X
Annons
X

Adam Erlandsson om digitala trender

Adam Erlandsson

Adam Erlandsson

DIGITAL MEDIA Över påskhelgen har internet blivit betydligt roligare. På South Park Studios finns alla avsnitt av de senaste årens kanske bästa tv-serie tillgängliga gratis.

Precis som alla andra tv-serier och filmer finns det gott om South Park på Pirate Bay och andra torrent-sajter. Seriens skapare, Matt Stone och Trey Parker, skulle mycket väl kunna ge sig ut på en bitter – och fruktlös – vendetta mot världens alla piratnästen.

Istället har man bestämt sig för att försöka få torrentsajterna att kännas gammalmodiga och förlegade.

På South Park Studios finns samtliga avsnitt från seriens 12 säsonger tillgängliga för streaming direkt i webbläsaren tillsammans med över 3 000 filmklipp och nyheter från seriens skapare.

Kvaliteten är bra. Det går att söka bland avsnitten. Det är helt och hållet lagligt. Enda nackdelarna är väl att man får stå ut med några korta reklamklipp och att det inte går att ladda hem avsnitten.

Logiken bakom är något i stil med ”Om vi blir bättre än piratsajterna på att göra vårt material tillgängligt, så kommer användarna att vända sig till oss för att ta del av det. Då kan vi tjäna pengar på annonserna.”

Inget större fel i det, så länge man inte tror att man kan ta betalt för materialet. Jag ser gärna fler satsningar i samma stil.

Andra video-på-internet-satsningar har inte lyckats lika bra. Hulu.com har avsnitt tillgängliga under ett femveckors fönster från det att de sänts i USA och dessutom håller man rigorös koll på var i världen man befinner sig – allt för att inte stöta sig med rättighetsinnehavare världen över.

Joost verkar visserligen vara på väg ut i webbläsaren, men det känns som att det kan bli ett klassiskt fall av ”för lite, alldeles för sent” för herrar Zennström och Friis storsatsning.

Givetvis har herrar Stone och Parker haft lite lättare att lösa rättighetsfrågorna – intäkterna från South Park Studios delas mellan de båda upphovsmännen och Comedy Central. Men oavsett rättighetsfrågan är det ett intressant försök att skapa en ny modell för att få ut en tv-serie på internet.

Men en sak hade South Park-gänget kunnat göra bättre – det går bara att bädda in korta klipp på andra hemsidor – inte hela avsnitt.

Därför får jag nöja mig med följande.

Adam Erlandsson

FLYTTFIX Att flytta är en oändlig källa till irritation. Först måste man flytta alla möbler och prylar, packa upp alla flytt- lådor och ställa allt på rätt plats. När det sedan är dags att koppla in telefon, datorer och all elektronik, då börjar smärtgränsen närma sig.

Ny lägenhet, ny operatör för tv, telefon och bredband och med det även två kartonger med ny utrustning. Vid varje flytt har jag närt en naiv förhoppning att allt ska fungera direkt när jag kopplar in det. Så enkelt är det dock aldrig.

Först skulle det kopplas in en gateway på bredbandsjacket för att i sin tur kunna koppla in dator, telefon och digitalbox. Inga problem så långt och internet fungerade precis som det skulle. Där-emot var telefonen stendöd och något programkort till digitalboxen hade aldrig kommit fram.

Samtal till kundtjänst. Ett nytt kort skulle dyka upp på posten inom en vecka och telefonen skulle börja fungera så fort vårt telefonnummer blivit flyttat om bara ett par dagar.

Ett nytt kort dök upp inom utlovad tid och digitalboxen fungerar numera utan problem. Telefonen var däremot stendöd.

Samtal till kundtjänst. Tydligen låg den föregående hyresgästen fortfarande kvar någonstans i systemet och terroriserade min uppkoppling. Några portar behövde nollställas och telefon- och internet-tjänsterna behövde aktiveras igen. Slutresultatet: äntligen ton i telefonen, men tyvärr gick det inte att aktivera internetuppkopplingen.

