X
Annons
X

Spelbloggen

Jimmy Håkansson

Jimmy Håkansson

Retrospelsmässan, foto: Daniel Engdahl. Foto: Daniel Engdahl.

En återkommande kritik mot tv-spelshistorien är… att den inte verkar existera. Eller: om den finns så är den gravt manipulerad, av skribenter som envisas att skriva den femtielfte retroartikeln om valfritt ”Final fantasy”-spel och av spelförlagen som bara ger ut samma spel. Sällsynta är stunderna då vi får ta del av spelhistoria utan vare sig nostalgifilter eller mytologisering.

Men när jag besökte Retrospelsmässan i Göteborg, tillsammans med mina två barn, så var det som om någon tryckt på paus. Det var inte som att stiga in i en tidskapsel så mycket som att stiga in i flera olika tidskapslar samtidigt. Retrospelsmässan är en kombinerad spelfest och tidsparadox där en 90-talsdator med ”Quake 3 arena” utan konstigheter kan hamna jämte Ataris ”Pong”. ”Det här spelade jag när jag var lit…”, försökte jag säga till mina yrväder när vi passerade en tysk utgåva av ”Tony Hawk’s pro skater 2”, och ”Det var det här spelet som de hittade i öknen” när vi spelade ”ET”-spelet i två sekunder. En historielektion med fingret på fast forward-knappen.

Överallt: antika spel och uråldriga konsoler. Och mitt i den gamla verkstadshallen stod marknadsstånden uppslagna som tv-spelens motsvarighet till antikrundan. För i många fall är den enda möjligheten att spela retrospel som inte tillhör återutgivningskanon att antingen besöka en retrospelsmässa eller inhandla fungerande exemplar av både spelet och maskinen.

För 70- och 80-talister är retrospel i allmänhet och Nintendo-8-bitarsspel i synnerhet gubbrock. På Retrospelsmässan lanserade speltidningsförlaget Reset media sin bok ”8 bitar – historien om Nintendo Entertainment System”. I sommar släpps även Analogue NT – en regionsfri NES-konsol i borstat aluminium. En statusmarkör för nostalgiska tv-spelshoarders och det slutgiltiga beviset på att NES-konsolen har blivit den nya vinylspelaren.

Spelhistoria existerar, men den begränsas av tillgången till förhistoriska konsoler och spelförläggarnas nycker. Det är lika absurt som om alla filmer som släppts efter 1997, och inte heter ”Casablanca” eller ”Forrest Gump”, bara gick att se på VHS. Samtidigt bekämpar storföretagen alla mjukvaruemulatorer och spel-roms som om det värsta som kan hända vår spelhistoria är att vi en dag kommer att minnas den.