X
Annons
X

Adam Erlandsson om digitala trender

Adam Erlandsson

Adam Erlandsson

SPOTIFY Nyheten att hajpade musiktjänsten Spotify ska börja sälja mp3-filer har snurrat runt ett par varv i media. Det är väl egentligen ett rätt väntat drag, den där ”buy from”-länken har ju hängt med ett tag redan i klienten. Men samtidigt är det rätt talande.

Från början hade ju Daniel Ek och gänget inte tänkt köra någon betalmodell alls. För att konkurrera med gratis (piraterna) var man tvungen att vara gratis, ungefär så resonerade man. Men under testperiodens gång växte freemiumtanken fram – att ha en annonsuppbackad gratistjänst och ett premiumalternativ som ytterligare intäktskälla.

Nu ska man alltså börja sälja låtar i samarbete med brittiska 7digital, enligt BBC News. Det verkar vara en bra partner för Spotify – britterna har avtal med de fyra stora skivbolagen och säljer musiken i 320 Kbit/s utan DRM. Lyckas man dessutom integrera säljdelen snyggt och sömlöst i klienten så behöver det inte påverka användaren särskilt mycket.

Det betyder inte att Spotify, som stuckit ut genom att erbjuda ett lagligt alternativ som revolutionerar vår musikkonsumtion, därmed sållar sig till den anonyma massan som säljer digital musik. Men jag tror inte att det är något som gänget bakom Spotify haft särskilt högt på sin prioriteringslista i ett annat ekonomiskt klimat.

I ett läsvärt inlägg på Techcrunch beskriver Michael Arrington ”The Sorry State Of Music Startups”:

”Online streaming music startups are in one very sorry place. […] The labels don’t care if the startups make money, lose money or go out of business. All they want is to make enough money to extend the ultimate surrender date as long as possible.”

Enligt Arrington kan Myspace Music lägga så mycket som 2 miljoner dollar varje vecka på ersättning till skivbolag. Vidare ska konkurrerande Imeem vara så illa ute att de inte kan betala skivbolagen.

Nu befinner sig Spotify i en annorlunda situation, med färskt kapital och vad det verkar också löften om ytterligare påfyllning. Men i rådande finansiellt klimat lär skivbolagens tålamod inte vara det bästa och utan skivbolagens stöd skulle Spotify bara vara ett tomt teknikskal, inte helt olikt Joost från en dator med svenskt ip-nummer.

När den ekonomiska snålblåsten viner allt hårdare behöver Spotify inte bara fler ben att stå på, man lär också behöva förbättra erbjudandet för sina betalande användare.

Att slippa reklamen – som ändå inte är särskilt störande – lär inte vara tillräckligt incitament för att få upp antalet premiumanvändare. Den utlovade mobilapplikationen kommer naturligtvis att göra underverk på det här området.

Men tills dess hade jag gärna sett att Spotify blir bättre på att rekommendera ny musik. Den nuvarande artistradion beskrivs bäst som fullständigt meningslös och att kalla den mer övergripande radiofunktionen som värdelös är i snällaste laget.

I en gynnsammare ekonomisk omgivning lär det ha stått betydligt högre upp på Spotifygängets prioriteringslista än möjligheten att köpa enstaka låtar från en samarbetspartner.

Adam Erlandsson

UPPSLAGSVERK Microsoft har beslutat att dra ur pluggen på uppslagsverket Encarta från den 31 oktober i år. Satsningen höll därmed i 16 år, en ganska ansenlig ålder om man tänker på det.

Encarta debuterade i samma vända som cd-rom-tekniken så smått började dyka upp i våra datorer för drygt 15 år sedan.

Jag minns att jag tyckte att det känndes som framtiden förkroppsligad; Ett uppslagsverk på en enda skiva, med både ljud och rörlig bild. Det var något helt annat än Nordisk Familjebok som stod i bokhyllan.

Samma aha-upplevelse fick jag några år senare, när jag för första gången bekantade mig med internet. Ny teknik kan ha den effekten på en.

