Annons
X
Annons
X

Kulturbloggen

Anna Ångström

Anna Ångström
Marlene Monteiro Freitas

Marlene Monteiro Freitas

Identitetsfrågor är ett hett ämne i dansvärlden. Det kan handla om vilka slags kroppar som exponeras på scenen men också om att leka med status och genus via maskerader. På fredag och lördag (20-21 mars) gästas MDT i Stockholm av Marlene Monteiro Freitas och hennes verk ”Guintche”, om en fiktiv figur som transformeras. Den som 2012 såg hennes makalösa Prince-imitation i Trajal Harrells gruppverk ”(M)imosa – Twenty looks, or Paris is burning at the Judson Church” blir förstås nyfiken på vad denna capverdianska Parts-utbildade begåvning gör på egen hand.

Amerikanen Trajal Harrell, som har sin grund i den queera voguingkulturen och som gästade Dansens hus för ett par år sedan, är dessutom aktuell med ett verk för Cullbergbaletten, urpremiär på Dansstationen i Malmö på torsdag 19 mars (kommer  till Dansens hus i Stockholm från 22 maj). I ”Highlight” delar han kväll med Eszter Salamon. Båda ifrågasätter normer inom scen- och underhållningsindustrin och utmanar vår blick på sexualitet, identitet och kropp.

Den 27-28 mars fördjupas frågorna under ”exChange Perspectives” som Dansens hus och Dans- och cirkushögskolan arrangerar. Vems kropp ska anpassas till vad inom danskonsten i dag? Hur kan vi utmana de normer som begränsar mångfald och variation? Föreläsningar,  workshops och föreställningar är avstamp för att belysa frågeställningarna. Medverkar gör bland andra Panaibra Gabriel Canda från Moçambique (vars ”Marrabenta solos” gjorde ett starkt intryck förra våren), Claire Cunningham och Caroline Bowditch från Storbritannien, Tyst teaters Josette Bushell-Mingo samt Ali och Hèdi Thabe från Tunisien.

 

Senaste inläggen

Kategorier

Anders Q Björkman

När det blev känt att regeringen tänkte spara bort de svenska Medelhavsinstituten blev det full fart på Kultursverige. S och MP skulle offra instituten för att spara 22 miljoner kronor, men tvingades backa efter högljudda protester.
Nu har riksdagen som bekant i stället klubbat en alliansbudget och häromdagen stod klart att den innehöll en annan kulturbesparing som också den väckte bestörtning – litteraturstödet skulle bantas med 15 miljoner. Men att den nedskärningen var lika ogenomtänkt som den på kulturinstituten blev uppenbart på fredagen när Alliansen bytte fot: nu ska i stället de 15 miljonerna tas från stödet till kulturtidskrifter.

En veritabel slakt, en minskning med 75 procent.
Vi går mot nyval, men som kulturintresserad väljare undrar man om det spelar någon roll vilket block som styr. Kulturkompetensen verkar lika låg på bägge sidor. Kulturpolitiken präglas av förhastade besparingar – som i budgetsammanhang är rena kaffepengar, men för kulturen betyder liv eller död.

Anna Ångström

Sju dansare stampar och sträcker knutna nävar i luften framför altaret i Jakobs kyrka. Fötterna dunsar i golvet och skapar en dovt jordnära rytmisk kraft, lätt att läsa som revolutionär eller djurisk. Rätt vad det är sätter de på sig färgglada luvor; och där har vi Pussy Riot. Två slags provokationer, två kroppsspråk kopplas ihop i ”DeSacre!”, ett exklusivt gästspel som scenplattformen Weld tagit till Stockholm. Här vävs konst, politik, rörelse och tanke ihop på temat politisk och estetisk protest. Det är en resa genom hundra år som tar avstamp i skandalpremiären i Paris 1913 på Igor Stravinskijs och Vaslav Nijinskijs ”Våroffer” och Pussy Riots stoppade feministiska, politiska punkbön mot Putin i Moskvas största katedral 2012.
Bakom denna udda lecture-performance-koreografi står den österrikiska koreografen Christine Gaigg och författaren Erich Klein som i informationstäta inpass analyserar och exponerar det konstpolitiska 1900-talet. Fokus är Ryssland men också en Mellaneuropeisk erfarenhet av krig och flykt som får Sverige att kännas lite som en utkant.

