Skam, skuld och övergrepp

2013 var året då slacktivismen knöt sin näve och slog ut skeptikernas tänder. Från att ha varit begränsade till naiva ”vi som inte gillar gatuvåld”-grupper på Facebook dök det upp hashtaggar som kom att rymma fler röster och viktigare historier än vad vi först trodde att Twitters teckengräns mäktade bära. Först #minflykt som omfattade tusentals livsöden som flytt från krigsdrabbade länder till Sverige. Och, för bara några dagar sedan, #mörkertalet.

Med några enkla rader lyckades Martina Sundman blåsa upp till en viral storm. Med #mörkertalet så talade hon om det sexuella våldet som hamnar utanför statistiken. Bland annat för att det sker inom relationer snarare än i ett par snåriga parkbuskar. #mörkertalet är vittnesmål om hur vi fortfarande mäter ”riktiga våldtäkter” utifrån hur mycket/lite kläder offret hade på sig.

Jag förstår hur smaklöst det är att i ena stunden debattera våldtäkt för att i andra tipsa om ett spel. Men samtidigt måste jag rekommendera det textbaserade spelet ”The day the laughter stopped” till alla som tror att våldtäktsoffer har ett val. Till alla ”Om du inte hade gått den vägen hem”, ”om du inte hade följt med på den festen” och ”om du inte hade haft på dig de kläderna”.

När du startar ”The day the laughter stopped” ställs du inför några rader vit text mot en svart bakgrund. Du är en tonårig tjej på väg till lektionen efter gympan. På andra sidan vägen står en okänd, några år äldre kille. Han tänder en cigarett utan att släppa blicken från dig. Innan du stiger in i skolans byggnad kan du välja att:

För varje textparti väntar ett nytt vägskäl. Ska du vinka tillbaka till killen på andra sidan vägen? Ska du följa med på festen eller inte? Ska du dricka din första öl?

Berättelsen fortsätter. Men efter ett tag inser du att dina val blir allt mindre dina. De blir… någon annans.

Besluten vrids ur dina händer och fattas över ditt huvud. Det är aldrig du som styr. Det var aldrig du. För oavsett vad du väljer att göra eller inte göra så hamnar du ändå där. Utanför festen. På rygg. I gräset. Du vill skrika NEJ! men valet är överstryket. Det finns inget val. Det fanns aldrig något val.

Att bli utsatt för sexuellt våld är att bli rånad på mer än bara sin kropp. Liksom #mörkertalet är ”The day the laughter stopped” mer än vittnesmål – det är ett kolossalt underkännande av hur vi hanterar dem. Att skuldbelägga och ifrågasätta offret är lika med att utsätta hen för ännu ett övergrepp.

”The day the laughter stopped” bygger även det på en siffra som aldrig hamnade i statistiken. Det handlar om en verklig våldtäkt som förblev oanmäld eftersom skammen. Hon valde att gå på festen. Hon valde att dricka ölen. Hon valde att gå ut med killen. Men ingen väljer att bli våldtagen.