X
Annons
X

Spelbloggen

Tove Bengtsson

Tove Bengtsson

gamlaspel

Hur ska vi bevara spel för eftervärlden? Det var temat för seminariet “Game over / play again” som anordnades på Kungliga biblioteket (KB) i Stockholm i onsdags.

Människor från Tyskland, Danmark och Sverige möttes för att diskutera och försöka lösa problemen som arkiveringen av spel innebär.

Att spara spel är nämligen en av de största utmaningar som spelvärlden har framför sig.

 Att bevara “Super Mario bros.” kräver också att man sparar ett NES att spela det på, och kanske också rätt sorts TV att koppla in konsolen till. Men det räcker förmodligen inte heller – konsolerna kommer att sluta fungera, och vad gör man med spelen då?

 Andra spel behöver andra lösningar. “World of warcraft” är en simulerad virtuell värld som bygger på att servrarna är aktiva och att människor spelar online. Om hundra år går servrarna förmodligen inte att använda. Hur kan man då visa hur det var att spela “Wow”?

 Och hur blir det med alla mobilspel? Martin Lindell, spelsamlare och Dice-medarbetare, berättade på seminariet att det de 30 senaste dagarna har släpps drygt 200 spel om dagen till IOS. Det tycks omöjligt att spara alla. I Sverige har KB en samling på drygt 5800 spel (dock ej unika objekt) i Avdelningen för Audiovisuella medier, men de täcker exempelvis inte in digitala spel eftersom den nya e-pliktslagen kräver att spelföretagen måste lämna in sina spel på en fysisk bärare.

 Sedan har vi spelarperspektivet. Är det inte minst lika viktigt att dokumentera hur det var att spela spel i slutet av 1900-talet och början av 2000-talet?

Det här är bara några av alla tunga uppgifter som måste lösas för att vi ska kunna bevara spelen och dess omgärdande kultur. Och det krävs ett statligt ingripande för att göra det till verklighet.

Flera på seminariet uttryckte en önskan om ett spelinstitut, och jag kan inte annat än att hålla med. Det behövs en statlig institution som arbetar med enbart detta. Jag är övertygad om att en sådan också kommer komma till stånd, men frågan är om det görs i tid.

Det är lätt att göra jämförelserna med filmmediet – i dess vagga erkändes filmen inte som kulturform, utan ansågs vara underhållning för massorna, långt mindre seriös än teatern.

Film spelades då in på celluloid, ett lättantändligt och självförstörande material som var tvunget att hanteras varsamt i kyla och mörker. Detta i kombination med att man på stumfilmstiden inte var noga med att spara kopior av filmer, har lett till att mycket film från den tiden helt gått förlorad. Man räknar idag med att cirka tio procent av all stumfilm som gjordes fram till år 1929 finns kvar. Sverige var en stor filmnation under 1910- och 20-talen, men mycket svensk film är också för alltid borta.

Det är väldigt sorgligt att en sådan kulturskatt inte finns kvar för eftervärlden. Men även om celluloid var en plåga för filmmediet, har man kunnat restaurera många filmer och digitalisera dem. Film är rent krasst enbart beroende av en skärm och hårdvara att spela upp den med. Spel behöver många olika sorters hårdvara och mjukvara, eftersom den tekniska utvecklingen har gått snabbt sedan spel blev kommersiellt i början på 1970-talet.

Det är kanske därför mer bråttom för spelmediet än det var för filmmediet. Men med tanke på att det dröjde till 1960-talet innan Filminstitutet byggdes i Stockholm, när filmmediet redan existerat i över 70 år, är det oroande. Spelmediet har inte ytterligare 30 år på sig – maskiner som floppat eller spelföretag som gått i konkurs har redan tagit med sig mycket i graven.

Man kan inte förvänta sig att fans och enskilda samlare ska göra statens jobb. Och KB kan bara göra så mycket utan statligt ingripande. Spel är 2000-talets största kulturform. Ska det inte speglas i historieskrivningen om 100 år? Det är dags för politikerna att sluta att se spel som enbart en industrinäring, och börja värna om spelmediet som den kulturyttring det är.