…menar författaren Evgeny Morozov i sin senaste essä om Internet.

I boken ”To Save Everything, Click Here” diskuterar han återigen teknikens för- och nackdelar, och varnar bland annat för en växande okritisk hållning mot vad nätet är och kan vara. Han ser Internets inbyggda krav på öppenhet som en sorts tyranni, han menar att en hel del information absolut inte ska finnas tillgänglig på nätet, vilket är som att svära i den digitaliserade kyrkan, och han fördömer alla rop på total transparens, och påminner oss om att inga relationer kan överleva utan vita lögner, hemligheter, insinuationer, halvsanningar och liknande.

Samtidigt varnar han för ”teknologisk resignation” och menar att nätet har många fantastiska kvaliteter, och berättar om program som till och med får användaren att bli mer reflekterande och moralisk, till exempel datoriserade parkeringsautomater som uppmanar dig att välja, antingen lämna lite tid åt nästa bilist (social generositet) eller vrida tillbaka timern till noll (kommunal generositet).

”It’s a deal”, sa Lars Nittve när han besöker New Yorkgalleristen Sean Kelly Gallery på Art Basel Hong Kong. Och det handlar om köp av två fotografier av den taiwanesiske performancekonstnären Tehching Hsieh.

Hans ”Jump piece” från 1973 var en av tretton på förhand regisserade installationer där han själv medverkade och i just ”Jump piece” hoppade Hsieh helt enkelt ut från ett fönster och bröt båda fotlederna. Nu har två svartvita fotografier som förevigade konstnärens egensinniga upptåg alltså införskaffats av Lars Nittve, chef för kommande museiprojektet M+, ett samtida konstmuseum för visuell kultur som ska stå färdigt 2017 och bli lika stort som MoMa, dubbelt upp mot Tate modern.

– Ett museums samlingar är helt avgörande, säger Lars Nittve, märkbart nöjd efter att ha förvärvat detta nyckelverk för museets räkning.

Att Art Basel Hong Kong skulle bli en succé var bestämt redan på förhand. Den schweiziska mässan har sedan 1970-talet polerat upp sitt rykte för att nu ses som den mest tongivande samtida konstmässan i världen och efter att ha knoppat av en systerevent i Miami var det nu dags för etablering även i Asien. Magnus Renfrew, tidigare chef för Art HK numera införlivad i Art Basels stab, menar påpekar att Hong Kong är Asiens främsta handelsplats för konst och därför ett självklart val för en mässa.

Men egentligen hade arrangörerna planerat denna jättelika köp- och säljfest i februari, men missat att det sammanföll med det kinesiska nyåret…

Därför öppnar nu Art Basel Hong Kong officiellt i dag, efter att VIP-visningarna avlöst varandra i dagarna tre. 245 gallerier finns på plats, däribland de stora drakarna som Gagosian, White cube, Pace och Zwirner, men också en hel del kinesiska gallerier och även ett flertal baserade i Hong Kong. Målet var att hälften av utställarna skulle komma från Asien och det blev också fallet enligt Renfrew.

Att Lars Nittve, är en av hedersgästerna behövs väl knappast poängteras. Med en budget på 1,3-1,5 miljarder att köpa konst för är det många som glatt ställer upp och visar sina alster.

– Men jag köper bara undantagsvis på mässor, säger en stressad Lars Nittve.

Art Basel Hong Kong pågår tom 26 maj.

… vars kortfilm “Pleasure” visas i sektionen Kritikerveckan på filmfestivalen i Cannes.

Varför en film om en porrfilmsinspelning?

- Mina återkommande teman är kropp, makt, sexualitet och gruppdynamik. Det är där jag rör mig och det är det jag är intresserad av. Då passar ju porr väldigt bra in. Jag har varit intresserad av pornografi under lång tid och närmat mig det från en mängd olika håll, så det här har funnits med ganska länge, att jag ville göra film på det ämnet. Jag har hela tiden tänkt att jag vill göra en långfilm. Kortfilmen står på egna ben men fungerar också som en slags pilot för en längre film.

Vad har du fått för reaktioner här i Cannes?

- Det var väldigt bra publikreaktioner, folk skrattade mycket, vilket jag tycker var skönt. Jag tycker själv att filmen är väldigt rolig också, även om den är jobbig på vissa ställen. Det var väldigt positiv respons, mycket frågor efteråt, jag fick prata mycket om mig själv som filmskapare och inte bara prata om mina åsikter om porr, som jag fått göra mycket tidigare.

Har du fått några negativa reaktioner?

- Det är vissa som tycker att jag inte tar ställning för eller emot porr, vilket man kanske kan förvänta sig. Men det här korta formatet får man inte plats med så mycket, så jag försöker inte förklara varför människorna i filmen är i den här branschen. Det låter jag vara upp till publiken. Vissa har varit lite frustrerade över det, man har tyckt att jag borde ha försökt förklara det. Men det är jättemånga människor som gör porr, och det finns det väl jättemånga olika anledningar till, men det har inte jag valt att ge mig på att förklara just här. Jag berättar om de här människornas relationer istället.

Du var aktiv porrmotståndare när du var yngre?

- När jag såg min första porrfilm när jag var sexton blev jag jätteupprörd, och jag och mina aktivistkompisar ville krossa porren. Sen har jag väl liksom insett att porren är här för att stanna och att porr inte i sig själv är något dåligt. Jag vill flytta fokus i diskussionen från “för eller emot” och titta på varför porren ser ut som den gör, vad det finns för olika typer av porr. I vissa typer av porr flörtar man med övergrepp och våldtäktslekar och barnpornografi, att kvinnokroppen ska “skändas”, och använder mannens kön som ett “vapen”. Jag vill plocka upp det i ljuset och fråga varför folk tänder på sådant. Inte lägga det på en individnivå utan se det som en konstruktion. Att vi tänder på det vi gör, det finns en orsak till det, det är inget som man bär skuld för själv. Vad vi tänder på och hur vi lär oss att tolka olika kroppar, och uppfatta sex, det är ju kulturellt, något vi lär oss. Så jag tycker det är viktigt att titta på det strukturellt. Det är inte konstruktivt att hålla på med skuld.