Annons
X
Annons
X

Spelbloggen

Tove Bengtsson

Tove Bengtsson

sarkeesian4
Det pågår något fruktansvärt odemokratiskt och kvinnohatande i spelvärlden. Den vidriga häxjakten mot spelutvecklaren Zoe Quinn är fortfarande inte över, samtidigt som den feministiska kulturkritikern Anita Sarkeesian har blivit överöst av nya trakasserier.

Sarkeesian, känd för sin videoserie “Tropes vs women in video games”, lade häromdagen ut den andra delen av “Women as background decoration.” Medan videon har hyllats av en mängd framstående personer, som bland andra Tim Schafer och Joss Whedon, har också personer som ogillat innehållet visat det på allra värsta sätt. Sarkeesian fick utstå en obscen mängd trakasserier och hot mot henne själv och hennes familj efter att videon publicerats. Så otäcka var några av hoten att Sarkeesian tvingades tillkalla polis och lämna sitt hem i fruktan för sin och familjens säkerhet.

Varje gång som Sarkeesian har släppt en ny del i sin videoserie – som kritiserar den sexism som existerar i många dator- och tv-spel – har hon utsatts för trakasserier och övergrepp. Hatkampanjen mot henne startades redan när hon sökte pengar för “Tropes vs women” via Kickstarter, och den har aldrig bedarrat.

Trakasserierna försvinner inte – personerna som begår dessa övergrepp väntar bara på nästa tillfälle då de åter försöker att med hot och trakasserier tysta dessa kvinnor. Det är på alla sätt sjukligt hur Quinn och Sarkeesian behandlas, och det enda sättet att bli av med detta kvinnofientliga hat är att peka ut det var vad det är och förkasta det. Om någon fortfarande tvivlar på att spelvärlden vilar på misogyna värderingar, så har dessa hatkampanjer otvivelaktigt bevisat motsatsen.

Tove Bengtsson

”Shape of the world” är ett konstnärligt spel om utforskning. Så beskriver indieutvecklarna Stu Maxwell, Athomas Goldberg och Brent Silk från Vancouver sin förunderliga spelskapelse. Inte mycket mer är känt om ”Shape of the world” annat än att spelets värld växer kring spelaren. Men har man bildmaterial så läckert som detta kommer man att få människors uppmärksamhet. ”Shape of the world” har en otroligt speciell och artistisk grafik och de släppta gif-animationerna fångar åtminstone mig direkt.



Jimmy Håkansson

”Grab a whore and have a good time *ondskefullt skratt*”

Anita Saarkesians senaste video om misogyni i spelvärlden inleder med en replik som sätter fingret på hela fenomenet och varför den här dokumentärserien är relevant. I den 28 minuter långa redogörelsen ”Women as background decoration: Part 2 – tropes vs women in video games” går hon igenom hur kvinnor i spel ofta används som passiv rekvisita i stället för att vara handlingskraftiga karaktärer. Bland spelen som får smaka på genussleven den här gången finner vi bland annat ”Bioshock”, ”God of war 3” och ”Watch dogs”.

Jimmy Håkansson

Super III

Det är inte särskilt underligt att många indiespel kritiseras för att romantisera 80- och 90-talets 8- och 16-bitarsspel. Några av de mest populära indiespelen ser dessutom ut som om de vore sprungna ur en Super nintendo-konsol. ”Super III” är ännu ett spel i raden retroromantiska plattformsspel. Men liksom ”Super meat boy”, ”VVVVVV” och ”Cave story” är det plattformsaction med en twist. I det här fallet kan du springa, hoppa och teleportera dig framåt på ett sätt som skänker ett förvånansvärt läckert flyt till spelandet – åtminstone om vi ska lita på spelets trailer. En annan säregen detalj är att ”Super III”, liksom ”Kid Ikarus”, bara scrollar på höjden. Om du rör dig utanför skärmens ena sida så dyker du upp på skärmens andra sida. I kombination med teleporteringsmekaniken resulterar det i läckra förflyttningsmöjligheter.

Mer info om ”Super III” finner du på spelets obligatoriska Kickstarter-sida.

Tove Bengtsson

detectivegrimoire
Om man som jag, håller peka-klick-spel nära hjärtat, bör man ta en titt på “Detective Grimoire”. Det började som ett flash-spel, men efter en lyckad Kickstarter-insamling släpptes det som mobilspel till iOS och Android. Och nu har det kommit även till PC, Mac och Linux. “Detective Grimoire” är som titeln antyder, en deckarhistoria om detektiven Grimoire, som kommer till ett träsk – en turistattraktion – för att lösa en mordgåta. Det går ut på att hjälpa Grimoire att pussla ihop vilka frågor som han ska ställa för att lösa mysteriet.

Spelet har en mycket särpräglad handtecknad stil, som är lika delar humoristisk, genomtänkt och snygg. I peka-klicka-anda har “Detective Grimoire” också en ensemble av färgstarka karaktärer, här dessutom med röstskådespelare. Det charmar åtminstone mig.