Samtal till kundtjänst. Tydligen behövdes det en ny tillfällig aktiveringskod för att komma åt internet.

Nu, tre veckor senare, fungerar digital-tv-boxen som den ska, det går att ringa på telefonen och det går att surfa på internet. Tyvärr vill nummerpresentationen inte fungera alls och internetuppkopplingen kommer inte i närheten av den utlovade hastigheten på 100 Mbit/s.

Tror det får bli – wait for it – ännu ett samtal till kundtjänst.

Varför kan ingenting någonsin bara fungera?

Adam Erlandsson

DIGITAL MUSIK Ibland lönar det sig att vara ihärdig. Efter den halvlyckade lanseringen av Niggy Tardust-plattan har Trent Reznors senaste skiva som Nine Inch Nails dragit in 1,6 miljoner dollar – på bara första veckan.

Skivan, Ghosts I-IV, distribueras på Amazon MP3 och via Nine Inch Nails hemsida. Den första delen går att ladda ner gratis, samtliga 36 spår i digitalt format (bland annat det förlustfria FLAC, tack för det) kostar 5 dollar. För 10 dollar får man musiken på två cd-skivor och för 75 dollar kan man beställa ett ”Deluxe Edition Package” med bland annat cd-skivbor, en data-dvd och en Bluray-skiva med musiken och tillhörande bildspel.

Ett ännu dyrare paket för 300 dollar som fanns i 2 500 exemplar sålde slut på bara några dagar.

Nu har Trent Reznor gått ut med att försäljningen under bara den första veckan inbringade 1,6 miljoner dollar. Inte illa för en ganska så svårtillgänglig skiva med instrumental industrimusik.

Det hade varit ganska enkelt att proklamera att det här är framtiden för musikdistribution – artisterna får så gott som allt av intäkterna, konsumenterna betalar ett lägre pris och alla blir lyckliga i alla sina dagar.

Så enkelt är det inte. Det vet Trent Reznor också. När han och Saul Williams la upp gemensamma skivan Niggy Tardust på nätet enligt liknande prinicper gick det inte alls lika bra. Under de två månaderna laddade 154 449 personer ned skivan. 28 322 betalade fem dollar. Trent Reznor var besviken.

Nine Inch Nails är ett etablerat band med många hängivna fans. Radiohead, som var först ut med den här typen av distribution, är ännu större. Digital distribution kan vara en veritabel guldgruva för artister som redan är kända, som har hängivna fans.

Saul Williams är mer okänd. Då går det inte lika bra. Då spelar det ingen större roll att Niggy Tardust tveklöst är den bästa av dessa tre digitalt distribuerade album.

Adam Erlandsson

LINUX Under förra året började amerikanska butiksjätten Wal-Mart sälja billiga stationära datorer med gOS, en ­variant av operativsystemet Ubuntu, i stället för Windows. Efter bara fyra månader tas datorerna nu bort från butikshyllorna.

Wal-Mart är kända för att agera snabbt och ersätta produkter som inte säljer tillräckligt bra. Linuxdatorn som bara kostar 199 dollar sålde inte tillräckligt bra för att förtjäna en plats i kedjans butiker.

Nu kommer maskinen bara att säljas över internet – en sälj­kanal som enligt Everex själva ”varit avsevärt mycket mer ­effektiv”. Det är inte konstigt, man når ut till andra kundgrupper över internet och det krävs ingen särskilt kvali­ficerad gissning att det är den stora ­skaran entusiaster som kastat sig över den billiga Linux­burken.

Men Wal-Mart och Everex hade hoppats på mer. De tänkte ­säkert att det låga priset i kombination med det lättanvända operativsystemet ­ – för det är lätt att använda – skulle vara ett bra recept på succé.

Tanken är inte så dum och det var onekligen ett bra försök. Synd bara att Wal-Marts kunder antagligen aldrig har hört talas om Linux. Att sälja en dator som inte har Microsoft Word, som inte kan köra några av de spel som grannarna spelar och som saknar Startmenyn var dödsdömt redan från början. Oavsett vad entusiasterna ­säger.