Microsoft försökte också anpassa sitt uppslagsverk till den nya verkligheten och ta steget från cd-rom till internet. Men Encarta lyckades aldrig riktigt stå emot trycket från Wikipedia, eller för den delen Encyclopedia Brittanica.

I en FAQ på Encarta-sajten konstaterar Microsoft att ”the category of traditional encyclopedias and reference material has changed” och att ”people today seek and consume information in considerably different ways”.

Kort sagt: Wikipedia har förändrat vår syn på uppslagsverk och Google har förändrat hur vi söker upp informationen.

Adam Erlandsson

NETBOOK När Asus lanserade sin första Eee skapade företaget inte bara en helt ny produktkategori, de gjorde också att Linuxfantaster världen över började vädra morgonluft.

Eee var ju en konsumentprodukt med GNU/Linux, som dessutom såg ut att kunna bli en stor kommersiell framgång. Eee var lösningen på mycket. Äntligen skulle användarbasen bli större, äntligen skulle miljontals människor slippa Microsoftskatten och få en möjlighet att vänja sig vid GNU/Linux. Äntligen skulle det öppna operativsystemet få en chans.

Eee blev en stor framgång. Men GNU/Linux hade egentligen aldrig någon chans. Microsoft ville naturligtvis inte tappa marknadsandelar och lyckades snabbt sälja in det äldre Windows XP som ett alternativ hos tillverkarna. (Efterföljaren Vista kräver för mycket av systemet för att fungera bra på de enkla minidatorerna.)

I takt med att fler tillverkare lanserat fler netbookmodeller har andelen maskiner med Windows XP ute i butikerna vuxit allt snabbare. När konsumenterna ställs inför valet mellan XP och någon Linuxvariant är det inte konstigt att de väljer det bekanta systemet som kan köra samma program som de vant sig vid på jobbdatorn, i skolan eller på hem-pc:n framför något nytt och okänt.

Vid köptillfället bleknar de flesta andra variabler som stabilitet, säkerhet och snabbhet. Och mycket riktigt visar färsk statistik från undersökningsföretaget NPD Group att endast 10 procent av de minidatorer som såldes under perioden november 2008 – januari 2009 var utrustade med någon Linuxvariant. Resten skeppades med Windows XP.

Det finns dock en faktor som talar till det öppna operativsystemets fördel, men som inte syns i försäljningssiffrorna – alla som köper en maskin med XP och slänger bort det så fort de kan. Flera av de bästa minidatorerna på marknaden i dag går ju inte att köpa med någon Linuxvariant.

Adam Erlandsson

ONLIVE Det har inte varit särskilt mycket kul nyheter från Game Developers Conference i San Fransisco – bortsett från Onlive, tjänsten som utlovar strömmade tv-spel i hd över internet. Demon är bland det tuffaste jag sett på länge.

Efter sju år i tyst utveckling har man kommit så långt att man kan utlova en lansering i slutet av 2009. Och det är en imponerande demo de presenterade på GDC:

Crysis på en Dell Studio 15. Inga väntetider för nedladdning, ingen långsam installation och ingen dyr hårdvara. Bara att klicka på en knapp och börja spela.

Men någonstans ringer varningsklockorna. I en värld där det inte ens går att förlita sig på en internetuppkoppling att leverera något så enkelt som ett röstsamtal utan störningar och fördröjningar är det inget annat än en teknisk revolution som Onlive visar upp.

Spelveteranen Richard Leadbetter är inne på samma linje och är skeptisk till om Onlive verkligen kommer att kunna infria sina löften. I ett inlägg på Eurogamer förklarar han varför. Bland annat menar han att Onlive måste ha lyckats med minst tre enastående tekniska landvinningar:• Onlive har konstruerat videokomprimering som vida överstiger nuvarande tekniker – både vad gäller snabbhet och kvalitet. ”In short, it has outsmarted the smartest compressionists in the world, and not only that, it’s doing it in real-time.”

