För mycket fokus på yta

UNDER YTAN Det är mycket snack om designtelefoner just nu. Allt ska vara designat, för design säljer. Tyvärr är det bara ytan man lägger resurser på – menyer och gränssnitt ser ut som det alltid gjort. Det är en väldigt kortsiktig tanke.

Alla som använt Apples Iphone, eller fått en tjuvtitt på HTC:s kommande Diamond, reagerar nog på samma sätt. Det är en avsevärt mycket mer tillfredsställande användarupplevelse jämfört med den gamla Nokian eller Sony Ericsson-telefonen som helt plötsligt ligger och skaver i fickan.

Och det är inte den yttre skönheten eller de tekniska specifikationerna som tilltalar. Iphone är mycket riktigt inte den mest avancerade eller funktionsspäckade telefonen på marknaden, men trots det är få lurar så eftertraktade. Det välpolerade menysystemet och alla nydanande små lösningar skapar en upplevelse som känns långt mer modern och spännande än den, rent tekniskt, är.

Därför känns begreppet designtelefon, som tillverkare och operatörer verkar ha en omåttlig förkärlek till, tämligen urlakat. Man tar den gamla tekniska plattformen som hängt med sedan Eldkvarn brann och petar in den i ett nytt fräckt skal. Om man kan göra den lite tunnare så är det en oerhörd bonus.

Det är kortsiktigt profitsökande och fungerar säkert alldeles utmärkt som sådant.

Men i ett längre perspektiv finns en risk fastna i Motorolaspiralen, mobilmarknadens fallna ängel som satsade allt på framgångskonceptet Razr. När kunderna tröttnade fortsatte företaget sin satsning. Först nu, ett försäljningsras och en omstrukturering senare, börjar man vakna.

Därför är det med viss fasa jag konstaterar att min gamla Sony Ericsson K750 fungerar på i princip samma sätt som dagens storsäljare W890 och skiljer sig inte heller nämnvärt från T610 – företagets första storsäljare från 2003. Menysystemet ser lika dant ut. Att skriva eller läsa sms går till på exakt samma sätt som för fem år sedan.

Det är svårt att förena med en image om att ligga i teknikens framkant.