De har alltid varit snabba med att proklamera att ”i år kommer det stora genombrottet för ­Linux”. Så var det när Dell började sälja maskiner med Ubuntu. Så var det när Lenovo satsade på Suse Linux och så var det när Wal-Mart började sälja Everex gPC för 199 dollar.

Varje gång har entusiasterna haft fel.

Tyvärr är Linux inte redo för de stora massorna. Det finns fort­farande problem med hårdvarustödet och om något strular är det betydligt svårare att hitta ­någon granne, kompis eller styvson som kan hjälpa till.

Tyvärr är inte heller de stora massorna redo för Linux. Det finns många rationella argument för att byta till GNU/Linux. Det betyder inte att den breda massan vill göra det.

Framförallt inte om det är en gammalmodig konstruktion med billiga komponenter som man försöker sälja på användarna. Det finns egentligen inget skäl till att en billig skräpdator med Linux skulle locka fler användare än en billig skräpdator med Windows.

Bara för att det är Linux behöver det inte vara billigt.

Adam Erlandsson

MP3 Det är tio år sedan den första mp3-spelaren såg dagens ljus. Få kunde ana att tekniken så fullständigt skulle vända upp och ned på både musikindustrin och hemelektronikbranschen.

Det var det koreanska företaget Saehan Information Systems som visade upp sin Mpman F10 på den gigantiska Cebitmässan i Hannover i mars 1998. Stor som en mindre pocketbok och endast 32 megabyte lagringsutrymme – tillräckligt för bara en handfull låtar i beskedlig ljudkvalitet – såg den inte mycket ut för världen.

Men Saehan måste ha varit ganska nöjda med mottagandet på mässan. Under sommaren lanserades spelaren på flera marknader, både i Europa och USA.
Sony, som en gång skapade marknaden för bärbart ljud, struntade helt i mp3-formatet och övriga tillverkare verkade mest debattera om de skulle satsa på Sonys Minidisc-format eller fortsätta bygga bärbara cd-spelare.

Marknaden lämnades öppen för andra aktörer och Diamond Multimedia lanserade sina Rio-spelare. Creative var också tidigt ute med att släppa en mp3-spelare. Senare gav sig Sandisk, Iaudio, Iriver och en uppsjö av tillverkare in på marknaden.

I oktober 2001 lanserade Apple sin Ipod. Cupertino-företaget hade fått en nytändning i och med Steve Jobs återkomst på vd-stolen i slutet av 90-talet och gav sig in på den nya marknaden med ett stort självförtroende. Resten är, som man brukar säga, historia.
Ipod:en är i dag vad Sonys Walkman var på åttiotalet.

Trots enträgna försök har Sony aldrig lyckats återta sin marknadsposition och mp3-marknaden domineras fortfarande av utbölingarna, företag som saknar egentlig historik inom hemelektronik. De etablerade aktörernas passivitet för tio år sedan har satt sina spår.

Om det hade varit Sony eller Panasonic som presenterat världens första mp3-spelare där på Cebit för tio år kunde allt ha varit annorlunda. Kanske hade Walkman fortfarande varit synonymt med bärbart ljud.

Kanske hade Apple fortfarande varit en problemtyngd datorbyggare med en hängiven nischpublik.

Steve Jobs säger det själv i en intervju med Fortune Magazine (upplagd i ett bildspel, fullständigt värdelöst):

”Ipod har 70 procent av marknaden. Jag kan inte sätta ord på hur viktigt det var, efter att ha kämpat år efter år och aldrig nått mer än 4-5 procent för Macen.”

Adam Erlandsson

IPHONE Så var det dags för den första större uppdateringen av Iphone. I går kväll svensk tid gick Steve Jobs upp på scenen igen. Apple skulle presentera sina planer på att få in tredjepartsprogram i telefonen. Istället stod han på scen och sträckte fram ett gäng olivkvistar till såväl företagsanvändare som spelintresserade – grupper som inte sett Iphone som sitt förstaval tidigare.

