”Glasjesus” stoppad – ännu en gång retar konsten makthavarna

Konst Nu har det hänt igen. Konst som retar makthavare stoppas – ett fenomen SvD Kultur ägnade ett helt reportage den 30 mars. Dramatikern Gertrud Larssons satir om krisen i Glasriket, ”Glasjesus” som i sommar skulle ha spelats i ett tält i Orrefors och Kosta, flyttas till Åfors och Hovmantorp. I slutet av mars fick Regionteatern Blekinge Kronoberg ett mejl från styrelsen i Kosta Folkets hus om att den enhälligt har beslutat att inte upplåta plats till uppsättningen: ”… flera personer i vår omgivning uppfattar pjäsen som ett personligt påhopp på huvudpersonen, vilket vi inte vill ställa oss bakom.”
Huvudpersonen är Torsten Jansson, som via New Wave Group sedan 2005 äger Orrefors Kosta Boda-koncernen. Han sågs först som Glasrikets frälsare men har istället lagt ner flera glasbruk.

Ironiskt nog fick Gertrud Larsson nyligen Ibsenpriset för sin vassa penna.

– Det är beklämmande och fegt av Kosta Folkets hus att inte ta emot uppsättningen. Folkets hus är ändå en del av arbetarrörelsen och pjäsen är skriven ur glasarbetarnas perspektiv. Det är också skrämmande att Torsten Jansson har så stor makt i bygden. Pjäsen har inte ens haft kollationering innan censuren slår till, säger Gertrud Larsson till SvD.

Samtidigt tycker hon att tilltaget pekar på konstens kraft:

– Teater kan röra upp känslor. Det är uppiggande att den har sprängkraft.

Magnus Holm, chef för Regionteatern, säger:
– Jag blev förvånad och chockad. För mig känns det väldigt konstigt att man fattar det här beslutet innan innehållet i pjäsen är känt.

 

Hatet mot trenden som inte finns

De senaste veckorna har en rad skribenter kritiserat fenomenet normcore – att medvetet klä sig oansenligt och ohippt – som sägs vara en ny trend bland hipsters.

Nöjesguidens Amanda Mann tycker att det nya modet är obehagligt, att det handlar om ”att göra trend av att vara den som får göra trend”. Hos Rodeo skriver Lisa Ehlin att normcore sparkar nedåt. I Aftonbladet tar både Sanna Lundell och Patrik Lundberg upp ämnet. Hon menar att normcore är ”dumt”, han anser att det är klassförakt när ”snorvalpar från den övre medelklassen leker svennepäron i några månader och när de har tröttnat kan de dra på sig sina Acne-kläder igen”.

Vad har föranlett dessa starka åsikter? Har Götgatsbacken översvämmats av illasittande blåjeans? Har det börjat krylla av gummisandaler i baren på Riche?

Nej, hela diskussionen utgår från en artikel i New York Magazine. Journalisten Fiona Duncan tycker sig ha sett att allt fler coola New York-bor klär sig som medelålders turister. Hon upptäcker att ett ”trendprognoskollektiv” har myntat ordet normcore – att försöka vara cool genom att klä sig som att man inte bryr sig – och lanserar det som en möjlig förklaring. Liksom mycket annan trendjournalistik är det ett kreativt teoribygge utifrån spridda indicier.

New York Times konstaterar att den grundläggande frågan – huruvida normcoremodet faktiskt existerar – är omtvistad till och med bland dem som fört fram termen. Att innerstadsbor skulle ta på sig tubsockor för att det är hippt att klä ner sig är sannolikt rent påhitt.

”Män måste sluta slå ifrån sig”

Idag skriver Erik Helmerson på ledarplats i DN om fotbollsvåldet. Han börjar med att ifrågasätta en Expressenkrönika av Jonas Gardell, publicerad igår, med utgångspunkten att ”när det gäller just läktar- och supporterkultur är det kanske inte i allra första hand Gardell jag skulle ringa”. Sedan hoppar han över till en krönika jag skrev i SvD tisdags med rubriken: ”Vi måste ta itu med samhällets machoideal”. Helmerson ställer frågan: ” Vilka är egentligen de machoidealen? Hur styr de?”. Han konstaterar att han levt 46 år och alltid från samhällets sida fått höra att man ska vara snäll, jämställd, solidarisk och betala sin skatt.