YouTube Preview Image

Tove Bengtsson

samsusaranoutfit
När karaktärerna i kommande “Super smash bros.” utannonserades i våras, var jag inte ensam om att kritisera Samus Arans – huvudperson i “Metroid”-serien – outfit. Det var höga boots och den tajta Zero-dräkten: ett översexualiserande av karaktären som pågått sedan det första “Metroid”-spelet och som Nintendo borde pensionerat för många år sedan. Men icke, nu har Aran dessutom fått ytterligare outfits i “Super smash bros.” som visar betydligt mer hud. Nintendo meddelade att ”kläderna färdigställts tack vare en kvinnlig designer”. Det tycks vara den indirekta okejstämpeln för Nintendo, men att en kvinna designat sexualiserande outfits gör det hela inte mindre sexistiskt. Mindre sexistiskt vore att skapa en likadan bikini åt Mario. Jag väntar på den med spänning. Internet lär inte göra mig besviken, förra vändan gick det trots allt väldigt snabbt innan bland andra Mario, Link och Bowser fick Arans högklackade stövlar.

Jimmy Håkansson

Bizarre Love Triforce

Det florerar uppgifter om att indieutvecklaren Zoe Quinn, känd för spelet ”Depression quest” har haft ihop det med Kotaku-skribenten Nathan Grayson. Vänta, vad händer? Har jag trillat ut ur SvD:s spelblogg och in på Hänt Extras snaskfest? Man skulle kunna tro det, men jag har en poäng.

På internet har förstås misogyna S-stövlar tagit tillfället i akt för att kasta sin egen avföring på väggarna och mot Zoe Quinns generella riktning. Andra internettyckare konstaterar att Zoe Quinn förstör för ”alla andra kvinnor i spelbranschen” eftersom hon, enligt sin expojkväns blogg, har varit otrogen med (bland annat) speljournalister. I deras mening är Zoe Quinn en ambassadör inte bara för sig själv och spelen hon utvecklar utan också för hela sitt kön.

Hur hade de reagerat om det visat sig att en manlig spelutvecklare misskött sig? När Peter Molyneux lovar för mycket, när West Games försöker blåsa oss på våra Kickstarter-pengar, när Phil Fish får ett av sina dagliga nervsammanbrott på Twitter eller när Ken Levine visar sig vara ett tvättäkta R-hål som är omöjlig att jobba med… Vem höjer rösten och säger att de förstör för alla andra män i spelbranschen? Ingen! För i spelbranschen är kvinnor ett kollektiv, som står och faller på en enskild individs handlingar, medan män är unika snöflingor.

Hellre än att slunga skit på Zoe Quinn tycker jag att vi kan ta en titt på Nathan Grayson. Om ryktena stämmer, på vilket sätt bidrar hans handlande till imagen för manliga speljournalister?

Här kommer en vänlig påminnelse till Nathan Grayson som han kan klippa ut och spara i plånboken. Spelskribenter ska täcka spelbranschen. Inte betäcka den.

Jimmy Håkansson

Final Fantasy VII Barrett

I sin krönika ”A life spent gaming while black” skriver LeSean Payne om att som rasifierad växa upp vid sidan om spelkulturen. Jag skriver vid sidan om spelkulturen eftersom det är så det är. Till skillnad från vita som blir automatiskt medräknade måste rasifierade sitta längst bak i spelbussen.

”All the black people I saw were big-lipped, they died first, they were a part of jokes about rap, or they were the bad guys.”

Payne är inte ensam om att känna sig exkluderad från den kritvita spelvärlden. Vander Caballero sa upp sig från sitt välbetalda jobb på Electronic arts efter att ha varit med och utvecklat några av ”Army of two”-spelen. Det var framför allt en särskild bana som avgjorde saken. Den där du mejar ned en hel knarkkartell i en sydamerikansk kåkstad. Vander, som vuxit upp bara något stenkast från Bogotas kåkstäder, blev nedslagen av hur uselt spelet skildrade dem; kåkstäderna såväl som människorna som bodde i dem. Han såg hur han bidrog till ännu ett krigsspel om att skjuta minoriteter och fick nog.

Sedan dess har Vander Caballero ägnat sig åt att göra spel om icke-vita människor. I ”Papo & yo” fick vi uppleva den magiska realismen som genomsyrar kåkstäderna sett ur en brasiliansk pojkes ögon. Deras nya spel, ”Silent enemy”, kommer att utspela sig på den kanadensiska tundran med en urinvånare som huvudperson.

Under LeSean Paynes krönika brasklappar publikationen med kursiverad text: ”The views expressed in this article are those of the author and do not necessarily represent the views of, and should not be attributed to, Polygon as an organization.”

