X
Annons
X

Spelbloggen

Jimmy Håkansson

Jimmy Håkansson

Bizarre Love Triforce

Det florerar uppgifter om att indieutvecklaren Zoe Quinn, känd för spelet ”Depression quest” har haft ihop det med Kotaku-skribenten Nathan Grayson. Vänta, vad händer? Har jag trillat ut ur SvD:s spelblogg och in på Hänt Extras snaskfest? Man skulle kunna tro det, men jag har en poäng.

På internet har förstås misogyna S-stövlar tagit tillfället i akt för att kasta sin egen avföring på väggarna och mot Zoe Quinns generella riktning. Andra internettyckare konstaterar att Zoe Quinn förstör för ”alla andra kvinnor i spelbranschen” eftersom hon, enligt sin expojkväns blogg, har varit otrogen med (bland annat) speljournalister. I deras mening är Zoe Quinn en ambassadör inte bara för sig själv och spelen hon utvecklar utan också för hela sitt kön.

Hur hade de reagerat om det visat sig att en manlig spelutvecklare misskött sig? När Peter Molyneux lovar för mycket, när West Games försöker blåsa oss på våra Kickstarter-pengar, när Phil Fish får ett av sina dagliga nervsammanbrott på Twitter eller när Ken Levine visar sig vara ett tvättäkta R-hål som är omöjlig att jobba med… Vem höjer rösten och säger att de förstör för alla andra män i spelbranschen? Ingen! För i spelbranschen är kvinnor ett kollektiv, som står och faller på en enskild individs handlingar, medan män är unika snöflingor.

Hellre än att slunga skit på Zoe Quinn tycker jag att vi kan ta en titt på Nathan Grayson. Om ryktena stämmer, på vilket sätt bidrar hans handlande till imagen för manliga speljournalister?

Här kommer en vänlig påminnelse till Nathan Grayson som han kan klippa ut och spara i plånboken. Spelskribenter ska täcka spelbranschen. Inte betäcka den.