första gången.

Men då vägrade Dramaten överlämna vandringspokalen. ”Pokalerna som tidigare år delats ut är nämligen för dam- respektive herrlag– vilket ju inte blev fallet denna gång. Smolk i bägaren för Stadsteatern, vars genuskupp bidrog till segern men även diskvalificerade dem från att lägga vantarna på vandringspokalerna”, skriver Dramatenlaget stridslystet på Dramatenbloggen, och efterlyser en jämställdhetsrapport från sin konkurrent.

På Stadsteatern är man förstås rasande.

– Vårt svar på denna uppenbara aggression är att inrätta en buckla för mixat lag. Vi funderar på att trappa upp kriget och aldrig mer möta Dramaten i dam- och herrlag utan bara i mixade lag, säger fotbolls-, förlåt skådespelaren Gerhard Hoberstorfer på Stadsteatern.

Enligt uppgifter till SvD var matchen ett hett ämne på Dramatens respektive Stadsteaterns (separata) personalfester i går kväll, och arga sms ska ha skickats mellan de två festlokalerna.

Och supportrarna då? Några huligansammandrabbningar rapporteras inte från Hammarbyhöjdens IP, men psykande hejaklacksramsor ekade. ”Ni har pengarna, vi publiken” skanderade Stadsteaterns supportrar spydigt, vilket kan ha bidragit till att få Dramatens lag ur balans.

Kategorier

Anders Q Björkman

1600-talets läsare av kiosklitteratur gillade också spänning. Men till skillnad från dagens deckarläsare behövde de inte rafflande och oväntade upplösningar. De var eller inte som 1800-talets följetongsläsare som krävde cliffhangers för att hålla intresset uppe till nästa avsnitt. Nej, på 1600-talet tyckte man att det var god läsning att få veta alla godbitar i historien på en gång, redan i början. 1600-talets kiosklitteratur, de så kallade folkböckerna, innehöll ibland sammanfattningar av berättelserna innan själva huvudtexten började. Och böckernas titlar var ofta så långa och redogörande att man redan av dem kunde förstå hur det skulle gå för hjälten eller hjältinnan.

Om detta berättar litteraturvetaren Rikard Wingård, som den 31 maj lägger fram sin avhandling Att sluta från början på Göteborgs universitet. Han berättar att 1600-talets läsartyp präglades av muntliga traditioner och att tiden då upplevdes som cyklisk, något som upprepade sig.

I takt med att en skriftspråklig livsyn alltmer genomsyrade samhället kom så ett linjärt medvetande – och med detta också ett sug efter att få bli rejält överraskad.

 

Tobias Brandel

Ibland blir det fel hur man än gör. När Mona Sahlin fångades på bild med rosaröd Louis Vuitton-väska av SvD-fotograf Yvonne Åsell blåste det upp till kritikstorm eftersom accessoaren i fråga går lös på 6 000 kronor. Föga lämpligt för en arbetarpartiledare.

Nu har Expressen fotograferat hennes efterträdare Håkan Juholt med svart Hugo Boss-skärp. Den här gången går kritiken ut på att lyxprodukten, inhandlad för en hundring på semestern, är förfalskad. Att stödja den svarta ekonomin och de usla arbetsvillkor som ligger bakom de billiga piratkopiorna är förstås inte heller ett vidare lyckat ställningstagande för en S-ledare.

Kläder är politik vare sig vi vill det eller inte. Men onekligen är Sahlins färgklick till väska i alla fall ett lite mer spännande modestatement än Juholts trista Boss-spänne.

Harry Amster

I dag släpps Leila K:s nya singel Legendary. Det har gått 22 år sedan hon låg på listorna med underbara låten Got to get. Den tog sig upp till 8:e plats på den brittiska singellistan, Nu har musikern och klubbarrangören Petter Wallenberg skrivit Legendary vilket förhoppningsvis är starten på en ny karriär för stjärnan som i många år varit hemlös, suttit på anstalt och snattat för att få mat.

Tyvärr sätter sig inte låten på samma sätt som Got to get men det är i alla en början. Här kan ni lyssna på Legendary och även kolla in Got to get.

YouTube Preview Image
Anders Q Björkman

Häromdagen skrev Mats Gellerfelt i SvD om filmregissören Stanley Kubricks planer på att göra en film om Napoleon, men att ”kejsaren knäckte Kubrick”. Vad som inte nämndes i den texten var att författaren Anthony Burgess skrev ett filmmanus om den franske kejsaren åt Kubrick. Detta framkom för ett par veckor sedan när nyheten om att International Anthony Burgess Foundation i Manchester hade hittat flera okända och outgivna texter av Burgess.