• Onlive har bemästrat problematiken med lagg i ip-nätverk.

• Onlive har utvecklat överkomliga pc-kompatibla superdatorer och videokodare som är flera generationer före allt annat på marknaden.

Det sista stycket i inlägget säger det mesta:

At some point, Occam’s Razor, along with an ounce of basic common sense, has to step in and bring an end to this fantasy, no matter how much we want it to be true. OnLive boss Steve Perlmen remains adamant: ”Perceptually, it appears the game is playing locally… what we have is something that is absolutely incredible. You should be sceptical. My first thinking was this shouldn’t work, but it does.”

So let’s put it this way – I can’t wait to be proved wrong.

Så kommer Onlive att bli nästa stora grej, eller stinker det vaporware?

Adam Erlandsson

INTERNETRADIO Musiksajten Last.fm meddelar att de kommer att börja ta betalt för sin webbradio för lyssnare utanför Storbritannien, Tyskland och USA. Tre euro i månaden låter inte som mycket, men att börja ta betalt för något som tidigare varit gratis är inte enkelt.

Själv kommer jag att fortsätta använda tjänsten på precis samma sätt som jag alltid gjort: som en databas för att hålla koll på vad jag lyssnat på för musik i Songbird och Spotify. Men alla lär inte vara lika förlåtande. Det är bara att titta på några av de, i skrivande stund nära 700, artikelkommentarerna:

”sucks (although it doesn’t affect me)”

”Last.fm is going dooooown…. I’m a former subscriber, and soon i’ll be a former user…”

”What a stupid decision! You’ve lost me from today. And I will advice others to stop using Last.fm too.”

För Last.fm lär det vara ett nödvändigt ont – företaget måste dra in tillräckligt mycket pengar för att både betala royalties och göra sina ägare CBS Interactive nöjda. Det sistnämnda är inte lätt – CBS betalade 280 miljoner dollar för företaget i maj 2007 och så sent som i december förra året drog man ner personalstyrkan med drygt 20 procent.

Adam Erlandsson

GNU Att Richard Stallman, mannen bakom mycket av öppen källkods-rörelsen och skaparen av GNU, bevisar återigen att han inte tar lätt på sin övertygelse i ett inlägg på gnu.org med rubriken ”The Javascript Trap”.

Den första fetade meningen säger det mesta:

You may be running non-free programs on your computer every day without realizing it – through your web browser”.

Jag slits mellan att klia mitt klättrande hårfäste i förundran över hur uppjagad han lyckas bli och att fullständigt översköljas av fascination för mannens övertygelse.

Antagligen landar jag någonstans mellan de båda alternativen.

Adam Erlandsson

IPHONE I går kväll svensk tid presenterade Apple nästa stora uppgradering av mjukvaran i Iphone. Uppdateringen rättar till många av de fel som kritiker lyft fram sedan lanseringen.

I korta drag innebär uppgraderingen att Iphone äntligen kommer ikapp de flesta smarta mobilmodeller på marknaden – äntligen har man byggt in stöd för MMS, stereo-bluetooth och gjort det möjligt att klippa och klistra text, inte bara i ett program utan också mellan program. Dessutom har Apple förbättrat sökmöjligheterna, gjort det möjligt att spela in ljud och öppnat upp för mikrotransaktioner inne i nedladdade applikationer.

Nu har Apple också öppnat dörren för tredjepartsutvecklare att bygga naviagtionsprogram till Iphone. Det går visserligen att använda det redan inbyggda Google Maps för ändamålet, men programmet ger inte instruktioner för varje sväng.

Utvecklare kan inte heller bygga sina lösningar på Googles karttjänst. Anledningen är enkel – kartföretagen tar mycket mer betalt av navigatortillverkare än av vanliga karttjänster på webben.

Även om det är fortsatt stopp för att köra mer än ett program i taget (Apple menar att det skulle vara förödande för batteritiden) kommer utvecklare att kunna ”pusha” ut information till program. Till exempel ett chattprogram som säger till om någon vill få tag på dig.

