X
Annons
X

Adam Erlandsson om digitala trender

Adam Erlandsson

Adam Erlandsson

FACEBOOK Det har gått ett tag sedan Facebook visade upp ”nya Facebook” och fick internetanvändare världen över att gå i spinn över planerna. Många var missnöjda, många var irriterade, många väntade på att äntligen få se något nytt på sajten.

Det var i september som Mark Zuckerberg visade upp nya Facebook – som inte bara skulle se snyggare ut utan dessutom ge användarna fler anledningar att tillbringa mer tid på sajten. Det skulle bli den största förändringen någonsin av sajten. Facebook gav visserligen inga exakta besked om lanseringsdatum, men talade om att det skulle handla om ett par veckor innan alla hade fått ta del av förändringarna.

Men än så länge har det inte hänt särskilt mycket. Ett par miljoner teknikintresserade lär ha skaffat ett utvecklarkonto för att slå på den nya profilen, men någon bred utrullning har inte skett. Förutom de ursprungliga lanseringspartnerna som exempelvis The Guardian och Spotify har inga andra appar på Open Graph dykt upp på sajten.

Nu skriver Wall Street Journals it-blogg Allthings D att det finns flera skäl bakom förseningarna. Bland annat vill Facebook skriva om Timeline så den blir snabbare, det ska även ha varit en del käbbel internt om själva konceptet med en tidslinje.

Dessutom finns det farhågor över en stämning angående namnet Timeline samt det evigt mörka molnet som aldrig lär lämna Facebooks horisont: den personliga integriteten.

Företaget har inte direkt en fläckfri historia när det handlar om att värna användarnas personliga integritet och det sista man vill ha innan den stundande börsnoteringen är en ny skandal a’la Beacon.

Liz Gannes, som har skrivit inlägget, väljer också att lyfta fram personliga observationer om att de nya funktionerna inte blivit så väl mottagna som man kanske hoppats.

För egen del kan jag bara hålla med om att de saker som släppts på hittills inte känns helt färdigt, polerat och genomtänkt. Idén med friktionsfri delning av material är kanske bra på pappret, men så länge algoritmerna bakom inte är bättre än nu så blir det mest irriterande – ganska ofta dyker det upp information om att någon ytlig bekant som jag inte har särskilt mycket gemensamt med har läst någon artikel på Guardian som inte alls väcker mitt intresse, eller att någon annan lyssnat på musik som är totalt ointressant för mig.

Det är egentligen ett klassiskt fenomen och det finns flera olika skolor för när man ska lansera en tjänst eller när man ska slå på en stor förändring. I ena änden finns de som förespråkar att man släpper så snart man har något att släppa och fortsätter släppa förbättringar enligt samma princip. I den andra änden ska man vänta tills man är helt hundraprocentigt nöjd innan det är dags att släppa. Facebook har tidigare fått kritik för att vara för snabba med att släppa nya funktioner och tjänster som inte fungerat perfekt. Kanske är det bra att man tar ett par vändor till för att snabba upp och fila på ”nya” Facebook?

Adam Erlandsson

PRESTANDA Jag har precis lämnat tillbaka mitt testexemplar av Asus Zenbook, testet gick i onsdagens tidning. Läste igenom texten igen och inser att jag inte riktigt spinner vidare på huruvida Ultrabooken verkligen kan bli den typ av frälsare som branschen hoppas på.

Testet ligger här. Där står det mesta om vad jag tycker om datorn. Kort sammanfattning: Jag gillar den, men tycker att pekplattan är jobbig. Men för att vara först ut i ett relativt nytt segment är det en väldigt bra maskin som bådar gott inför kommande modeller.

Frågan är om det är en tillräckligt intressant produktgrupp. Förra försöket att liva upp marknaden – den lilla, men ack så billiga, netbooken – var fel väg att gå. Användarupplevelsen var långt från hundraprocentig och den låga prisbilden lär ha bidragit till att devalvera det upplevda värdet av en pc. I takt med att Siba och de andra kedjorna pumpade ut netbookar för 3 000 kronor blev det mer ”rätt pris” för en pc för den stora massan.

Samtidigt har den snabba teknikutvecklingen knappast gynnat tillverkarna. Våra behov har inte vuxit i samma hastighet och något förenklat är det bara spelentusiasterna som har behov av att ligga ens i närheten av teknikens framkant med sina datorinköp och därmed behöver uppgradera ofta.

Lägg till lite mördande konkurrens, hård prispress (och lite makroekonomiska bekymmer) på det så är det inte konstigt att datorförsäljningen 2011 har svårt att ge samma vinstmarginaler till lika många tillverkare som datorförsäljningen 2006.

Som marknaden utvecklat sig så måste man hitta andra värden att sälja på. Det är här Ultrabooken kommer in som den möjliga frälsaren. Men oavsett hur fin och hur trevlig Zenbook (och de andra modellerna som är på väg ut på marknaden) än är så finns det gott om anledning att tvivla på hur effektfull deras entré kommer att bli.

