Spelbloggen
Jimmy Håkansson
Jimmy Håkansson
Den 27 november ifjol lanserade Expressen spelsatsningen Gamefeed med ambitionen att ”presentera gaming- och e-sportkulturen på ett kreativt och innovativt sätt”. Det är förstås en ren, oförfalskad lögn. Här är 4 helgalna anledningar varför:
1. Rubrikerna: ”Dopefish har nog världens sjukaste skratt när han spelar – här är några av hans bästa klassiker”
2. Innehållet: ”11-åring slår rekord (typ?!) i antal svordomar medan han spelar Minecraft”
3. Verkshöjden: ”Michaels sköna reaktion på när Trevor bombar hans hus med raketgevär”
4. Den totala och villkorslösa kapitulationen inför klickbetet:
Jag förstår varför Gamefeed existerar. I takt med att dags- och kvällstidningar decimerar sina kulturavdelningar med en köttyxas finkänslighet lanserar de den ena klickbetessajten efter den andra. Speltäckningen brukar ofta vara det första som går när kultursidorna ska spara. I dag finns det till exempel ingenting som tyder på att DN en gång har haft en frodig spelavdelning och när jag googlar +Expressen +spelrecensioner hittar jag ett expertutlåtande om memoryspelet ”Findus pryljakt”. Även Aftonbladet Spela kryper närmre klickbetesträsket på jakt efter klicken som berättigar spelsidans existens, men urholkar dess själ.
Vad som utmärker Expressens Gamefeed är att sajten väldigt sällan ens försöker upprätthålla illusionen av att vara något annat än klickbete. Och när de väl försöker bemöta André Perssons kritik mot e-sportkulturen eller motbevisa spelvåldets negativa effekter i en ocean av ”hilarious” klipp på ”panchisar” som spelar ”Grand theft auto 5” eller föräldrar som ska gissa namnet på ”Super smash bros”-karaktärer så har de inte trovärdigheten på sin sida.
Sajter som Gamefeed är förstås en naturlig reaktion på ett medielandskap i fritt fall. Men det säger också mängder om publicisternas syn på speljournalistik. Att det inte är något som förtjänas att tas på allvar.
