X
Annons
X

Spelbloggen

Jimmy Håkansson

Jimmy Håkansson

Final Fantasy VII Barrett

I sin krönika ”A life spent gaming while black” skriver LeSean Payne om att som rasifierad växa upp vid sidan om spelkulturen. Jag skriver vid sidan om spelkulturen eftersom det är så det är. Till skillnad från vita som blir automatiskt medräknade måste rasifierade sitta längst bak i spelbussen.

”All the black people I saw were big-lipped, they died first, they were a part of jokes about rap, or they were the bad guys.”

Payne är inte ensam om att känna sig exkluderad från den kritvita spelvärlden. Vander Caballero sa upp sig från sitt välbetalda jobb på Electronic arts efter att ha varit med och utvecklat några av ”Army of two”-spelen. Det var framför allt en särskild bana som avgjorde saken. Den där du mejar ned en hel knarkkartell i en sydamerikansk kåkstad. Vander, som vuxit upp bara något stenkast från Bogotas kåkstäder, blev nedslagen av hur uselt spelet skildrade dem; kåkstäderna såväl som människorna som bodde i dem. Han såg hur han bidrog till ännu ett krigsspel om att skjuta minoriteter och fick nog.

Sedan dess har Vander Caballero ägnat sig åt att göra spel om icke-vita människor. I ”Papo & yo” fick vi uppleva den magiska realismen som genomsyrar kåkstäderna sett ur en brasiliansk pojkes ögon. Deras nya spel, ”Silent enemy”, kommer att utspela sig på den kanadensiska tundran med en urinvånare som huvudperson.

Under LeSean Paynes krönika brasklappar publikationen med kursiverad text: ”The views expressed in this article are those of the author and do not necessarily represent the views of, and should not be attributed to, Polygon as an organization.”

Stycket får det att vrida sig i min mage. Oförmågan att odla en tillstymmelse till ryggrad är ett återkommande fenomen i spelkulturen. Vi kan hota och hata så länge det sker under ett anonymt ”MasterChief4ever”-alias. Men så fort det vankas allvar kryper vi alla tillbaka under den sten vi kom ifrån.

Paynes text publicerades fyra dagar efter polisens dödsskjutning av 18-årige Michael Brown i Ferguson, USA, och fem dagar innan nationalgardet rullade in för att kuva de upprörda massorna. Jag inser det smaklösa i att snacka representation i tv-spel samtidigt som det regnar tårgasgranater i Ferguson. Men populärkultur – även tv-spel – kan vara så mycket mer än en skrattspegel av sin samtid. Den kan, när den är som mest klarsynt, forma den. För att göra det måste tv-spel sluta typecasta rasifierade i skurkrollen eller som slutklämmen i ett rasistiskt skämt. Och framför allt så måste vi, precis som Vander Caballero, vägra att finna oss i det.