Helt hänger resonemangen de för inte ihop; till exempel förblir ”Våroffer” och Pussy Riots aktion två parallella spår med helt olika utgångspunkter – även om Gaigg hittar estetiska likheter i de höjda armarna och det energiska hoppandet, också som uttryck för ungdomlig energi. Intressantast är själva förhållandet till rekonstruktionerna, som när dansarna plockar isär den ”koreografiska” händelsen i Kristus Frälsarens katedral i Moskva och visar att skeendet i själva verket var tämligen fritt från våld och snarare andades respekt för det heliga kyrkorummet.

DeSacre
På samma sätt kan myten om ”Våroffer” vändas till sin motsats – att dess modernistiska estetik i själva verket var ”omodern”, bottnande i rit och rysk folklore. De kantiga rörelserna – ett dansspråk som en vitsig karikatyrtecknare 1913 benämnde ”Massacre de printemps” – innehöll ju också kollektiv ringdans av traditionellt snitt. ”DeSacre!” är en intellektuell tankefigur i fysisk gestalt, en skvader som skaver och väcker tankar i en tid då världen omkring oss brinner.

Weld c/o Jakobs kyrka i Stockholm, spelas 16 och 17 oktober kl 19.

Biljetter: http://book.weld.se/

Anders Q Björkman

I brist på Sovjetunionen får man ägna sig åt alternativa kremlologiska studier. Om Svenska Akademien och Nobelpriset till exempel.
Hur ska man tolka att De aderton i år höjer säkerheten och stänger ute allmänheten från tillkännagivandet i Börshuset klockan 13 i dag? Att Salman Rushdie får Nobelpriset?
Å andra sidan; i sitt senaste verk, ”Den inre rymden”, diktar akademiledamoten Kjell Espmark bland annat om en fantastisk afrikansk författare som aldrig fick priset. Kan vi från det sluta oss till att det blir en afrikan i år?
Den tesen stärks väsentligt om man beaktar att Per Wästberg, ordförande i Nobelkommittén, såg så väldigt glad ut på årets bokmässa i Göteborg. Det blir nog en afrikan!
Fast… även den ständige sekreteraren tillika historikern Peter Englund verkade himla nöjd och till freds på bokmässan. Det skulle kunna tolkas som att Svetlana Aleksijevitj, som så konsekvent har skildrat sovjetisk närtidshistoria, belönas på torsdagen, eller hur?
Det som dock slår hål på alla dessa indicier är att Bob Dylans just nu pågående turné i Nordamerika tar slut i New York den 3 december. Rockpoeten tycks alltså ha lämnat en rejäl lucka i kalendern kring den 10 december.

Nobelpris

Anders Q Björkman

David Bowies Berlinperiod 1976–78 har bubblat upp till ytan igen, dels genom att Bowie själv sjöng om Berlin på den oväntade comebackskivan ”The next day” förra året (som Andres Lokko recenserade i SvD), dels på grund av att den hyllade utställningen om Bowie flyttat från London och öppnat i Berlin.
Minimalistiske kompositören Philip Glass har tidigare gjort konstmusik av styckena från de instrumentala B-sidorna på de kultförklarade plattorna ”Low” och ”Heroes”. Nu har de blivit jazz i stället. I veckan släpper den engelske jazztrummisen Dylan Howe ”Subterraneans”, ett album där David Bowies och Brian Enos elektroniska musik tolkas av en jazzkvintett. Finns att lyssna på här.