I princip har Apple åtgärdat de flesta saker som folk klagat på. Lagom till att konkurrenter som Android, Windows Mobile 6.5 och Nokias tryckkänsliga lurar lanseras brett.

Det lär knappast vara en slump. Snarare är det så att Apple visste att den första Iphone inte var en värdig produkt, men att man litade på att det starka varumärket och den enastående förmågan att bygga upp förväntningar skulle sälja den.

Det var onekligen rätt väg att gå. Nu har företaget inte bara skaffat en stark position på telefonmarknaden – de har dessutom tagit en rejäl ledning när det gäller att sälja program direkt till mobilen. Sedan lanseringen av App Store har Iphone-ägare laddat ner de 25 000 programmen inte mindre än 800 miljoner gånger.

De andra tillverkarna kommer att behöva kämpa hårt för att komma ikapp. I och med Iphone 3.0 blir det svårare att argumentera för något annat än att det samma gäller på hårdvarusidan.

Adam Erlandsson

LJUDJUBILAR I helgen var det 30 år sedan Philips presenterade cd-tekniken i Eindhoven. Ett jubileum som tyvärr gick tämligen obemärkt förbi. Det är synd, för det lär vara sista tillfället att fira den lilla plastskivan.

Det lär knappast bli fråga om något 40-årsjubileum 2019, kanske inte ens något 35-årsfirande om fem år. Då lär det mesta av vår musikkonsumtion ligga i något datormoln i stil med Spotify eller inhandlas i digital form som via Itunes.

Cd-skivan kan inte heller förlita sig på att nå samma kultstatus som vinylskivan. Den saknar helt enkelt de egenskaper som ligger bakom den gamla lp-skivans ihärdighet – möjligheten att scratcha och det naturligt varma ljudet som strömmar ut genom högtalarna i takt med att nålen går över spåren på skivan.

Det är möjligt att cd-skivans gravsättning inte är riktigt så nära förestående som man kan tro. Vi konsumenter köper fortfarande avsevärt mycket fler cd-skivor än vi köper digital musik och det lär dröja ganska många år innan nedladdningarna passerar den fysiska försäljningen. Men förr eller senare kommer det att hända.

Jonathan Berger, professor i musik på Stanford, utför ett litet årligt experiment på sina nya studenter. De får lyssna på musik inspelat i olika format – från mp3 till högupplösta varianter som SACD och dvd-audio och berätta vilket ljud de gillar bäst. Enligt professor Berger blir det fler och fler som föredrar mp3-formatet framför de mer välljudande alternativen för varje år som går.

En tolkning är att studenterna helt enkelt vant sig vid att lyssna på mp3-filer i låg bitrate på sina datorer och musikspelare och att det som den kräsne musikprofessorn uppfattade som lågupplöst ljud helt enkelt var hemtamt för studenterna. Precis som den där undersökningen som visade att dagisbarn föredrar artificiellt smaksatta industriköttbullar framför traditionellt hemlagade.

Eller som att jag själv har svårt att lyssna på min perfekta cd-kopia av Absolutely Free med The Mothers of Invention. Det vinylexemplar som hängt med sedan barnsben är så svårt anfäktat av repor att ljudbilden är så annorlunda att jag knappt känner igen mig i cd-kopians fläckfria reproduktion.

Men professor Bergers lilla experiment visar också på hur snett teknikföretag och musikbransch tänkte när de började skissa på cd-skivans efterföljare. Då, i slutet av 90-talet, fanns den digitala distributionen inte på kartan. Det var ännu mera välljud – högre upplösning fördelat på flera kanaler – som gällde. Cd-skivan skulle ersättas av SACD eller dvd-audio och vi konsumenter skulle gladeligen gå ut och shoppa oss igenom ytterligare ett formatbyte.

