X
Annons
X

Spelbloggen

Jimmy Håkansson

Jimmy Håkansson

Ken Levine

I går gick Irrational Games-chefen Ken Levine ut med att ”Bioshock”-studion ska splittras. I stället för att fortsätta utveckla ”Bioshock infinite”-svulstiga titlar kommer Levine att handplocka ett litet team för att göra mindre och mer intima spelupplevelser. De anställda som inte ingick i det nya 15 personer starka teamet får lov att gå. Hurra, ropade spelvärlden som törstar efter nya, personligare produktioner.

Genom att välja rätt vinkel lyckades Levine spinna nyheten till sin fördel. Med få undantag började spelmedia skriva nyheter på temat ”Levine överger anonyma storspel till förmån för personliga småspel” snarare än att rapportera om alla de som blir av med sina jobb.

Speljournalisten Brendan Keogh slår huvudet på spiken när han förklarar problematiken. Speljournalistikens historier bygger på idén om den allsmäktige auteuren. Om du någonsin har läst ett bakom kulisserna-reportage om utvecklingen av ett spel så är det underförstått att ett spel är produkten av en persons konstnärliga vision – oavsett hur många namn som trängs i eftertexterna. Våra historier och reportage handlar om den kreativa individen, snarare än den samspelta företagsorganismen, eftersom det är en lättare och mer konkret story som fler kan relatera till. För en journalistisk avart som hellre mytologiserar än dissekerar är det en naturlig konsekvens.

Det är en metod vi har lånat från den filmkritik som uppfanns i Cahiers du cinéma och senare återupptogs i och med ”New Hollywood”. Framgångarna med filmer som ”2001”, ”Gudfadern” och ”Annie Hall” tillskrevs regissörerna Stanley Kubrick, Francis Ford Coppola och Woody Allen. Alla andra som medverkade i produktionen var mer eller mindre utbytbara.

I spelindustrin fungerar det fortfarande så. Alla som inte heter Ken Levine går att ersatta med valfri reservdel. Det ingår i speljournalistens uppdrag att ifrågasätta det. Inte att uppmuntra det.

Gods, Kings, Ken