Stiftelsen hoppas nu kunna publicera de nyupptäckta texterna.

Måtte det bli verklighet! Få författare ger en så lustfylld läsupplevelse som Anthony Burgess. Hans texter är alltid fulla av fullständigt oväntade (men på något sätt ändå självklara) vändningar, av en fantastisk språkkänsla och av en stor portion satirisk humor. Läs ”A Clockwork Orange” (som ju Kubrick gjorde en fantastisk film av), där han uppfunnit ryskinfluerad slang. Läs den otroligt roliga romanserien om Enderby, en misslyckad poet som trivs bäst med att sitta på toalettstolen. Läs ”1985”, där Burgess med en blinkning till Orwell skriver dystopiskt om ett samhälle där fackföreningarna har all makt. Läs ”Honey for the bears”, där han med ett diaboliskt flabb visar upp Sovjetunionens brister. Läs Doktorn är sjuk – helst i det engelska originalet The Doctor Is Sick – där Burgess låter överklassengelska stöta samman med underklassens cockney.

Och när du läst allt detta finns det massor kvar. Anthony Burgess var en mycket produktiv författare. Anledningen till att han började skriva var något så simpelt som brödfödan. I ”Din tid är ute”, den andra delen av hans självbiografi (läs dem också!), berättar han om varför han börjar skriva. Burgess läkare har just gett honom en dödsdom och han beslutar sig för att snabbt skriva ett antal böcker så att hans fru ska kunna leva på de royalties som han så självsäkert förväntade sig.

Jag vill rikta ett tack till Anthony Burgess inkompetenta läkare. Utan den feldiagnosen hade vi kanske gått miste om detta författarskap.

Foto: Claudio Bresciani/Scanpix

Harry Amster

Jag vet inte när jag hörde The revolution will not be televised första gången men fastnade för just den frasen, att ett stort skeende skulle inträffa och det skulle inte vara direktsänt. Det här var långt före dagens hysteriska nyhetsbevakning som skildrar allting oavbrutet och ändå oftast inte lyckas förklara sammanhangen.

Hur som helst, Gil Scott-Heron, har avldiit. Han kallades Godfather of rap och blev 62 år gammal. Såg att Public Enemy’s Chuck D twittrar: ”RIP GSH..and we do what we do and how we do because of you.”

I låten The revolution will not be televised från 1970  tar han upp rasismen i reklam- och medievärldens USA: ”The revolution will not be right back after a message about a white tornado, white lightning, or white people”.

http://www.dailymotion.com/video/x28ijn


Anders Q Björkman

John Banville får Nobelpriset i höst. Eller förresten, jag kanske inte ska vara så säker på det. Men häromdagen fick i alla fall den irländske författaren Franz Kafka-priset och historiskt har ett Franz Kafka-pris varit ett tydligt tecken på att man samma år också kommer att få Nobelpriset.

Fast ärligt talat bara ibland – vid ett par tillfällen närmare bestämt. 2004 fick i alla fall Elfriede Jelinek Franz Kafka-priset på våren och Nobelpriset på hösten. 2005 var det Harold Pinters tur att gå igenom samma prisorgie.

Sedan dess har Franz Kafka-sällskapet, som delar ut priset, varit ute och cyklat – åtminstone vad det gäller att i förväg pricka in en Nobelpristagare.

Fast den allra första mottagaren av det tjeckiska litteraturpriset var faktiskt amerikanen Philip Roth, det kanske vanligast förekommande namnet när det gäller Nobelspekulationer. Alldeles nyss fick han Man Booker-priset och kanske är det i själva verket dags för Nobelpriset i höst? Och i så fall får ju faktiskt Franz Kafka-sällskapet rätt den här gången också.

 

Harry Amster

Barry Gibb, frontfigur i Bee Gees, har lagt ut ett 30 sekunders klipp där han och Michael Jackson spelar in en protestlåt mot Irakkriget 2002. All in your name släpptes aldrig men den 64-årige Gibb skriver på Youtube att ”Michael Jackson och jag var nära vänner. Vi drogs till samma slags musik och vi älskade att samarbeta och han var den enklaste personen att skriva med.”

Det finns mer än två timmar film av inspelningen, enligt The Guardian, Jackson dök upp hemma hos Barry Gibb med låten, som ännu inte var klar. Tydligen blev de aldrig färdiga. Men på klippet hörs hur Jackson tar i och inte alltid träffar tonerna. Han och Barry Gibb var nära vänner och Bee Gees-sångaren döpte ett av sina barn efter popkungen, som också var Michael Gibbs gudfar.