Man hoppades helt enkelt att dessa nya fysiska format skulle bli samma framtidssäkring av intäkterna som filmbranschen hoppas att Blu-ray ska innebära.

I stället fick vi mp3-filer och med dem fildelning i stor skala. Konsumenterna vill helt enkelt inte ha bättre ljud – de ville ha tillräckligt bra ljud och bättre tillgänglighet.

Därmed inte sagt att cd-formatets frånfälle kommer att innebära dödsstöten för välljud av audiofilproportioner. Vinylskivan lär leva vidare, säkert sida vid sida med SACD och dvd-audio. Dessutom kommer det att dyka upp fler musikbutiker på nätet med fokus på ljudkvalitet.

Förr eller senare lär lagringsutrymme och bandbredd vara så billigt att även stora digitala musiksäljare går över till något förlustfritt format. Och branschen lär hoppa på varje möjlighet att få till ett brett formatbyte.

Adam Erlandsson

KLIPP-OCH-KLISTRA Via den intresseväckande rubriken ”You can’t even begin to imagine how awesome this is. Nothing I can write here will do it justice.” på Reddit hittar jag till den israeliska artistens Kutimans senaste musikaliska verk. Och för en gångs skull stämmer rubriken ganska väl in på verkligheten.

Kutiman har lekt klipp-och-klistra med videoklipp på Youtube och skapat nya låtar. Resultatet hamnar i ungefär samma härad som Girl Talk och Kool DJ Dust – som båda skapar något slags musikalisk mashup. Men där den sistnämnda ägnat timtal åt att jaga obskyra vinylplattor måste Kutiman tillbringat en mindre livstid med att surfa runt på Youtube och leta filmklipp.

Resultatet är inte bara ganska hyfsad musik, det är också finfin pr för Youtube och ett utmärkt exempel på den remix culture som vi lever i.

Adam Erlandsson

DIGITALFOTO Ända sedan digitalfotografiets intåg har tillvekrare kämpat om den åtråvärda platsen på megapixeltronen. Triumfatoriskt har man proklamerat sina framsteg och pytsat ut nya kameror på marknaden. Men nu verkar åtminstone Olympus fått nog.

På den stora fotomässan PMA förklarade Akira Watanabe, ansvarig för Olympus satsning på SLR – eller systemkameror om man så vill – att företaget nöjer sig med 12 megapixel på sina kommande konsumentmodeller:

”Twelve megapixels is, I think, enough for covering most applications most customers need. […] We have no intention to compete in the megapixel wars for E-system.”

Det är bara att hoppas att det smittar av sig på andra tillverkare och på marknaden för kompaktkameror också. För det finns en ytterst begränsad korrellation mellan högre upplösning och bättre bildkvalitet. Snarare öppnar man upp för en uppsjö problem med brus och andra störningar.

I dag ser 14,6 megapixel allt mer ut som kommande standard för kompaktkameror och flera mobiltillverkare är på väg ut med 12-megapixelsmodeller. Miljontals pixlar kombinerat med liten optik och små sensorer. Det finns faktiskt bättre förutsättningar för bra bildkvalitet. En gammal Nikon D40 med 6,1 megapixel lär prestera avsevärt mycket bättre bilder än en kompaktkamera med fler än dubbla antalet pixlar.

Prylbloggen Gizmodo har en hyfsad genomgång av varför det är så och NY Times David Pogue har gjort motsvarande jobb på sitt eget underhållande sätt.

Kunskapen verkar vara på väg att filtrera ner till elektronikhandeln också. Häromdagen fördrev jag lite tid nere på en Expertbutik i centrala Stockholm.

En intresserad, om än inte särskilt teknikkunnig potentiell kamerakund ställde den magiska frågan: ”Men borde inte den här vara bättre, den har ju fler megapixel?”.

Svaret kom snabbt från den unge expediten: ”Nej, antalet pixlar betyder inte allt. Det betyder i princip bara att du kan förstora upp mindre delar av bilden. Bilderna kan faktiskt bli bättre med färre megapixel.”