Anders Q Björkman

Nobelpristagaren Nelly Sachs har gjort det. Den grekiske kompositören Mikis Theoderakis likaså. Den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj har det gemensamt med sin turkiske kollega Yaşar Kemal. Bangladeshiska Taslima Nasrin gjorde det för bara några år sedan.
De fann en fristad i Sverige.
Vi har en lång, fin tradition av att ta emot författare och konstnärer som inte har möjlighet att verka på grund av förtryck i sina hemländer. Det kan ses som en humanitär gest, men framför allt som en tydlig markering för yttrandefrihet och mot diktatur, vare sig denna kommer från vänster eller höger.
Sedan 1996 har städer över hela världen samarbetat om att bjuda in sådana författare. Konceptet togs fram efter den iranska fatwan mot Salman Rushdie då organisationen Icorn (International cities of refugee network) bildades. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har uppmuntrat att fristadssystemet ska växa i Sverige och förra året fick Kulturrådet i uppdrag att verka för att det breddas till fler konstformer än litteratur. Numera ingår också musiker, scen- och bildkonstnärer bland dem som kan få skydd. Hittills har elva svenska kommuner och regioner valt att gå med: Dalarna, Göteborg, Jönköping, Malmö, Norrköping, Sigtuna, Skellefteå, Skåne, Stockholm, Uppsala och Växjö.
I år var tanken att det skulle bli en tolfte svensk medlem – Gävle – men moderaterna i kommunen motsatte sig beslutet och överklagade till Förvaltningsrätten i Falun. Niclas Bornegrim (M), ledamot i Gävles kommunfullmäktige, berättade i mars i en intervju med SVT att han trodde att fristadssystemet stred mot kommunallagen och att han dessutom var orolig för ökade kommunala utgifter: ”Det kan ju vara en hel familj som kommer hit och det blir skola, vård och omsorg för dem. Det är olika typer av resor, material. Det blir många kringkostnader som kostar väldigt mycket pengar.”
I veckan kom Förvaltningsrättens dom. Gävlemoderaterna fick rätt – kommunen får inte vara med i fristadssystemet, eftersom ett medlemskap i Icorn är att betrakta som utrikespolitisk verksamhet, vilket strider mot kommunallagen. Socialdemokraterna i Gävle tänker överklaga, men skulle domen bli prejudicerande hotas hela fristadssystemet. I så fall återstår tre alternativ: att ändra kommunallagen, att riva upp den kommunala administrationen av fristäder och skapa ett nytt system i statlig regi, eller att alla fristäder i Sverige stängs. Eftersom Moderaterna och Socialdemokraterna på riksnivå verkar eniga om att systemet ska fortsätta, är det dock inte troligt att det sista, mer drastiska alternativet får gälla.
Det finns en särskild grav i Mariefred som varje sommar får besök av vallfärdande tyska turister. På gravstenen är ett citat från Johann Wolfgang Goethes ”Faust” inristat: ”Alles Vergängliche ist nur ein Gleichnis” (Allt förgängligt är bara en sinnebild). För tre och ett halvt år sedan lät tyska ambassaden dessutom sätta upp en minnestavla bredvid graven.
Här ligger den tyske författaren Kurt Tucholsky begravd.
Kurt Tucholsky är ett aktat namn i Tyskland, erkänd som en av Weimarrepublikens viktigaste publicister. Mitt i centrala Berlin löper Tucholskystraße och hans namn pryder dessutom gator och platser i flera andra städer i landet. En gång var det inte så. 1933 blev han fråntagen sitt tyska medborgarskap och hans böcker brändes på bål.
Vid den tiden hade Tucholsky dock redan tagit sin tillflykt till Sverige. Han bodde här från 1929 fram till sin död 1935. Den första tiden tillbringade han i Mariefred – vilket 1931 resulterade i romanen ”Gripsholms slott” – innan han bosatte sig i Hindås utanför Göteborg. I Sverige har han fått ge namn åt Tucholskypriset, Svenska Pens årliga litterära stipendium på 150 000 kronor till en förföljd, hotad eller landsflyktig författare.
Dagens Tyskland våndas fortfarande över sina försyndelser under 30- och 40-talen, inte minst över hur skamligt det fria ordet behandlades. Låt oss hoppas att vi i Sverige ska kunna fortsätta att hålla dörrarna öppna för förföljda författare.

Erica Treijs

Hbtq-frågor är fortsatt eftersatta bland landets kommuner. Men RFSL:s undersökning visar ändå att 40 procent har gjort särskilda satsningar för att förbättra situationen för hbtq-personer. Och drygt 84 procent av kommunerna har upprättat policydokument för att motverka diskriminering och kränkande behandling, en förbättring på drygt 50 procent sedan senaste mätningen 2006.

Hur det är ställt med likabehandlingsplaner på på landets skolor framgår inte av undersökningen, men RFSL kommer att fortsätta arbetet genom att bland annat kontakta kommunernas skolchefer för att kunna skapa sig en bild av situationen.

Att ”synliggöra situationen för hbtq-personer och att visa på goda exempel är avgörande för en utveckling i rätt riktning”, skriver RFSL.

Erica Treijs

På SVT:s scen debatteras feminismen ännu en gång, medan RFSU laddar upp med ett sprängfyllt seminarium där man vänder på begreppet en aning och diskuterar män och jämställdhet.

– Det blir en tredje pappamånad, det kan jag garantera oavsett vem som vinner valet, sa jämställdhetsminister Maria Arnholm.