Även om det inte var lika mycket spektakel som det brukar när Apple håller presskonferens och Steve Jobs håller låda var det en synnerligen välregisserad tillställning.

Det märks att Apple gjort sin hemläxa. De har noggrannt identifierat olika områden där Iphone behövt förbättras för att locka fler användargrupper. Presskonferensen påminner sedan om en skjutbana, där de ställt upp urdruckna ölburkar på rad och sedan – pang, pang, pang – skjuter ned dem en efter en med klinisk precision.

Företagsanvändare: Apple har licensierat och byggt in Microsofts Exchange-server direkt i telefonen. Push e-post, synkning av kalenderuppgifter och kontakter direkt från en central server. Dessutom har man byggt in stöd för Cisco IPsec VPN. Nu är kampen med Rim/Blackberry och Windows Mobile-gänget igång på riktigt.

Avancerade användare: Med det Software Development Kit (SDK) som släpps kommer tredjepartsutvecklare att kunna göra egna program till Iphone och få dem distribuerade direkt i telefonerna. Utvecklarna är nöjda och de avancerade användarna behöver inte hålla på med jailbreaks och andra hack för att kunna lägga in egna program i sina telefoner.

Spelfantasterna: Flera spelbolag har fått tillgång till SDK:en och visade upp sina spel. Electronic Arts hade med sig en Iphonevariant av kommande storspelet Spore. Sega har portat Super Monkey Ball till Iphone.

Nätchattarna: AOL har portat sin IM-klient Aim till Iphone.

Företagsanvändare igen: Mjukvara-som-tjänst-jätten Salesforce, en av de snabbast växande mjukvaruföretagen just nu, har portat sin plattform till Iphone. När arbetet är klart väntas drygt 60 000 applikationer avsedda åt företagsmarknaden finnas tillgängligt.

Läkare: Epocrates visar upp en mobilversion av en motsvarighet till svenska Fass.

Pang. Pang. Pang. Pang.

I slutet av juni kommer uppdateringen att finnas tillgänglig. Gratis för Iphone och till en liten kostnad även till Ipod Touch.

För att verkligen visa att man menar allvar plockade Steve Jobs upp John Doerr på scen, partner på riskkapitalisterna Kleiner, Perkins, Caufield & Byers. Han presenterar i sin tur en ny fond dedikerad åt företag som jobbar med den nya mjukvaruplattformen, fantasifullt nog kallad iFund. Laddad med 100 miljoner dollar, som enligt John Doerr själv ”borde vara tillräckligt för att starta ett dussin nya Amazon eller tre, fyra nya Google”.

Det verkar onekligen som att Apple menar allvar med att locka fler användare till sin mobiltelefon. Om de lyckas leverera vad de lovar ser Iphone ut att kunna bli en allvarlig utmanare inom affärssegmentet och det verkar inte omöjligt att Nokia fått sig en rejäl konkurrent till sin N-gage-plattform.

Några frågetecken och invändningar finns däremot:

• Prislappen kommer att bli en avgörande faktor om Iphone kommer att slå på företagsmarknaden.

• Apple kommer att stå för distributionen av tredjepartsprogrammen, via Itunes och App Store direkt i telefonen. Men Steve Jobs förklarade att de kommer att stoppa vissa typer av program och tog upp porr, skadlig kod och ”bandwidth hogs” – bandbreddsslukare – som exempel. Om Apple ska godkänna alla program som finns tillgängliga kommer användare kanske att behöva hacka sina telefoner trots allt.

• Hur blir det med 3G-stödet? Affärsanvändare kommer inte att bli överförtjusta av tanken på att tanka hem sina mejl över EDGE eller GSM.

Sist men inte minst – när släpper de egentligen telefonen här i Sverige?