Stycket får det att vrida sig i min mage. Oförmågan att odla en tillstymmelse till ryggrad är ett återkommande fenomen i spelkulturen. Vi kan hota och hata så länge det sker under ett anonymt ”MasterChief4ever”-alias. Men så fort det vankas allvar kryper vi alla tillbaka under den sten vi kom ifrån.

Paynes text publicerades fyra dagar efter polisens dödsskjutning av 18-årige Michael Brown i Ferguson, USA, och fem dagar innan nationalgardet rullade in för att kuva de upprörda massorna. Jag inser det smaklösa i att snacka representation i tv-spel samtidigt som det regnar tårgasgranater i Ferguson. Men populärkultur – även tv-spel – kan vara så mycket mer än en skrattspegel av sin samtid. Den kan, när den är som mest klarsynt, forma den. För att göra det måste tv-spel sluta typecasta rasifierade i skurkrollen eller som slutklämmen i ett rasistiskt skämt. Och framför allt så måste vi, precis som Vander Caballero, vägra att finna oss i det.

Tove Bengtsson

En av årets största spelmässor, Gamescom, pågår just nu i Köln i Tyskland. Precis som på spelmässan E3 är Gamescom en av årets mest bevakade spelevent, vilket gör det populärt för spelföretag att visa nytt material för både nya som redan utannonserade projekt.

Här är ett axplock av de mest intressanta trailers som hittills visats på Gamescom.

YouTube Preview Image

Finska Remedy utannonserade “Quantum break” i fjol, men först nu visade de vad man faktiskt ska göra i spelet. Det ser klart spännande ut även om det är mer actionorienterat än spelstudions senaste alster “Alan Wake”.

YouTube Preview Image

“Rime” ser ut som en ljuvlig kombination av de kritikerrosade äventyren “Ico” och “Journey”, med en grafisk palett som påminner om “The legend of Zelda: Wind waker”. Exklusivt till Playstation 4.

YouTube Preview Image

Bioware slår på sort med en ny spelserie. “Shadowrealms” är en fyraspelarupplevelse med stark koppling till papper-och-penna-rollspel, men med en modern touch, enligt dem själva. En av deras trailers är lite oväntat live action, vad innebär det?

YouTube Preview Image

“Below” är ett atmosfäriskt äventyr där man utforskar en mörk underjord. Det här kan vara ett av de mest intressanta spelen som är exklusiva till Xbox one.

YouTube Preview Image

“Wild” är ett online-överlevnadsspel som utspelar sig för 10 000 år sedan. Det är utvecklat av Michel Ancel, kreatören bakom “Rayman”-serien. Oklart hur det kommer att fungera spelmekaniskt, men trailern är engagerande.

YouTube Preview Image

Till alla indiefans förtjusning jobbar utvecklaren bakom “Thomas was alone” på ett nytt spel. “Volume” är en futuristisk Robin Hood-historia med smygelement.

Tove Bengtsson

“Ninja pizza girl” är ett familjeutvecklat plattformsspel om mobbing, inspirerat av såväl “Sonic the hedgehog”, “Mirror’s edge” och tonårstjejers upplevelser av high school. Det är det gifta paret Jason och Nicole Stark som främst står bakom spelet, som just nu har en insamling på Kickstarter. Men även deras 17-åriga dotter har bidragit med karaktärsdesign och illustration. “Ninja pizza girl” kom till genom parets döttrars upplevelser av mobbing i skolan, vilket man tydligt kan se både i spelets tematiska och spelmekaniska aspekter.

Det handlar om Gemma, en ninja och ett pizzabud, som levererar pizzor åt sin pappas firma. Men alla andra ninja-pizzabud jobbar åt stora multinationella företag och tycker att Gemma är en tönt som arbetar åt sin pappa.

Här springer man med bud, elegant plattformshoppande i 2d och “Sonic” liksom “Mirror’s edge”-inspirationen är inte svår att se. Istället för slagsmål stöter man på patrull om man hoppar fel, men värst går det när Gemmas misstag görs framför de andra ninjorna (som i själva verket är andra tonåringar). De förnedrar henne genom att lägga upp hennes missar på internet, och ju mer de mobbar henne desto mörkare sluter sig världen. Men när man tajmar hopp rätt får Gemma flow och världen sprakar av färger.

“Ninja pizza girl” gör något väldigt intressant genom att plocka bort det slentrianmässiga våld som annars är vanligt i genren, och samtidigt lyfta fram mobbing som den verkliga ondskan. “Ninja pizza girl” har redan nått sitt mål, trots att det är några timmar kvar på insamlingen. Når spelet 40 000 dollar har utvecklarna lovat att göra spelet tillgängligt till personer med funktionsnedsättningar. Mångfald och inkludering är ledord för familjen Stark, och jag hoppas att de också lyckas göra spelet tillgängligt för så många som möjligt – i synnerhet med tanke på ämnet. “Ninja pizza girl” släpps i mars 2015 till Windows, Mac, Linux, och Wii U.