Erik Helmerson, jag övertygad om att du är snäll och solidarisk och betalar din skatt. Men för att räknas som jämställd måste du komma runt känslan av att bli påhoppad när statistiken tyvärr gång på gång visar att det är män som tar mest plats i samhället. Det är män som bråkar på herrfotbollsmatcher, det är män som är i absolut majoritet vad gäller våldsbrott, det är män som tjänar mest pengar och som i störst utsträckning har chefspositioner.

Jag vet inte hur mycket erfarenhet du har av att utöva sport, ej heller hur lämpad du är att skriva om läktarvåld, men vill du göra mål i en fotbollsmatch bör du lägga snällhet och solidaritet åt sidan. De fotbollshjältar som värderas allra högst är synnerligen egocentriska. De tituleras kungar, krigare och beskrivs i positiva ordalag som aggressiva och starka. Med fördel jagar de även på fritiden, får tuffa bilar medan deras kvinnliga kollegor kanske kan få en cykel. Och på läktarplats och runt arenorna vill deras fans inte vara sämre. De går ut i strid de också, utan fotboll, men med samma ideal. Ideal som dyker upp överallt – tidningen Chef skriver att man bör höja sin testosteronnivå för att bli en bättre ledare, Stefan Löfvén säger till SvD:s Agenda att han ”ska kriga som att vi är på väg att förlora” inför höstens val och Fredrik Reinfeldt konstaterade redan i fjol att han är en stridshingst.

Dessa ideal leder till att samhället underbygger fotbollsvåldet, till exempel genom att sätta in enorma polisinsatser inför varje stor herrfotbollsmatch. Konkreta åtgärder som maskeringsförbud och nolltolerans mot hat och hotfullhet är ett definitivt måste. Men för att komma till botten med problemet krävs större insatser på ett djupare plan. Inte minst måste män sluta slå ifrån sig ansvaret med motiveringen att de själva är snälla och solidariska.

Jooss dödsdans alltjämt aktuell

jooss-tableverte

Kurt Jooss balett ”Gröna bordet” från 1932.

En 27-årig Pina Bausch dansar den förtvivlade modern som obevekligt förs bort av Döden i Kurt Jooss legendariska balett ”Gröna bordet”. Inspelningen från BBC 1967 av detta dansverk från 1932, inspirerat av medeltida danse macabre-bilder, är danshistoria på många sätt.
Genom att filma verk kan den flyktiga konstarten dans bevaras till eftervärlden, men en eftervärld som förstås tolkar det den ser på sitt sätt, genom sina raster. Kurt Jooss var den tyske koreografen som redan 1933 tog konsekvenserna av nazisternas maktövertagande genom att fly landet via Holland till England. Han räddade därmed de judiska dansarna i gruppen och kompositören Fritz Cohen.
Hela gänget flyttade till Dartington i Storbritannien och tog sig namnet Ballets Jooss. De turnerade i Europa och Amerika in på 1950-talet. Jooss återvände 1949 till Essen, där han var verksam till 1968. En av hans studenter i England var Birgit Cullberg, som sedermera grundade Cullbergbaletten.
Historien har fångat Olga de Soto, spansk dansare och koreograf med bas i Bryssel. Så till den milda grad att hon har ägnat år av letande efter spår av just ”Gröna bordet”: sökt upp ögonvittnen som såg premiären, letat fram gamla svartvita foton av truppen vid tiden för flykten från Tyskland, dansare som arbetade med Jooss.
Allt redovisar hon i den föredragsliknande föreställningen ”An introduction” som ingår i Dansens hus temavecka ”Performing the archives” där dansens historia blir föremål för reflektion.
Som scenisk upplevelse är ”An introduction” rätt torr, trots livfulla filmade intervjuer med ett par äldre dansare som var ögonvittnen till tidiga föreställningar av ”Gröna bordet” och också till den samtid det skapades i. Här finns också flera kopplingar till Sverige och Rolf de Maré som arrangerade den tävling i Paris där ”Gröna bordet” vann pris och som grundade Les Archives internationales de la Danse där de Soto hittat mycket material.
Olga de Sotos fokus är inte det sceniska skeendet utan vad som händer i åskådaren och hur minnet av det man har sett lever kvar och påverkar. Hennes arbete är en uppmaning att inte glömma, om man så vill.
Kurt Jooss kallade inte sin dansteater för politisk, men nog var hans koreografier präglade av det som skedde i omvärlden. Arbetslöshet, korruption, fredsförhandlingar… Gubbarna– förlåt, statsmännen – som i ”Gröna bordets” ramhandling samlas kring konferensbordet och med ryckiga rörelser markerar status och falskspel, ställs mot scener om folkets lidande.
Känns det tidlöst?
Jo, förvisso. Och till det mest intressanta i Olga de Sotos föreläsning hör iakttagelsen att varje gång den pacifistiska ”Gröna bordet” har satts upp i USA (baletten är över huvud taget mycket spelad och dessutom bevarad och nedtecknad med så kallad Labannotation) har stormakten varit mer eller mindre involverad i krig: Vietnam, Irak–Iran-kriget osv.
Det känns inte speciellt långsökt om något kompani i världen i dag skulle dansa Jooss ”dödsdans” igen. Inte för att det är historia, utan för att det är aktuellt.