Det går att prata om att priset fortfarande är ett par tusenlappar för högt, att ssd-enheterna fortfarande är lite för små (128 GB verkar standard). Det går att nämna att de har för få portar eller att det gärna hade gått att pressa ut ett par timmars användning till ur batteriet.

Pc-tillverkarna har fastnat i samma mönster som många andra branscher. Produkterna har helt enkelt nått en viss mognadsgrad och konsumenterna är inte lika lättflirtade som de en gång var. Vi har sett det förr. Tv-tillverkarna har svårt att övertyga konsumenter som redan har en platt 42-tummare hemma i vardagsrummet att köpa en ny tv bara för att den har 3D, eller är ”smart”, eller är någon centimeter tunnare. Samma bekymmer har tillverkare av trådlösa telefoner, skrivare, stereoapparater och elvispar och en mängd andra produkter.

Vi konsumenter köper nytt när den gamla går sönder, eller när det finns tillräckliga incitament för att byta upp sig. Förr löste det sig av sig självt för datortillverkarna – varje ny plattform var ett stort steg framåt som gjorde att man kunde använda sin dator till något nytt och som öppnade dörrarna till helt nya spelupplevelser.

I dag kan man få en dator med Intel Core i5, 4 GB minne, 1 TB hårddisk, dvd-brännare och riktigt hyfsat grafikkort för en bra bit under 10 000 kronor. Det behövs inte mer och det lär inte behövas särskilt mycket mer under ganska lång tid framöver. Och bortsett från spel finns det inte mycket den datorn klarar som en tre år gammal maskin med Core 2 Duo inte gör nästan lika bra.

År 2011 krävs det mer än det traditionella snabbare, kraftfullare för att entusiasmera andra än de verkliga entusiasterna. Frågan är om Ultrabookens tunnare, lättare är tillräckligt. På något sätt känns det som att det är samma gamla frälsare, fast i nya kläder.

Adam Erlandsson

DIGITAL MUSIK Det var en hel del spekulationer på förhand om Spotifys ”nya inriktning” som presenterades igår. En del hoppades på film och tv-serier, andra menade att det skulle vara musikvideos och några trodde att det äntligen skulle komma en Ipad-app. Men det var andra bedömmare som fick rätt – Spotify lanserar en egen app-plattform.

Precis som Facebook gjorde tidigare i år så släpper Spotify in andra aktörer – musiktidningar, rekommendationstjänster och tjänster som Songkick och Tunigo – in i sin tjänst.

Det är ett smart drag. Inte bara för att appar är det nyaste heta och ett lätt sätt att få lite extra uppmärksamhet, utan för att det är också är ett enkelt sätt för Spotify att förbättra användarupplevelsen och ge användarna tillgång till efterfrågade funktioner.

För faktum är att det egentligen inte hänt särskilt mycket med Spotifys program sedan – det ser ut ungefär som i början och bortsett från de sociala funktionerna och möjligheten att köpa låtar så beter sig mjukvaran ungefär likadant som den gjorde när tjänsten lanserades. Det sociala lagret har kommit till och utökats med Facebookintegrationen. Men bortom det är det mesta sig likt. Radiofunktionen är fortfarande plågsamt dålig och Spotify gör inte mycket för att rekommendera musik.

Spotify menar att det inte är deras uppgift att redaktionellt sortera och lyfta fram olika artister – de vill vara neutrala i förhållande till skivbolagen.

Med den nya appsmodellen kan de behålla sin neutralitet samtidigt som de äntligen hjälper användaren med att svara på frågan ”Vad ska jag egentligen lyssna på?”.

Spotify kan därmed fortsätta jobba på det som tydligt varit deras fokus hittills – att trimma den tekniska plattformen och att sprida tjänsten vidare till så många andra enheter som möjligt.

I ett lite kortare perspektiv får Spotify tillgång till en massa saker som tjänsten saknat och som användarna efterfrågat – utan att företaget behöver vare sig bygga funktionerna eller ens stå som avsändare till dem. Där finns inte mycket att förlora. För användarna finns inte heller mycket att förlora. Spotify blir bättre med apparna.

Konkurrenter som exempelvis Wimp, som försökt utmärka sig genom just det redaktionella och rekommendationer, lär få det tuffare.

Men om man tittar i ett lite längre perspektiv är effekterna inte lika självklara. Det är inte helt solklart vilka incitament som finns för utvecklare att ta fram appar, bortom det givna: att sprida sitt varumärke/sin tjänst till drygt tio miljoner musiklyssnare. Frågan är om det räcker för att någon ska ta fram någon riktig ”killer app”.

Gårdagens besked är ytterligare ett tecken på att Spotify vill bli en global musikplattform, en tjänst som knappt går att undvika om man är ens bara måttligt intresserad av att lyssna på musik.

För musikintresserade ska det vara lika självklart att använda Spotify som det är att ett lager av mp3-filer på hårddisken. Men att vara en allerstädes närvarande musikplattform ställer andra krav än att bara vara en schysst ny musiktjänst.

Användarnas krav blir högre och tålamodet med felaktig metadata, artister och skivor som försvinner och alla former av tekniskt strul kommer att sina betydligt snabbare än i dag.