Adam Erlandsson

INDUSTRISTÖLD Hittade den här godbiten hos The Raw Feed: Det kinesiska elektronikföretaget ville bli bättre på att tillverka plasmaskärmar. Istället för att forska fram något eget valde man att stjäla alla ritningar till LG:s senaste fabrik.

Kinesiska Changhong-Orion PDP-Chaihong ska ha betalat en för detta anställd på LG 300 000 dollar i månaden och ordnat en lägenhet och en bil åt honom som ersättning för att kopiera 1 182 filer från LG:s interna datanätverk.

Bland filerna fanns fullständiga beskrivningar av hur LG byggt upp sina senaste fabriker för tillverkning av plasmaskärmar där ett glas kan användas till upp till åtta skärmar– en teknologi som LG delar med enbart Matsushita och Samsung.

Och numera även Changhong-Orion PDP-Chaihong förstås.

LG säger sig ha förlorat åtminstone en miljard dollar på spionaget och nu ska en 49-årig man tillsammans med ytterligare två anställda på LG ställas inför rätta.

Det måste verkligen räknas som industrispionage när man spionerar fram ritningar till hur man bygger en hel industri…

Lite mer information om fallet finns här.

Adam Erlandsson

MULTITOUCH Jag har tillbringat ett par veckor med Apples Macbook Air. Det var en ganska trevlig tid, men habegäret som den tunna datorn skapar vid första anblicken avtar dock ganska snabbt.

Problemet är att det egentligen bara är en sak med datorn som är riktigt innovativ och det har inget med den ringa storleken att göra. I stället är det pekplattan med sin multitouch-teknik som imponerar. Att kunna zooma genom att knipa med fingrarna, eller bläddra bland bilder och skivomslag genom att dra fingrarna över pekplattan är en frisk injektion i inmatningsvärlden.

Det är egentligen inte för att det är smidigare eller enklare att jobba med Apples pekplatta än konkurrenternas. Vinsterna i produktivitet är i själva verket minimala. Trots det kommer jag på mig själv med att frenetiskt och förgäves försöka fingra fram gester på pekplattan på min jobbdator.

Apples lösning är helt enkelt snyggare och lite roligare att använda. Nu finns tekniken även på Macbook Pro och sedan tidigare bygger Iphone och Ipod Touch på samma system.

Nu är frågan bara vad som är nästa steg för multitouchtekniken. Enligt Wireds utmärkta artikel om hur Iphone kom till från januari, The Untold Story: How the Iphone Blew Up the Wireless Industry, har tekniken sitt ursprung i en icke namngiven prototyp till en tablet-pc.

Nu har marknaden för dylika pekskärmsdatorer aldrig riktigt tagit fart, men det beror mest på att det i grunden är vanliga Windowsdatorer med pekskärm i stället för tangentbord. Operativsystem och mjukvara har inte varit anpassade till tekniken och funktionen har blivit därefter.

Ett genomarbetat tablet-pc-koncept i snyggt paket skulle mycket väl kunna bli en hit, oavsett om det är Apple eller någon annan som ligger bakom. Med inbyggt turbo-3G och väl tilltagen batteritid skulle Amazon kunna få en gratislektion i hur en läsplatta egentligen ska konstrueras.

Adam Erlandsson

HET HÅRDVARA Den bärbara datorn kan vara ett oumbärligt arbetsverktyg, en mobil underhållare på resan och en massa bra saker. Den kan tyvärr även dubblera som värmeplatta om strömmen skulle gå.

Det dröjer inte mer än en halvtimme innan underdelen på min Macbook Pro är så varm att jag måste lägga några tidningar mellan. Inget större problem kanske, men nog så irriterande.

Värmeutvecklingen i sig är fullt naturlig. Innanför aluminiumskalet sitter en massa komponenter som alstrar värme. De sitter tätt packade och det finns inte mycket utrymme som luft kan cirkulera runt i för att kyla.

