X
Annons
X

Adam Erlandsson om digitala trender

Adam Erlandsson

Adam Erlandsson

MOBILA OPERATIVSYSTEM Den första telefonen med Googles Android lär komma ut innan sommaren. Ännu ett mobilt operativsystem på marknaden med andra ord. Snart kommer konsolideringen och utslagningen, brukar det heta. Men jag är skeptisk.

Jag har fått tre mejl angående gårdagens artikel om Android här på SvD.se/naringsliv. Det första påpekar, helt korrekt att T-Mobile ägs av Deutsche Telekom och att det därför är lite för enkelt att beskriva företaget som en ”amerikansk operatör”. De båda andralyfter upp frågan om konsolidering bland de mobila operativsystemen, fast på två vitt skilda sätt.

Det första av dem är ganska lätt att bortse från. Den anonyma avsändaren argumenterar för att Google inte kommer att ha en chans och att Apple kommer att ”dominera alla andra”. Det enda argumentet verkar vara att Iphone är bäst och dessutom – genom diverse rätt underhållande invektiv som inte bör återges på denna plats – vara kopplat till att jag hatar Apple. För kännedom: Detta inlägg skrivs på en alldeles förträfflig Macbook Pro och jag känner mig inte särskilt hatisk när jag skriver det.

Det andra mejlet belyser ett betydligt bättre argument för konsolidering, som visar baksidan av de många mobila operativsystemen på marknaden.

I kraftigt kondenserad form ser det ut ungefär så här:

Ju fler operativsystem, desto svårare att skapa applikationer och tjänster. Ju svårare det är desto fler utvecklare blir avskräckta och desto färre användare får möjlighet att använda de program som faktiskt utvecklas. Det i sin tur leder till mindre försäljning och därigenom både till mindre datatrafik i näten.

En ganska lång kedja av orsak/verkan alltså, som i slutändan ska tvinga fram en konsolidering. Även om det finns en välgrundad poäng i resonemanget lär det knappast gå att applicera på de mer avancerade operativsystemen.

Världsettan Nokia lär ju knappast släppa Symbian. Skulle Microsoft släppa sitt fotfäste och överge Windows Mobile? Knappast. Skulle Google? Kan någon se att Apple släpper en ny Iphone med något av konkurrenternas operativsystem eller låter någon använda OS X?

Nej knappast. Snarare går det att applicera på mobiltillverkarnas egna operativsystem som oftast används i billigare och enklare telefoner. De går inte direkt att räkna på fingrarna – det handlar om tiotals, kanske fler, varianter.

Men incitamentet för tillverkarna är för litet. Att byta plattform är dyrt, betydligt dyrare än att hålla sitt nuvarande system vid liv.

Vi lär få leva med att vissa program bara fungera på en del telefoner, att kontaktlistor inte går att flytta mellan telefoner och alla andra obehag som den vida floran av operativsystem ger upphov till. Hur frustrerande det än kan vara ibland.

Adam Erlandsson

NÄTHUMOR Såg att Monty Python startat en egen kanal på Youtube. Det är ett bra exempel på hur artister kan göra när de tröttnat på att andra lägger ut deras material på internet. Men det sätter också fingret på något som sällan diskuteras – vikten av humor på nätet.

Det har skrivits mängder om hur poppis det är med porr på internet, vilken viktig roll internet spelar som framtida marknadsföringskanal och hur viktigt för sajter att låta sina besökare socialisera och interagera. För att inte tala om den aldrig sinande piratdebatten.

Men sällan skrivs det om humorns betydelse. Men faktum är att redan 1993, när internet bestod av endast 623 sajter, startades den första webbaserade seriestrippen – Doctor Fun. Sedan dess har världen fått ta del av allt från irriterande hamstrar som dansar i takt till The Onions träffsäkra satirer av det amerikanska nyhetsflödet.

I Sverige fick Killinggänget till synes obegränsade resurser mitt under it-yrans glansdagar för att bygga upp den fallerade Spermaharen, som åtminstone testade gränserna för vad som gick att göra på nätet. Även om Schulmanbrödernas 1000apor lär sluta som en liten parentes i historieböckerna så har de åtminstone lyckats locka både besökare och annonsörer.

Sverigevännen Will Ferrell har lyckats locka miljontals besökare till humorsajten Funny or Die och det går inte att förneka att det klassiska sketchprogrammet Saturday Night Live i internet hittat en hävstång ur sin långvariga kräftgång. Tina Feys imitationer av Sarah Palin har ju gjort storsuccé på så gott som varenda videosajt.

Det finns hur många exempel som helst. Det finns nämligen en sak som förenar internetanvändare världen över, oavsett om det handlar om pirater, porrsurfare eller pensionärer:

Alla använder internet för att fördriva tiden ibland. Sak samma om det är Monty Python eller den av naturliga skäl betydligt mindre uppmärksammade Ponty Mython and the Holy Grill. På internet finns en publik för nästan vad som helst.