Fredagen den 14 mars kl 19 på Dansens hus berättar dansaren Rani Nair om sitt förhållande till Kurt Jooss solo ”Dixit Dominus”, skapat 1975 för Lilavati Häger och ärvt av Rani Nair när Lilavati hade gått bort 2002.

Putin mer Stalin än Hitler

I USA jämför Hillary Clinton den ryske presidenten Vladimir Putin med Adolf Hitler. Hemma i Sverige jämför utrikesminister Carl Bildt i sin tur Ukrainas före detta president Viktor Janukovitj med Norges Vidkun Quisling.

Inte särskilt lyckade liknelser, tycker Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, som är upprörd och vill poängtera att de riktiga nazisterna finns i partiet Svoboda som nu ingår i den nya ukrainska regeringen.

Och visst är det är groteskt att jämföra Putin med Hitler. Det naturliga vore väl snarare att dra paralleller mellan den ryske presidenten och Josef Stalin. Båda kan ses som representanter för imperialism styrd från Kreml och hos dem båda kan man finna en tydlig tendens att invadera sina grannar i väster.
Och vem ska man då jämföra Janukovitj med? Tja, hellre än Quisling vill jag föreslå DDR:s Walter Ulbricht, Rumäniens Gheorghiu-Dej, Bulgariens Dimitrov eller någon annan tidig ledare för det sovjetiska imperiets lydiga satellitstater.

Vladimir PutinWEB_UTRIKES

 

Vladimir Putin och Viktor Janukovitj. Foto: AP

sp1b206fspd5bb26

Josef Stalin och Walter Ulbricht. Foto: TT

 

De vinner årets Oscars

Foto: SF film

Om 45 minuter börjar årets största filmfest. Här vinnarna i de största kategorierna på årets Oscarsgalan, enligt Kulturbloggen:

Bästa film
Borde vinna ”12 years a slave”
Vinner: ”12 years a slave”

Bästa regi
Borde vinna: Steve McQueen, ”12 years a slave”
Vinner: Alfonso Cuarón, ”Gravity”

Bästa manliga huvudroll
Borde vinna: Chiwetel Ejiofor, ”12 years a slave”
Vinner: Matthew McConaughey, ”Dallas Buyers Club”

Bästa kvinnliga huvudroll 
Borde vinna: Cate Blanchett, ”Blue Jasmine”
Vinner: Cate Blanchett, ””Blue Jasmine”

Bästa manliga biroll
Borde vinna: Michael Fassbender, ”12 years a slave”
Vinner: Jared Leto, ”Dallas Buyers Club”