Tyvärr gäller värmeproblemet så gott som samtliga datorer jag använt genom åren. Från en klumpig Compaq från mitten av nittiotalet, via en Dell, en Acer och en Sony Vaio till dagens Macbook Pro. Även den lilla Macbook Air lider av värmeutvecklingen.

Bäst ur värmesynpunkt var Dellmaskinen, men tyvärr var det på bekostnad av ett olidligt högt vinande från de tre inbyggda fläktarna.

Det finns flera sätt att minska värmeutvecklingen. Tillverkarna kan bygga tjockare datorer, sätta in större fläktar, använda långsammare processorer och komponenter som drar mindre ström. Tyvärr är inget av alternativen förenliga med sådant som gör datorer framgångsrika.

Antar att jag får lära mig att leva med varma datorer. Om inte annat kanske man kan pressa upp temperaturen så mycket att den kan hålla kaffet varmt lite längre…

Läs mer: Den här Wiredartikeln från 2002 berättar om en svensk vetenskapsman i 50-årsåldern som ska ha fått brännskador på sin penis av sin bärbara dator. Så illa kan det tydligen gå…

Adam Erlandsson

SCRABBLE Det pågår ett Alfapetkrig på internet. I ena hörnet står Facebookapplikationen Scrabulous och i det andra står leksaksjättarna Hasbro och Mattel som säljer det klassiska brädspelet i Nordamerika och resten av världen.

Sedan lanseringen har Scrabulous lockat drygt 3 miljoner registrerade användare. Varje dag spelar fler än 700 000 personer den icke auktoriserade Scrabbleklonen. Alla verkar älska Scrabulous (eller för den delen den svenska sajten Betapet). Utom Hasbro och Mattel.

I januari förklarade de att Scrabulous i sig är brott mot upphovsrätten och hotade de båda upphovsmännen med juridiska åtgärder och att tvinga dem att stänga ned spelet. Enligt New York Times anser Mattel att man skulle statuera ett dåligt
exempel
om företaget gjorde upp i godo med de båda bröderna som skapat
Scrabulous.

Att Hasbro och Mattel tecknat egna avtal med Real Networks och Electronic Arts om att skapa digitala versioner av det populära brädspelet är givetvis en faktor i det hela, men oavsett hur man vänder och vrider på det är det svårt att greppa hur de båda leksaksjättarna kan sätta sig på tvären i det här fallet.

För bara några år sedan förde Scrabble, precis som många andra brädspel, en tynande tillvaro bland entusiaster och brädspelspuritaner. Långt bort från vanliga människors medvetande och intressesfärer. Nu spelar miljontals människor världen över spelet dagligen – människor som aldrig skulle tänkt tanken på att spela Scrabble om det inte var för Scrabulous, Betapet och andra liknande sajter och tjänster.

Det känns självklart att det egentligen inte ligger i Hasbro och Mattels eget intresse att stänga ner spelet. Scrabulous kan mycket väl vara det bästa som hänt den närmast utdöende brädspelstraditionen ända sedan datorspelens intåg under slutet av 70-talet.

Tåget har för länge sedan gått för de båda leksaksjättarnas planer på att skapa egna nätversioner av spelet och ta betalt för dem. När konsumenterna vant sig vid att få tillgång till något gratis krävs det ofantligt mycket för att de ska acceptera att betala för samma sak.

Men det är klart att Hasbro och Mattel grämer sig över att de missade den här möjligheten att tjäna pengar på sin produkt. Men det är bara ett exempel på att ”gamla” företag inte riktigt förstår sig på allt det här ”nya”, med internet, datorer och att vi faktiskt inte lever i samma samhälle som vi gjorde på 1950-talet.

Beröringspunkterna med den uppmärksammade kontroversen när SF tvingade Biotider.se att stänga ner. Varför skulle det ”gamla” företaget vinna på att stänga ute ett företag som egentligen bara lockar nya besökare och nytt intresse?

Läs gärna vad Martin Jönsson skrev om SF/Biotider.se (7/2): Vansinnigt av SF att försöka styra nätet