Tack till The Real Mymlan!

Adam Erlandsson

TVÅ VÄRLDAR Det har gjorts flera försök tidigare. Men trots att ingen lyckats har innehållsproducenter och teknikföretag inte gett upp hoppet – den fysiska världen ska kopplas ihop med internet.

Häromveckan var jag på Alcatel-Lucents Sverigekontor. De visade upp Tikitag, en teknik som gör just detta – små klistermärken med inbyggda rfid-kretsar som tillsammans med en läsare kan användas för att koppla samman internet med fysiska föremål.

Till exempel kan man sätta en klisterlapp på sitt visitkort och koppla samman rfid-taggens unika nummer med en valfri hemsida. Eller så kan man fästa radiotaggen på en annons i en tidning och koppla den till företagets kampanjsajt.

Systemet bygger på en öppen plattform och användarna har fria händer att skapa egna tillämpningar. Till exempel kan man styra datorns musikspelare med taggar. Någon har byggt ett system för att sköta in- och utcheckningar av cyklar på en uthyrningsfirma. Men när Alcatel-Lucent demonstrerar tekniken är det just möjligheten att koppla ett fysiskt föremål till en sajt på internet som dominerar, kanske för att det är ett enkelt sätt att förklara tekniken på.

För egen del påminner det mig om en storsatsning från tiden när dotcomboomen var som allra mest booming. Då gjorde amerikanska Digital Convergence ett spektakulärt misslyckande av sin mångmiljonsatsning på att koppla samman de två världarna. Den briljanta idén byggde på en streckkodsläsare som kopplades till datorn och som skulle göra det enkelt för vem som helst att komma ut på internet.

Bara att dra läsaren över streckkoden i en annons eller på en produktförpackning så kom du in på företagets hemsida. Det skulle både underlätta för användarna och vara ett bra försäljningsargument gentemot reklamköpare.

Systemet kallades Cuecat och är ett alldeles strålande exempel på kapitalförstöring. Istället för att använda vanliga streckkoder satsade Digital Convergence på ett eget snarlikt system och för att få snurr på användningen var mån således piskade att dela ut en enorm mängd Cuecat-läsare gratis.

Utan läsare, inga användare. Alltså skickade man ut mängder av Cuecats till tidningsprenumeranter och delade ut dem i elektronikaffärer. Bara portokostnaderna lär ha hamnat i miljonklassen.

Ingen verkade se floppen innan den var ett faktum. Till och med tekniktidningen Wired var med på ett hörn. Ingen verkade ställa sig frågan: Hur svårt är det egentligen att skriva in en url i webbläsaren?

Svaret är: Inte särskilt, vilket dåtidens internet-nybörjare snabbt bevisade för Digital Convergence.

Men deras idé dog inte. Tvärtom märks den kanske tydligare i dag än någonsin.

Man behöver inte titta särskilt långt bortom Tikitags taggar för att se att det verkar finnas ett enormt behov av tjänster som överbryggar gapet mellan den fysiska och den digitala världen.

Den enda skillnaden är att ingen i dag är så dum att tro att konsumenterna inte klarar av att hitta produktinformation med hjälp av en sökmotor eller att de behöver hjälp med att knappa in webbadresser. Istället siktar man in sig på mobilen.

Till exempel har Göteborgsföretaget Camclick fått en del uppmärksamhet för sin java-applikation som använder mobiltelefonens kamera för att läsa in streckkoder.
Men den stora draken i sammanhanget är Aftonbladet, som vill att vi ska använda våra telefoner för att ta bilder av ”taggar” i papperstidningen för att på ett enkelt sätt slussas vidare till ytterligare material på deras mobilsajt.

Det mobila internet är fortfarande i sin linda. Här finns fortfarande ett behov av att ge användarna en liten knuff i rätt riktning för att man ska hitta till ens sajt. Det är synd att man tvingats använda så pass klumpig lösning – installera programmet, starta det, rikta kameran rätt, knäpp en bild, hamna på rätt sajt – för att få till stånd denna interaktion. Än så länge finns det helt enkelt inget alternativ. Det kommer först när våra mobiltelefoner utrustas med rfid-teknik, eller NFC – Near Field Communications som det heter på mobilspråk.

Då kommer lösningar likt Tikitag säkert att spela en betydligt större roll (vilket givetvis är vad Alcatel-Lucent räknar med och hoppas på).

Men framförallt kommer vi att få se hur våra mobiltelefoner ersätter det mesta vi har i våra plånböcker i dag – bankkort, passerkort, busskort, you name it. Hade vi haft en lika operatörskontrollerad mobilmarknad som Japan så hade vi med stor sannolikhet redan varit där.