Pride I konsensuslandet Sverige värnar vi våra gemensamma högtider, dit Pride kommit att räknas. Det är därför fördömandena blivit så starka – och samfällda – mot Uppsala Prides beslut att porta Folkpartiets ungdomsförbund Luf från festivalen.
Luf fick av Prides samordningsgrupp veta att de inte är välkomna till helgen med motiveringen ”era ståndpunkter strider mot vår vision”. Ett fullt logiskt beslut eftersom det i det omfattande visionsdokumentet bland annat slås fast att Uppsala Pride är socialistiskt och antikapitalistiskt.
Nog för att det kan vara uppfriskande med arga politiska festivaler. Men då ska man inte kalla dem Pride. Som författaren Annika Hamrud skriver på Newsmill går Uppsalafestivalen under falsk flagg – det är inte ett Pridefirande eftersom det saknar de grundläggande definitionerna av vad Pride står för. Nämligen tolerans, inkluderande av alla och gemensam kamp för hbt-personers lika värde oavsett politisk tillhörighet. Vill man ordna en hbtq-socialist-festival får man kalla det för just det.
För 24 UNT förklarar Anna Brittesland på Uppsala Pride närmare sitt beslut att exkludera FP:
– Den främsta anledningen är att Folkpartiet sitter i riksdagen och bidrar till en politik som utvisar hbtq-flyktingar till länder där de med största sannolikhet kommer att dömas till döden för sin kärlek, och det kan vi inte ställa upp på, säger Anna Brittesland.
En något historielös inställning kan tyckas, med tanke på att Folkpartiet, tillsammans med Vänsterpartiet, historiskt är det parti som mest kämpat för hbt-rättigheter genom åren.
Stockholm Pride har uppenbarligen inte samma liberalskräck som sin namne i Uppsala. Där ska folkpartistiska EU-ministern Birgitta Ohlsson invigningstala senare i sommar – tillsammans med socialdemokraten Mona Sahlin i en trygg uppvisning i rart, svenskt samförstånd.
Inte för alla.