Bästa kvinnliga biroll
Borde vinna: Lupita Nyong’o, ”12 years a slave”
Vinner: Lupita Nyong’o, ”12 years a slave”

Bästa animerade film
Borde vinna: ”Det blåser upp en vind”
Vinner: ”Frost”

Bästa manus efter förlaga
Borde vinna: John Ridley, ”12 years a slave”
Vinner: John Ridley, ”12 years a slave”

Bästa originalmanus
Borde vinna: Eric Warren Singer och David O Russell, ”American hustle”
Vinner: Spike Jonze, ”Her”

Bästa utländska film
Borde vinna: ”Jakten”
Vinner: ”Den stora skönheten” (Paolo Sorrentino)

Det är synd om Alice Babs…

…för när jag läser runorna ser jag att hon riskerar att bli ihågkommen för ”Swing it, magistern”, ”Vårat gäng” och ”Vad tar ni för valpen i fönstret där”, och inte så mycket mer.

En käck glad blond skönsjungande kvinna, som ibland uppträdde ihop med Svend och Ulrik från Danmark.

Men hon spelade även in andra saker, mörkare saker, somliga sorgliga, andra förvånansvärt förföriska, som ”I don’t mind”, där hon är en tilltufsad kvinna som raggar upp en man, och där hon går från ”stand a bit closer” till ”give me your hand, dear” till ”kiss me again”, och klarar det, övertygar mig, med en röst som uttrycker att hon har varit med om en hel del.

Och så dags i livet hade Alice Babs varit med om en hel del. Det syns tydligt i det foto som finns på omslaget Serenading, där ”I don’t mind” alltså finns med, en LP som hon för övrigt gjorde tillsammans med Duke Ellington.

Kulturellt stöldgods

De gamla syntpopparna i Lustans Lakejer var på sin tid mästare på att sno redan inarbetade titlar. På deras plattor fanns låtar som ”En lång natts färd mot dag”, ”Sista tangon i Paris”, ”Man lever bara två gånger”, ”En plats i solen” och ”Sinnenas rike”. Antagligen har ni mer eller mindre hört titlarna förut – fast de då tillhörde pjäser och filmer i stället för poplåtar. Redan detta är ganska svårt att svälja, men Lustans Lakejer stal åtminstone inte redan befintliga låtnamn, utan kapade titlar från helt andra konstarter.

På sistone har jag dock hittat tre exempel på när man kannibaliserar på sin egen genre:

1. ”Processen” av den amerikanske författaren John Grisham. Ursäkta, men var det ändå inte en viss författare vid namn Franz Kafka som skrev just den boken? Hur tänkte Albert Bonniers förlag när de översatte Grishams bok ”The litigators” till samma titel som en av världens mest berömda romaner?

2. ”Heroes” med Sabaton. I min värld är den titeln upptagen av det album som David Bowie skapade tillsammans med Brian Eno i Berlin 1977. Lite nyfiken blir man på hur det svenska heavy metal-bandet resonerade när de lät döpa uppföljaren till förra plattan ”Carolus Rex” till samma namn som Bowies klassiker.

3. ”Survivor” med Helena Paparizou. Sångerskan gick med den låten vidare till Melodifestivalens Andra chansen. Men, för er som undrar: det är inte samma ”Survivor” som Beyoncé och de andra i Destiny’s Child fick en megahit med 2001.

Franz Kafka Beyonce, Michelle Williams, Kelly Rowland Heroes

Bestulna: Franz Kafka, Destiny’s Child och David Bowie. Foto: AP

Hela naziskatten måste offentliggöras

Åklagaren som utreder den konstskatt som hittats i München måste offentliggöra en fullständig lista över konstverken, enligt ett domstolsbeslut. Bakgrunden är det sensationella fynd som den tyska tullen gjorde i en lägenhet i München i november förra året. I sin bostad förvarade en äldre man konst som under Hitlertiden hade rövats av nazisterna samt så kallad degenererad konst – till ett värde av uppemot 9 miljarder kronor.
En reporter på en tidning i München uppmärksammade att bara en bråkdel av verken var offentliggjorda och vände sig till förvaltningsdomstolen i Augsburg, som nu har kommit fram till att det ligger i det allmännas intresse att en förteckning över konsten blir offentlig.
Den åklagare som utreder konstfyndet överklagade omedelbart domslutet.