Under politikerveckan är alla de feministiska programpunkterna välbesökta och när det nu är manlig jämställdhet som ska debatteras så består publiken av i stort sett lika delar kvinnor och män. Det noterar Maria Arnholm från en solig scen som hon för dagen delar med, Ylva Johansson (S), Svend Dahl som tidigare i år presenterade utredningen ”Män och jämställdhet” och RFSU:s förbundsordförande Kristina Ljungros.
”Jämställdhetsdebatten fokuserar med rätta på mäns större makt och större resurser. Män gynnas fortfarande generellt av könsordningen i samhället. Detta är uppenbart utifrån vår utredning. Men de könsnormer och handlingsmönster som begränsar kvinnors livschanser kan även påverka mäns livschanser negativt. Det är därför viktigt att mäns roller, insatser och villkor uppmärksammas i det jämställdhetspolitiska arbetet”, står att läsa i utredningen.
– Män är överrepresenterade i både de översta och de nedersta samhällsskikten, konstaterar Svend Dahl.
Män har fortsatt mer makt och tjänar mer, men är också överrepresenterade i den statistik som mäter självmord, våldsbrott och ohälsa.
– Med insikten om att många av problemen är intimt kopplade till uppfattningar om maskulinitet, så kan vi lättare jobba vidare. Normer om manlighet – att man ska klara sig själv och vara osårbar – drabbar båda könen och det försämrar mäns livschanser, säger Dahl.
Jämställdhetsminister Maria Arnholms recept för att stärka jämställdheten var att öronmärka ytterligare en pappamånad och att lansera ett jämställdhetslyft i skolan (utbildning för lärare i jämställdhetsfrågor).
Panelen var rörande överens i de flesta frågor, men medan Svend Dahl argumenterade för att alla har att vinna på jämställdhet så menade Ylva Johansson att män kommer att tvinga ge ifrån sig makt och förlora i ägande.
– Men det finns uppsidor också, ni kommer att få leva längre, må bättre, ha en bättre relation till era barn och bättre sex.

 

 

 

 

 

 

 

Erica Treijs

Skärmavbild 2014-07-04 kl. 13.12.14

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman

Det drar ihop sig till slutspurt för kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, som tidigare meddelat att hon inte tänkt ställa upp för omval efter åtta år på ministerposten, men som ånyo öppnat dörren på glänt. ”Nu kommer jag att kämpa hårt för att Alliansen ska vinna valet i höst och därefter vill jag gärna fortsätta som kulturminister”, berättade Adelsohn Liljeroth för TT.

Men det var just det, att Alliansen ska vinna vinna. Just nu finns inte mycket som pekar på att Kulturdepartementets anrika hörnrum på Drottninggatan 16 i Stockholm även i fortsättningen kommer att tillhöra Lena Adelsohn Liljeroth. Det har förstås satt igång spekulationerna kring vem som kan tänkas ta över efter valet.

Vänsterpartiets Lars Ohly är en av dem som känner sig manad och bland partierna utanför alliansen är det också han som har i särklass mest politisk erfarenhet. Ett annat namn det spekuleras kring är kulturutskottets ordförande, och socialdemokraternas kulturpolitiska talesperson Gunilla C Carlsson,  som varit en ovanligt flitig debattör i Almedalen i år.

Nu är det ju som bekant statsministern som utser ministrarna, men låt oss hoppas att ingen pekar på Håkan Juholt. Trots ett brinnande kulturintresse är risken alltför stor att hans person kommer i vägen för sakfrågorna.

Erica Treijs

Våra museer verkar med olika tuffa ekonomiska krav på självfinansiering. Nationalmuseum, som lever ett nomadliv i kappsäck i väntan på att renoveringen av byggnaden ska vara klar 2017, har 70 procent av sin verksamhet finansierad med offentliga medel. Resten måste de dra in själva, via exempelvis sponsring och samarbetsavtal.

– Efter renoveringen ska vi betala marknadshyra för byggnaden som innebär att alla medel vi får i statligt anslag kommer att ätas upp av detta. Fastighetsverkets vinst betalas med kulturbudgeten, säger Berndt Arell, överintendent på Nationalmuseum.

Björn Rosengren, före detta näringsminister agerade för dagen moderator (men har ett eget intresse i Nationalmuseum som medlem av museets referensgrupp i designfrågor), frågade om Nationalmuseum sneglat på Fotografiska som i vilket fall är en ekonomisk succé. Både Berndt Arell och Onita Wass, VD för Millesgården höll med om att konsthallen som gärna vill se sig som ett museum har lyckats med att både dra folk och få ekonomin att gå ihop.

– Men vårt uppdrag är annorlunda. Om vi inte hade haft ansvar förr Sveriges största konstsamling, inköp, forsknings- och publikationsverksamhet, så hade vi också kunnat plocka ut vinst. Vi har en bra kommersiell verksamhet vad gäller utställningar.

Är museichefer dålig entreprenörer?

– Försiktiga, möjligen fega, svarade Berndt Arell.