YouTube Preview Image
Johan Hellekant

Hur ska framtidens SVT se ut? Inom kort presenterar regeringen de viktiga direktiven som ska styra en ny utredning med ödesmättade inslag för public service.
Frågan om indirekt sponsring är en sådan. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har ju redan gjort klart att vanlig, direkt sponsring ska bort helt och hållet från SVT i nästa sändningstillstånd. Enligt uppgift till SvD finns nu ambitioner att även se över SVT:s indirekta sponsring, alltså sådan sponsring som inte alltid redovisas, men som ibland förbilligar tv-program i tidigare produktionsled.
Erik Kristow, mediepolitiskt sakkunnig hos Lena Adelsohn Liljeroth, uppger att det kan handla om sådant som att ett tv-team i ett produktionsbolag har försetts med gratis flygbiljetter från något visst flygbolag. På kulturdepartementet ställs alltså nya principiella frågor om hur fristående dagens public service-sändningar är, och man vill känna till varje form av subvention från partsintressen.
Helst ska nu allt som skapar SVT:s ekonomi upp på bordet. I bästa fall innebär det att dagens public service-sändningar visar sig vara just så oberoende som många tror. I värsta fall finns en massa fallgropar. Indirekt sponsring behöver ju inte vara så tydlig som att en viss bilmodell kör runt lite för ofta i vissa tv-serier. Är det till exempel acceptabelt att en viss europeisk region exponeras mer än en annan i public service-tv för att man just där brukar ”hjälpa” produktionsbolag?
En referenspunkt är fortfarande en rapport från Riksrevisionen som för ett par år sedan försökte ringa in indirekt sponsring i SVT. En slutsats var att fenomenet kan vara dolt, och därför svårgranskat.
Skulle indirekt sponsring förbjudas, riskerar SVT att klämmas åt riktigt hårt, särskilt när det gäller utländska program som väldigt ofta är delfinansierade av sponsorer vars produkter ofta syns som rekvisita i programmet.
Sett ur ett mediepolitiskt perspektiv riskerar SVT att klämmas åt från två håll. De kulturkonservativa, med Lena Adelsohn Liljeroth i spetsen, kan på traditionell ideologisk grund hävda att public service bara ska ägna sig åt ett absolut fristående utbud – ungefär som konservativa resonerar kring viktiga samhällsfunktioner. Mer nyliberala inom alliansen skulle kunna fokusera på att ”marknaden” redan kan vara så starkt inblandad i vissa programtyper, att licens-finansierad tv har spelat ut sin nyckelroll.
De vanligaste breven från medborgare till Kulturdepartementet är faktiskt klagomål på ”tv-licensen”. Att erbjuda en sänkt avgift är därmed en säljande idé, som många inom moderaterna egentligen aldrig har släppt.
För SVT kan det nog bli tufft att bli satt under luppen. I väntan på att regeringens direktiv till public service-utredningen presenteras före semestrarna, har Lena Adelsohn Liljeroth hittills sagt att ambitionen är att utredningen ska få bred politisk förankring. Hur bred är inte sagt. Klart är att oppositionen fruktar en nedrustning av SVT, SR och UR, och därför vill ha insyn.

Lina Kalmteg

Jonathan Franzen, aktuell med sin roman ”Freedom” kommer till Bokmässan i Göteborg i september. Det var en nyhet, åtminstone för mig, när mässan tidigare i dag presenterade sitt program.

”Freedom” kommer i svensk översättning i höst, antagligen ungefär till mässan. När romanen kom ut i USA i höstas orsakade den mitt i alla hyllningar en rätt högröstad feministisk debatt, bland annat – om jag minns rätt – om hur manliga författare tas emot jämfört med kvinnliga författare. Några kvinnliga författare uppfann, som några kanske kommer ihåg, en särskild term, Franzenfreude, för att beskriva den plåga man känner över alla recensioner, andra artiklar och annan uppmärksamhet som Franzen fick. Egentligen handlade nog den där debatten mindre om Franzen själv och mer om det faktum att en och samma författare syns överallt, i alla medier, medan vissa inte får plats någonstans.

En intressantare diskussion tycker jag att man kan ha om Franzens kvinnogestalter i ”Freedom”. Boken är i många stycken genialisk och säger oerhört mycket om både dagens USA och familjerelationer och kärlek i allmänhet, men är inte kvinnorna – åtminstone fram till de sista hundra sidorna – en aning för platta? Kanske något att diskutera med Franzen när han kommer.

Givetvis är det också kul att se delarna ur det tyskspråkiga programmet. Nobelpristagaren Herta Müller kommer än en gång till Göteborg och får sällskap av intressanta namn som Cornelia Funke, Felicitas Hoppe, Silke Scheuermann, Uwe Timm och yngre som Benedict Wells och Dorothee Elmiger.