Ronald S Lauder, ordförande för Judiska världsrådet, uttalade sig i helgen om konstskatten och sa då att ”dessa konstverk är andra världskrigets sista fångar”.

Britain Germany Art Found

Henri Matisses ”Sittande kvinna” är ett av konstverk från fyndet i München som hittills har offentliggjorts.

Foto: Lefteris Pitarakis/AP

 

Det är synd om oss…

…läste jag nyligen i en amerikansk tidskrift, för vi har förlorat mellanrummen, vi har fråntagits de där korta pauserna som inträffade före eller efter något stort, små öar av frihet, det vi tänkte och kände när vi stod i hissen, satt i bussen, stod i kön till kassan, satt i taxin, åkte i rulltrappan eller väntade på grönt.

Skönt, tänker vi i dessa dagar, när möter är slut eller uppgiften avklarad, nu var det över, ah, lättad, nu ska vi se, vad borde jag göra nu, ok, vad är klockan, ah, först av allt borde jag kolla mejlen, nu ska vi se…

Det är synd om oss, kan man tycka, för vi verkar leva i en kultur där nästan all vaken tid utnyttjas eller fylls, och det är för att skärmen finns. Den lever sitt eget liv, är starkare än någonsin, ropar envist på oss, så fort vi är lediga, hör av sig från fickan eller väskan, och får vad den den vill ha, vår blick och koncentration, vår tid.

 

 

serie
Martin Freeman i MGM:s serie Fargo.

”Fargo” är minst lika bra i tv som på film

Otäckt och roligt tv-drama.

FOTO: MGM

Mest intressant då allt inte faller på plats

Installationer

De vill styra betraktaren.

Rebecca & Fiona: Vänstern, förena er

Aktuella

”Vi måste hålla ihop”.

Kan Anders Wall rädda konstskatt?

Krönika

Snart säljs Hillfons konstnärshem.

Okuvlig vitalitet och svidande sorg

Sydafrikanskt

”Svansjön” med ny blick.

Grafikens hus kan lämna Mariefred

Konst

Öpnnar för flytt efter branden.

Konstnär klar för
”Så mycket bättre”

tv

Indiemusiker delar hushåll med Carola.

Julie Bonnies roman
svår att skriva i Sverige

Kvinnans kropp hyllas utan ironisk distans.

Utforskar geografiska och inre avstånd

Litteratur

Jhumpa Lahiri på Sverigebesök.

Systrarna som besegrar Sverige

Musik

Våra största pophopp delar gener.

”Det är fasansfullt att vara ensam””

Intervju

Författarskapet räddningen.

”En utställning som ingen bör missa”

Konst

Carl Johan De Geer på Färgfabriken.

”Klungan är mycket roligare än vi var”

Mötet

Luuk om syskon och Killinggänget.

”Vi hade ingen
Shiraz hemma”

Stockholmsnatt

Att leva med en f.d skejtare.

Pelle Snickars

”Dags för ett public service-internet?”

Misslyckad sökmarknad.

Bildspel

Se unika färgbilder från förra sekelskiftet

Dokumenterade det ryska imperiet.

Tove Bengtsson

Tove BengtssonSpelbloggen

Till bloggen

Wylie: ”Amazon våldtar kulturen”

intervju

Världens mäktigaste litterära agent.

”Varifrån kommer västs svaghet?”

Wilhelm Agrell om Europas relation till Ryssland.

Det roliga i mathistorien

Under strecket

”Fängslande historier”.

Triangulering – hippt ord används fel

Politik

Få behärskar modeordet.

Tsarens rike på ett nytt sätt

Del II

Unika färgbilder från förra sekelskiftet.

”En konstnär kan
inte vara rädd”

Söndagsintervjun

Claire Messud skäms inte.